Första månaderna efter förlusten av Lykke mäktade jag inte med att läsa under vaken tid. Jag var inte intresserad av andras misär och livskriser. Det tog ett halvår sedan var jag där igen. Känslan av igenkänning och identifikation kanske lockade mitt intresse. Jag läste allt jag kom över. Mestadels så blev det nära döden upplevelser och om döden i allmänhet, men jag sökte mig även till fakta och innehåll som inbegrep att finna lycka och glädje. Jag fick utav min vän Therese, en bra läsvärd bok strax tiden efter vår ofattbara förlust. Döden är livsviktig.
En av de just inhandlade böckerna från bokrean fångade min uppmärksamhet extra mycket. När livet stannar. Jag har bara kommit en tredjedel av boken men den påminner så mycket om mina egna tankar och känslor gällande en stor förlust. Jag vill inte dra några paralleller mellan vår sorg och smärta men jag kan ändå hitta likheter med begreppet, att förlora sig själv. Jag får ofta många frågor varför jag vill och orkar med att läsa sådant som är svårt och tungt. Om andras bekymmer och lidande. Ja, varför gör jag det? Kanske söker jag efter bekräftelse. Normalitet. Jag vill se och höra om andras väg vidare i livet. Trots hinder och skavsår. Det ger mig motivation till att orka vidare, ger mig kraft att vilja gå vidare. Eller så är det något helt annat som får mig att dras till just den plågsamma läsningen.
När man en gång tappar fotfästet får man helt enkelt en annan synvinkel och andra perspektiv. De existentiella frågorna blir en central station och man söker efter att greppa verkligheten, den som verkar vara som bortblåst. Den man allra helst vill fly ifrån. Det centrala kallas sorgarbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar