Barn är våra plåster på sorg och smärta.

Det sägs att barn i alla levande former är plåster när olyckor och orättvisor slår oss lamslagna. Dem hjälper oss i sorgarbetet tillbaka till livet igen. De är våra små sorgarbetare likväl som terapeuter. Det tycker många som varit med om tunga förluster. Att barnen är som plåster på det onda, att utan barnen skulle det vara svårt att fortsätta, för att sedan avsluta med att barnen är meningen med livet.

Att lindra sorgen med hjälp av barn är svårt när det är just barnen som är den stora sorgen. När man står tomhänt utan de där köttfärssåskladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då måste man hitta andra vägar att stå ut med livet. Man blir så ofrivilligt tvungen till att ändå fortsätta. Jag är faktiskt förvånad av vår presentation. Att vi ändå lyckats hitta en vardag igen. Trots att den fattas oss tvätt av kladdiga vällingtröjor och blöjbyten som istället borde varit vår sysselsättning. Men jag har inga barn sedan tidigare, jag kan inte jämföra mig med en vardag som aldrig funnits. Det finns inga barn där som är mina läkande plåster på såren.

Mina syskonbarn är goda och snälla. De ger mig lite ny kraft och välsignelse. I veckan som var fick jag mysa och insupa ett smakprov på den ljuva kärleken. Härliga skratt och doftande barnhud. Det var lycka att se Kalle och Melker få så fin kontakt. De gillade varandra omättligt. Det gjorde ont i mammahjärtat att inte få ha vår flicka med oss till sommarhuset i Bohuslän. Riktigt ont.

Det är tungt på nätterna. Svårt att sova. Mest för att jag har svårt att vända mig. Ont i ryggen. Besvärliga värk. Jag önskar så att denna resan snart är över. Jag lider. På riktigt.