Fick igår reda på att Socialstyrelsen har fattat ett beslut gällande vår anmälan. Och PSR. Och HSAN. För några år sedan visste jag inte mycket om dessa bolag och myndigheter. Under ett års tid har jag varit ett offer för en anmälan och stått som huvudpersonen. Det har ju inneburit yttranden, nya yttranden, utlåtanden, provsvar, förhör, händelseanalyser med mera. Inte någonsin trodde jag att jag en gång skulle behöva beblanda mig med denna tunga börda och pappersläsande. Allra minst denna väntan.
Vi är kallade till sjukhuset för ett möte, snarare återkoppling i nästa vecka. Jag vet inte om jag vill höra sanningen. Vems sida har de tagit parti för. De är vi mot dem. Vi, små oskyldigt drabbade emot hela vårdorganisationen. Det är oro nätterna igenom.
Igår var jag åter för ett möte med barnmorskan. Jag hade tankar kring ett planerat kejsarsnitt. Jag kände hur hennes blick och tankar talade för besvikelse. Jag kände inget direkt stöd omkring mina frågor. Jag blev inget klokare. Det enda hon tillade i mitt ältande var att ett kejsarsnitt är en bukoperation. Som om jag inte visste det.
Hon hade däremot många argument för en vaginal förlossning. Jag förstår deras syn och sett att se på att föda barn. Kvinnor har fött barn i alla tider och det är det mest naturliga sättet att knyta an till sitt bärande barn på. Att föda naturligt. Jag kan köpa det konceptet rakt igenom. Jag tyckte också så tidigare. Skillnaden är att idag har jag ett bagage där JUST MIN första förlossning slutade i totalt kaos. Det fanns ingen där som det borde göra. Ingen där som hjälpte mig att föda fram mitt barn. Ingen som pushade, ingen som sa avvaktande ord innan krystvärkar. Ingen fanns där. Och jag visste inte hur det skulle gå till. Självklart är jag livrädd att samma sak ska hända igen. Helt självklart. För oss. Det är vi som har blivit felbehandlade. Vi vet väl ändå bäst.
Hon tyckte vi kunde boka ett möte på förlossningen och gå igenom hur det "egentligen" ska gå till. Jag grinade illa och kände en iskall vind klä av mig naken.
-"Egentligen". Ja, just det vi var ju bortglömda mitt under den aktiva fasen. Borde jag inte fått exakt samma omhändertagande som alla andra födande kvinnor. Det är nu strax efter året vår händelse ägde rum på det där sjukhuset. Ta mina känslor och tankar på allvar. Jag är livrädd för hur det här ska sluta. Det är inte många som faktiskt förstår. Mina upplevelser skiljer så otroligt mycket från andra. Jag är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar