Avund.

Jag känner givetvis lycka för två av mina närmaste vänner. Deras väntan och oro är över. De födde i dagarna varsin välskapt pojke. Det betyder liv och andning. De små späda efterlängtade pojkarna överlämnades strax efter förlossningen till deras mamma och pappa. Trygga och älskade från första stund. Det kommer glädjetårar som blandas med tårar av avundsjuka till dem.

Jag vet så exakt hur allting går till vid en förlossning men trots det kan jag inte komma ihåg den lyckan när allt var över. Kanske för att den stundade lyckan övergick på ett ögonblick till total sorg. Jag minns bara det mest traumatiska och det lockar fram ett virrvarv av minnen.
För mig är förlossning förankrat med smärta och död. Det resulterar i sorg. Jag kan inte se mig själv att jag skulle orka gå igenom en traumatisk upplevelse igen. För mig kommer nästa tillfälle bli en kamp om att orka överleva den stunden efteråt. Att föda är INGENTING. Jag klarar det. Det är inte det jag är rädd för. Det är sekunderna efteråt. Ska jag räkna med liv eller ska jag ställa in mig på att ännu en gång behöva åka hem med en tom famn?

Jag fick små meddelande om att bebisarna hade anlänt. Allt hade gått bra och alla var glada.
Självklart är jag också glad men det blandas samtidigt med så mycket smärta. Jag är så trasig och ledsen inuti och avundsjukan gör mig totalt uppriven. Varför gick det inte bra för oss när det gör det för alla andra?
Jag räknar inte med att någon ska kunna förstå vad vi gick igenom på BB för nästan 9 månader sedan. Det är bara väldigt orättvist att ensam bland sina vänner behöva stå ut med denna fruktansvärda tortyr som vi måste igenom. Vänner som föder friska levande barn, det är klart att det för oss framkallar både glädje och sorg. Det är bara väldigt ledsamt att inte kunna dela dessa innersta tankar med så många av dem.
Vi fick också vår flicka men i det meddelandet som alla läste stod det allt annat än att det hade gått bra. Vår flicka blev istället en ängel framför att leva med oss här på jorden. Vi placerades i det fack som man bara idag hör talas om. Det facket som kallas änglaföräldrar. Det blev vår stämpel och det kommer att prägla hela vårt framtida liv.

Jag är så fruktansvärt avundsjuk. Jag säger det högt och tydligt och jag står för det. Jag vet inte hur det är ta hand om riktigt små barn, det har jag ingen erfarenhet av men att vara där de nyblivna mammorna är just nu - med ett litet nyfött knytte som är alldeles varm av närheten och luktar barn, DÄR vill jag också vara. Det är ju denna lilla stund som jag just gick miste om.
Jag vill beklaga mig för min frånvaro. Jag stänger in mig in mitt skal där jag finner livet lite mer kontrollerande och hanterbart här på insidan. Jag är fullt medveten om det. Jag vill så ogärna tugga det smaklösa tuggummit längre. Jag vill kunna krypa ut lite stabil och vara nyfiken på vad livet har att bjuda på. Men jag behöver hjälp från utsidan.

Stilla lunk.

Hösten har kommit. Gula ledsna löv faller dagligen till marken. De förbereder sig för vintern. Jag får känslan av att alla dessa nakna träd går i sorg under den kommande tid för att sedan framåt våren pigga på sig och uttrycka att det är det dags att ge plats åt lite glädje.
Jag älskade hösten. Såg allt som oftast fram mot att få klä mig varmt och kunna känna kastvindarnas hårda tag i håret för att senare komma in i ett brasvärmd stuga med håret tovigt som ull. Det är härligt. Det ska vara härligt.
Denna hösten kommer se likadan ut som alla andra tidigare höstar men med mindre entusiasm och ett stort saknad av dig. Jag ville så gärna att du skulle få uppleva alla dessa kommande höstar och förhoppningsvis älska denna årstiden lika mycket som jag gjort. Jag väntade så på att denna tiden skulle komma och att vi skulle få vår första höst tillsammans. Nu är den stället kallare än vanligt och jag njuter men att tillägga med en stor suck av ångest. Du fattas mig. Du fattas oss båda. Överallt och alltid. Var och hur vi än tar oss fram.

Förra hösten var vi lyckliga. Vi gick ivrigt och väntade på dig.

Jag har lärt mig väldigt mycket sedan vi förlorade dig. Jag vet inte om jag ska se det som något positivt. Jag kan inte se någonting gott komma ur det här men jag kanske har lärt mig att förstå vikten att visa känslor och vara mer ärlig mot mig och mot andra. Det är en styrka som jag önskar hade fötts fram ur mig på annat sätt. Men nu är den här och jag kanske ändå ska vara tacksam och hoppas på att den är här för att stanna.

Oro.

Att bara släppa in tanken. Den snurrar helvarv och ger mig hjärtklappning. Kallsvettigt.

Hur mycket man än inte kan påverka det som sker och den som är bosatt där inne för att växa, kan jag inte släppa oron. Kommer vi att ta till oss lyckan som än gång blåstes bort så fort och kommer man att klara av en ny förlust? Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att uppleva den sanna kärleken till ett levande barn. Den existerar inte i min värld. Det kommer säkert att bli en tung kamp med känslor att bära för det kommande syskonet till dig min flicka. Jag måste leva för dagen och jag måste bokstavligen ta ett fotsteg framåt för varje överlevd dag.

På något vis var detta något jag fasade för. Att bli gravid och långsamt krypa den långa almenackans alla dagar som om jag vore ett spöke. Vi, jag och din pappa måste hjälpas åt. Vi har inget annat val än att ge oss själva en ny chans. Ett syskon har gjort sig redo och vi hoppas så innerligt du är här för att stanna.
Vi längtar efter att äntligen få höra ljud men framför allt annat, se liv.
Du är varmt välkommen lilla vän.

Jag tror inte heller på änglar.

Jag läste en annan mammas fina poesi till sina tvillingflickor som tyvärr lämnat dem och gått vidare. Hon skriver om änglar och dess vita mjuka vingar som framkallar ett slags hopp om liv och att hon andas deras fattades andetag. Det sägs att vi alla har en ängel på vår axel som visar oss vägen till livet och en annan till döden. Dödens onda ängel som vi träffade, den som stal Lykke i ett enda vingslag. Kvarlämnade oss med ett öppet sår av förtvivlan och bortblåsta drömmar. Jag kommer heller aldrig glömma de vingslag som slog omkull våra fötter den där gråa vinterdagen i januari.

Jag tror inte heller på änglar. Inte på troll och spöken, lika lite som jag tror på gud och att den guden kan vara god. Men änglar, troll och spöken ger oss fantasier om det fina och sköna och och det betonar och belyser bilden av de döda vackra små barnen som lite mjukare. Det framkallar inte lika mycket ångest och kyla. Vi måste inse att vi aldrig kommer att få veta skillnaden och verkligheten. Den ljusa sköna bilden av vår änglaflicka visar oss förhoppningsvis vägen vidare. Jag har inget annat val än att växla det fasansfulla minnet av henne slutna ögon, stilla kropp och bortflugen själ till en bild ovanför molnen med små fjäderlätta vita vingar i ett hav av kärlek. När man nämner änglar i alla tänkbara stunder menar vi oskuldsfullhet, vänskap, mjukhet och innerlig kärlek. Det är något jag måste ta till mig och hoppas på att hon vill förmedla till oss.

Svårt att hålla skenet uppe.

Omringad av stora runda, fina gravida magar. Överallt. Jag försöker undvika och fokusera blicken på annat men var jag än går så finns dem där. Avund, är ett väldigt starkt ord för oss just nu. Vi är avundsjuka på er där ute ibland oss.
Inte mindre än sju par av våra vänner och bekanta väntar ivrigt efter deras kommande bebisar. Alla dessa inom snar framtid kommer att bli en liten familj eller utöka familjen. Bestående av mamma, pappa och barn och syskon. Det kallas liv, det kallas lycka. På något sätt glädjer det mig att alla lyckas och har så lätt för att deras kroppar och hormoner fungerar, samtidigt som det uppfyller ett slags knytnävslag i magen och jag tappar luft och energi. Jag orkar inte hålla mig vaken längre. Vaken för alla andras glädjebesked. Vårt hopp sover fortfarande och det känns väldigt långt borta.
Vi har ju just varit där. Där alla ni väntandes är nu. Höggravida eller just förlösta.
Vi var ju där och snuddade men föll på mållinjen. Vi blev också mamma och pappa men på ett högst annorlunda vis. Ett orättvist vis. Nu ska man börja om denna resan med den tyngsta känslan av sorg och oro samtidigt som vi ska bejaka allas vänners kommande nyfödda liv. Det är en kamp som jag inte önskar någon annan. Tyvärr är jag inte ensam, utan vet av erfarenhet att det finns många vilsna själar som känner samma hopplöshet och total avund.

Ibland får jag för mig att vi ska leva bara du och jag. Din pappa och jag. Det är ett lugnt, tryggt men även ett underhållande liv med mycket närhet och kärlek. Det kanske ska vara och förbli så. Vi kan egentligen inte ha det bättre, men samtidigt känner vi båda att det är något som saknas. Vi har gjort det finaste två människor kan skapa. En ny människa full med liv. Vi gjorde dig, i förhoppning om att ge oss glädje och lycka. Ett liv som lämnade oss alldeles för tidigt. Men att resa sig upp efter det här känns verkligen nästintill omöjligt. Vi lever vidare i en grumlig såpbubbla som bara blåser vidare utan att fastna och lösas upp någonstans.

Idag är en dålig dag! Sämre än vanligt faktiskt. Egentligen vill jag spy upp allt inneboende kaos som ligger och tär. Jag vill läkas inifrån och sakta ta ett steg upp på prispallen. Gärna på 1: platsen.

Teckna försäkring.

Vilken djungel av reklam och bolag. Försäkringar.
Allt du äger och har ska man teckna försäkringar för. Bilen, båten, mobiltelefonen, huset, kameran, vitvaror. You name it. Men den allra viktigaste av dem alla, sjuk och olycksfall-försäkringen, likaså liv-försäkringen, är det många som slarvar med.
"Inte blir man sjuk eller råkar ut för en olycka, det händer inte mig"
Vi har länge varit försäkrade upp över öronen men ändå kan man tydligen inte vara nog så försäkrad när väl det oönskade sker. Av en underlig trögfattad anledning ser man över sina papper om försäkran när man väl råkat ut för just en oväntad händelse. Men vad är en likvid ersättning till för glädje när man ens käraste ägodel gått förlorad. En ny kamera kan man faktiskt lyckligtvis hitta i vilken teknisk närbutik som helst. Men en förlorad människa som hastigt rycks ifrån livet av en olycka går inte att ersätta. Det enda behållning du kan få är minnena. Försäkringar är en hjälp till om-ifall-att något skulle hända men för de mesta skapar dem ångest.

Saknar ett erkännande.

Efter att ha läst den tjocka bunten med yttranden och journaler samt ctg kurvor som jag fick hemskickat från HSAN idag, kan jag verkligen känna den där smärtan som jag fasade för skulle komma. De svaren vi fick var ändå i slutskedet de svaren vi trodde vi väntades få. Yttranden från inblandad personal som frånsäger sig allt ansvar och beslut. De antyder att de handlat rätt och inte felaktigt. Många beklagar sig dock och belyser det tragiska som hänt oss.
Helt tom på kraft och vilja. Jag blir rädd. Rädd för att jag hittat på alltihop.
Jag var väl gravid och födde en frisk flicka? Ändå finns hon inte här i min tomma famn som endast skriker efter ljud men framförallt liv. Vem kan jag lita på. Inblandade läkare, barnmorskor och sköterskor skakar på huvudet och går vidare. Jag blir jag psykiskt sjuk av denna inbillning eller finns det verkligen ingen som kan stiga fram rakryggad, som ansvarar för denna plågsamma tid av sorg. Ingen vill bekänna sin skuld. Vem var det då som ansvarar för detta gigantiska misstag så att du lämnade oss alldeles för tidigt. Jag vill inte ha en syndabock att naken hänga ut men var finns själen hos dessa människor som frikänns i detta tragiska öde. Var det kanske ödet som bestämde. Var det redan förutbestämt att just vi skulle utsättas av detta helvete.

I Sverige ska det mycket till innan man som läkare inom vården blir fråntagen sin legitimation samt få en varning eller erinran. Det har medierna tydligt belyst de senaste veckorna. Var går egentligen gränserna för att få igenom en anmälan. Vi offer är överlämnade åt slumpen och det tar tid att lära sig acceptera deras brister. Kan man bli annat än likgiltig? Varför existerar dessa myndigheter överhuvudtaget. Vems sida står dem på?

Det lilla ögonblicket.

I morse den 2 september kl 9 hände det som inte borde hänt. Min späda lilla kropp upp på den gräddvita kronan och utan hjälm gled på en sekund in i sidan på den gråa volvon. Nerförsbacke och grönt ljus gjorde att jag fick upp farten men på grund av morgonens i hållande regn strax innan korsningen gjorde att jag medvetet använde fotbromsen en aning. Framför mig gör bilen en tvär vändning åt vänster som visserligen var förbjudet. Upp med benet i sidan på dörren för att stoppa min fart och i och med den hårda smällen föll jag handfallen till marken. Den gråa volvon fortsatte sin snabba färd mot nästa rödljus och han var bara ett minne blott. Där på marken mitt i korsningen låg jag. Mitt ibland alla förbipasserande i sin morgonrusning till sina jobb. Till min förvåning så kom det fram tre upprörda och chockade själar. Alla tre var kvinnor.
Hade jag änglavakt eller vara ren tur?
Chockad och rädd så att benen darrade som asplöv. Omtumlad med endast en litet skrubbsår i handen. Vilsen och utelämnad åt slumpen. Varför stack bilen och dess förare? Tänk om jag skadat mig så illa eller till och med dött av krocken. Var tog hans lilla förstånd vägen. Godheten stod i centrum och tack vare mina kära medmänniskor denna morgon fick jag hjälp med att anteckna bilnummer och ringa ett och annat samtal. Vilt främmande människor som sträckte ut sina hjälpande händer. Tack för att ni fanns därute när ögonblicket slog till.

Jag kom hem säkert men lite medtagen och fick idag erfara ännu en händelse som visar hur skört livet kan vara och att på en sekund kan det vara över för alltid.
Det har varit lite väl många olyckliga händelser i våran vardag den senaste tiden. En olycka kommer sällan ensam men just nu vill jag veta att det här var den sista. Det räcker faktiskt nu.

Tillbaka till det tunga igen.

Vi har bestämt oss. Det blir en flytt till skåne någon gång inom snar framtid. Efter några veckor i ett fantastiskt landskap och närheten till alla våra finaste fattade vi vad livskvalitet verkligen handlar om. Havet.
"jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo..." Uffe Lundell har skrivit många lysande texter.
Vi åker tillbaka till Stockholm på måndag och jag känner den där plågsamma ångesten komma i attacker. Jag vet vad det innebär att komma tillbaka. Tomt och grått. En lägenhet som fylls med sorgsna minnen som klär väggarna med bilder. Jag vill ju inget hellre än att du ska finnas men det ända jag möts av i dörren är stort svart hål. Tunga trappsteg upp till 2:an. Jag vill helst inte åka tillbaka. Jag vill börja om. Radera denna fruktansvärda tid av overklighet och trycka på delete knappen. Jag vill börja fantisera på riktigt igen. Fantisera som små barn gör. Tänk vad livet hade varit mycket enklare då.

Nästa vecka innebär även ett nytt läkarbesök hos Angelica och kuratortid hos Magrareta. Förväntan av en ny graviditet växte i somras och ännu är vi inte där. Vad kan vi få för hjälp? Tänk om du var vår enda chans. Tankarna dyker upp som studsbollar i huvudet och det stressar mig oerhört att inte kunna få svar.

En svan i sin vackraste skrud av fjädrar seglar förbi båten jag sitter i och försöker hitta lite småfisk eller plankton att äta. Den har sina ungar en bit bort som väntar ihärdigt på sin mamma. Jag fantiserar och blir samtidigt så avundsjuk på det enkla och orädda livet. Tänk att kunna flyga bort när allt plötsligt känns hotfullt.

Freja.

Det finns en mycket eftertänksam och klok sjuåring vid namn Freja. Hon är min underbara svägerskas lika underbara dotter. En flicka som jag träffade första gången då hon var två veckor. Just fötts och då kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om att hon en dag skulle finnas vid min sida så som hon gör idag. Hon betyder mycket för mig och jag kan innerligt säga och känna att det är ömsesidigt. Fina Freja. Underbara unge.
Alla tre syskonen Pamp är mycket speciella. Filippa, Freja och Fabian. Jag finner det högst ovanligt att barn gillar och gosa så mycket som de barnen gör och så har det alltid varit. De har alla tre en stor del i mitt öppna hjärta. Kanske den mest gosigaste delen av det.

Jag fick berättat för mig av min svärmor, din omtänksamma farmor Eva att hon och Freja hade suttit och räknat hur många som bar namnet Pamp i deras familj. Farmor hade fått det till åtta men Freja till nio. Givetvis hade Freja räknat med dig. Sin lilla kusin Lykke, som fått namnet Pamp och såg det som självklart att räkna med dig som en familjemedlem. Freja har ett stort hjärta och finns ofta i mina tankar. Tack för att just Du är du.

En länk i silver med Lykke i stora bokstäver på en tunn bricka bär jag runt min hals dagligen tack vare min fantastiska svägerska och nära vän, Caroline. En väldigt fin present som jag blev oerhört rörd och givetvis själaglad för. Tack för att just Du är du. Du gör mig glad och jag känner lycka tillsammans med dig.
Jag vet inte riktigt hur jag någonsin ska kunna visa hur tacksam jag är för att ni alla nämnda finns vid min sida. Där, ibland all annan förödelse, är jag väldigt lyckligt lottad.

Vaggande olycka.

Det där parasollet med det elaka vassa blecket som skadade Oscar kommer omedelbart kastas bort hoppas jag. Jag kan fortfarande känna den där skräcken av död inombords när jag vaggade honom till sömns efter att han ramlat och slagit i hakan. Det där öppna såret som bara skrek efter att vilja sys.
Vi var fast på Flatön i sommarhuset. Din Pappa ringde SOS 112. Det var som att luften gick ur mig och jag skippade efter andan. Min skräck för att hoppet var ute och han skulle förblöda var så stor att jag fann mig i något slags trans. Kanske en flashback till en annan otäck upplevelse. En instinkt av överlevnad eller kanske en mosters kärlek till sin gudson gjorde att jag skapade en slags vaggande yttre trygghet.
Jag kan inte säga om mitt hjärta slog eller inte bara att jag var livrädd. Jag trodde på allvar att han skulle dö i från oss. Lämna oss på det tragiska olyckliga sätt som du min flicka gjorde. Känslan kan jag inte återberätta. Inte med bästa inlevelse. Jag blev paralyserad.
Väl inne på sjukhuset fann jag mig i situationen lugn medan Petra var helt hysterisk. När han blev sydd med narkos på natten, 10 timmar senare kunde jag fortfarande känna mig skakig. Trots att jag visste att han var en välmående treåring så var händelsen så likt en mardröm att jag inte kunde inte släppa den från näthinnan. Den skräckslagna pojkens ögon var min gudsons och den blicken kommer jag aldrig glömma. Att få honom lugn i min famn och visa att jag var hans trygghet i detta trauma var en samtidigt en härlig upplevelse. Så här i eftertanke.

Många andra hade kanske skakat av sig upplevelsen som vilket problem som helst men för mig blev det stort och skräckslaget. Det där ärret på hakan han säkerligen kommer få är tyvärr ytterligare ett minne som kommer göra mig påmind om att livet är skört och kan vara över på ett ögonblick. Tack för att du klarade dig denna gången lille pojken min. Jag tar bokstavligen ingenting för givet.

Tomgång.

Den där känslan när bilen borde rulla till macken på den lilla soppa som finns kvar i tanken men att den kan lika gärna stanna och överge dig åt ödet. Den där känslan har jag titt som tätt, nästan jämt. Den där känslan att kanske inte hinna fram förrens det är för sent. Att köra på tomgång är lika miljöfarligt som det farligt att förlora själslig energi. Min känsla och dagsform denna sommar har varit lika med en bil som just kör på tomgång. Jag har varit igång och förbrukat energi men kommer aldrig iväg till målet. Samtidigt blir jag varje morgon lika fundersam. Vad är målet? Vilket mål?
Jag går sakta framåt och tar mig igenom dagarna. Jag börjar se skillnaden på dag och natt. Jag vaknar och jag somnar. Det nya livet har verkligen visat mig att man måste lära om alla rutiner från början. Det är ett mönster som börjar ta form igen. Jag tackar för det. Tackar för varje framsteg jag tar.

Jag är hård som emalj på utsidan men fortfarande mjuk och skör som bomull på insidan. Det är ett obeskrivligt skådespeleri. En kantstött kattriven kropp som förföljt mig de senaste månaderna kör på tomgång. Jag ångar på men känner att jag kan när som helst bli miljöfarlig. Vem bryr sig. Alla ska vi försvinna en vacker dag. Tyvärr.

Det blev lördag den 22 augusti. Vi samlades i S:t Sigfrids Kapell vid Kronoberg. Jag och din Pappa skulle få äran att vara Melkers faddrar. Så gärna. Petras lille polke som föddes i april. Av hela mitt hjärta. Oscar och Melker, det gör ont av kärlek till er båda.
Vi började ceremonin med att tända ett ljus för vår älskade, efterlängtade men även saknade flicka Lykke. Det värmde i mitt hjärta samtidigt som det kändes som om någon hällt en hink kallt vatten över oss. Det gjorde så ont att känna som jag gjorde. Jag förlorade fotfästet en stund men jag reste mig av det obegripliga skådespeleri eller vad det nu var som gör att jag står här på backen med huvudet upp och fötterna ner. Barfota.

Dagen idag.

"Mod är inte att finna styrkan att gå vidare, det är att gå vidare när man inte finner styrkan"

Just idag är jag med huvudet guppande över vattenytan. Jag ser varje sådana små tillfällen som en chans att hämta och lagra energi.

Igår fick jag höra en mycket sorglig historia. Min underbara vän L ringde och uttryckte sin sorg och orättvisa till den lilla familj bestående av en kvinna och en 5 årig son som just begravt sin man samt pappa efter en kort tids sjukdom. En obotlig växande hjärntumör som raderat grundläggande funktioner och kastat om alla minnen huller om buller.
Då och då dyker dem upp, den där allra värsta sortens historier. För mig är ett sådant sorgligt budskap lärorikt och kanske livsviktigt. De framkallar en slags empati och en innebörd av vad som betyder något här i livet. Det får mig att inse vikten av närhet. Min knapra lilla familj och alla de som vi, jag och din pappa bryr oss om och vice versa är dem som verkligen betyder något. Att vårda dessa relationer och behålla dem är ett enkelt budskap som jag snabbt ska ta i akt, för imorgon kan de vara borta för evigt.

Jag är så innerligt tacksam att varje dag vakna upp tillsammans med mannen som är din pappa. Mannen som ville ha mig, din mamma, och bedyrade sin kärlek med att frieri. Att få dela mitt fortsatta liv med honom är den största gåva som jag fått erhålla, tätt efterföljd av dig min flicka.
Nästa år blir det bröllop. Ett bröllop som kommer gå i lyckans tecken. Det är min styrka och med den ett mod.

Humlan.

Jag har sett den flera gånger. Reklamen på tv för cancerforskningen. En skadad och omtumlad humla som ligger på rygg på föntrerbrädan på labbet. Fönstret stängs, lamporna släcks och alla går hem.
Nästa dag. Lamporna tänds, alla börjar jobba, någon öppnar fönstret där den lilla humlan legat under natten. Den vaknar upp ur sitt töcken och ser en chans att få frihet och flyga ut. Vilken underbar känsla. Att äntligen vara levande och kry igen. Hopp och lycka blev verklighet. Den där humlan påminner om mig. Skadeskjuten och väntar på att tillfriskna. Jag kan inte mäta eller jämföra mig med ångesten att leva med cancer men humlans beetende är symbolisk för min sorg och min lockelse till nytt liv.

Vi har ett humlebo ovanför på utsidan av vår ytterdörr. Jag har inte hjärta till att förgöra det.

Jag har blivit rädd för sjukdomar. Att jag ska dö. Att din pappa ska dö. Jag är livrädd. Känner att åren börjar krypa ikapp oss. Kanske högst naturligt att känna dessa destruktiva tankar när man just förlorat fotfästet. Det känns ibland som jag skulle kunna bestiga de högsta bergen och ändå klara alla världens motgångar men att kanske förlora livet i sjukdom eller att förlora din pappa gör mig ytterst skakig. Jag skulle bokstavligen falla platt som ett högt korthus. Man vet ju aldrig vad som väntar bakom nästa dörr och det gör mig orolig.
Jag är rädd för att bli beroende. Beroende av en annan människa för att känna mig trygg. För vad gör jag den dagen den människan och tryggheten försvinner ifrån mig? Tänk om det fanns en försäkran vid äktenskap om att den dagen dö tillsammans. Döden hade inte varit lika plågsam att prata om då.

På promenadstigen genom ängen idag stötte jag på en ihopkurad liten fågel. Jag stod stilla och blev samtidigt rädd. Den såg skadad ut. Jag ville böja mig ner och titta efter då den plötsligt snabbt flög iväg. Modersinstinkten var ett faktum när jag trodde den var illa däran. Jag hade inte kunnat lämna den övergiven utan säkert gjort allt för att hitta en lösning till att göra allt bra igen. En moders känsla för att kunna övervaka och skydda kom smygandes. Jag blev ändå glad att den flög sin väg och att den var välmående.

Kronisk värk.

Jag är så fruktansvärt trött. Och ovanpå det är jag trött på att vara trött.
Jag vaknade i går morse av stelheten ända från fötterna och upp till nacken och insåg att jag vaknat ännu till en morgon av en yr natt som liknat ett träningspass. Men tränat är långt ifrån vad jag gjort, det enda jag försökt åstadkomma är att försöka sova. Att lägga sig har blivit ett slags inrutat obehag som efter ett par timmar slutar i ett slags medvetslöst uppvaknande. Helt utslagen och tom. Det har blivit en ond cirkel. Jag vänder på dygnet. Jag måste snart börja bryta mönstret för att komma ur denna just nu kroniska värk i kroppen som jag ständigt går med dag som natt. Jag vill så gärna men orkar inte. Tankar och sorg kan synnerligen ge en bekymmer. Både psykiskt och fysiskt. Jag trodde aldrig det kunde slå ut min lilla hydda på detta vis. Jag vill ju så gärna sova gott om natten och vakna pigg och utvilad till en ny morgon. Värken sitter framför allt i ryggen och nacken. Låsningar som börjar rostat och gnider sina tighta knutar allt hårdare. Din pappa däremot somnar som en klubbad säl så fort han hör ordet säng. Vi är så olika.

Läste nyligen en sajt på nätet om en kvinnas tappra engagemang till upprättelse då hennes pojke dog under samma omständigheter som du min Lykke. Socialstyrelsens samt HSANs beslut bifogades. Det var en underlig känsla som frigjordes under tiden jag läste. Skräckblandad förtjusning på något vis. Att hitta någon därute bland alla mammor som fött barn så finns det åtminstonde en kvinna och tillhörande familj av dem som genomgått samma olyckliga trauma som vi gjort. Dessutom har hon offentliggjort stora delar av de handlingar som bevisar hennes oskuld till händelsen.
Något som Socialstyrelsen underströk var:

"Det är helt ofattbart att mista sitt barn i samband med en traumatisk förlossning och medför för dem flesta ett svårt och omfattande sorgarbete. Under några timmar förändras livet för föräldrar och syskon från en lycklig och glad förväntan om att få välkomna en ny familjemedlem till ett nattsvart mörker. Att mista sitt barn under dessa omständigheter är under uppfattning bland det svåraste man kan vara med om."

Jag hoppas med tiden att denna kroniska värk som ideligen sitter som en hölje runt mitt inre succesivt kommer att tyna bort för det är inte långt ifrån förrens det är jag som tynar bort med den.

Sorgen är sannerligen högst personlig och individuell. Ingen ska någonsin få kommentera den eller försöka ändra den. Den kommer alltid förbli en del av mig, som en naturlig del av min nya vardag.
Jag vill inte glömma dig, heller inte tiden som gravid samt tiden efteråt. Jag har tyvärr fått erhålla denna erfarenhet och den ska stärka mig på ett eller annat sätt, hur det nu ska gå till vet jag ännu inte. Däremot får ingen får någonsin hindra mig att gå framåt i den takten jag själv vill och klarar av. Det kan inte ske med några krav från omvärlden. Det här kommer tid och jag vill inte förbjudas med hinder som själper läkningen. Inte heller göra ersättande moment som gör sorgen enklare. Jag vill åter på nytt födas och jag gör det när jag är redo.

Att gråta är ett friskt beteende. Det är ur tårarna man läks. Utan dem så blir man just det som samhället tydligen förbjuder
-sjuk.
Varje dag är en ny utmaning och jag är beredd att bli omkullkastad och gråta även denna dag. Jag har förlikat mig med det.

Utan dig.

Du föddes en onsdag.
I början räknade jag minuter. Bokstavligen och allvarligt. Jag räknade de minuter jag överlevde utan dig. Minuter, sedan timmar. Timmarna övergick på något vis till dagar och så började jag räkna veckor. Allt gick i slowmotion.
I början var varje vecka en kamp. Veckorna räknades och varje ny överlevd vecka började med just en onsdag. Jag vet inte varför jag räknade. Kanske var jag rädd för att du skulle försvinna i mitt minne samtidigt som jag visste att du redan var borta, rent fysiskt.
Nu räknar jag månader. Veckorna flyter samman till månader och av någon underlig anledning så går veckorna så läskigt fort. Varje månads 14:e datum kommer för oss alltid vara en slags räkenskap till händelsen då vi blev utan dig.

Idag bullbak men degen ville inte jäsa till dubbel storlek. Vad gjorde jag för fel? Ett misslyckande. Alla mammor ska kunna baka bullar. Idag kände jag inte att jag var en mamma. Sorgligt och misslyckad.

Ett besök på familjerätten senare hade din far skrivit på faderskapsintyget. Kalle är nu på pappret din pappa och det blev ännu en bekräftelse på att vi har en dotter och vi är dina föräldrar. Underbart och ledsamt på samma gång.
Jag fick med mig din pappa ut i blåbärsskogen under kvällen. Det var tyst och fridfullt. Tänk om man hade varit en orädd ekorre som levt under skogens trygga granar. Totalt ovetande om livets stup och farhågor där ute i den sanna verkligheten. Jag hade gärna bytt roller för en liten stund.

Förtvivlad!

AAAAAHHHHHHHHHHH, jag är bara så arg och så ledsen. Om vartannat.
Din pappa är ledsen. Det gör mig så ont att han är det. Han har pratat om pappaledigheten så länge. Den som aldrig blev av. Varken mamma eller pappalediga fick vi vara med dig. Det gör mig så fruktansvärt ont att inte se min blivande man som just den underbara närvarande pappan. Det gör mig ARG. Jag är helt rasande förbannad på det där satans sjukhuset. Om de bara visste hur illa de ha gjort oss.
Idag känner jag mig helt krossad. Det är för mycket tung sorg efter dig och ett högt temperament till sjukhuset och dess ledning. Det kändes som jag nyss skulle kunna dra loss handfatet ur väggen och slå näven i spegel, kasta blomkrukor och panga gitarren i tvn. Jag vet att det är så dumt så därför håller jag mig borta ifrån det. Det gör bara ännu mer ont.
Vad jag än gör så får jag inte tillbaka dig. Jag kan klösa mig fördärvad, slita mitt hår, knarka mig knäpp eller tatuera ditt namn. Jag får dig inte tillbaka. Det är plåga som gör mig till ett vrak som ligger djupt nere på bottnen av slam.
Lykke, min älskade flicka, jag har inga krafter kvar. Allt dessa tankar stjäl min energi.

Tro, hopp och kärlek. Ett kors, ett fyrklöver och ett hjärta. Min bästa vän fick en berlock med detta budskap som gåva vid konfirmationen för 16-17 år sedan. Den där berlocken med det budskapet kanske borde hängt runt min hals också. Tänk om jag då hade varit förskonad denna bedrövelse. Jag letar ständigt efter nya OM. Som om det hade räddat mig?
Jag försöker ta ett tag framåt varje dag men blir ständigt stoppad av nya samt gamla hinder. Tids nog kommer vägen att plöjas bättre och bli mer framkomlig men mycket måste trampas igenom flertalet gånger.

Jag både älskar och hatar ordet förlåt. Förlåt kan var så förlösande. Men i den mening att säga "förlåt att jag inte har hört av mig, jag har inte haft tid" och sedan invänta ett förlåtande svar är något som jag inte förstår. Vad förväntas dem få för svar?
-Det gör inget.
Men det är ju precis det som det gör. Alla har tid. Det finns alltid tid. Det är bara upp till var och en hur man planerar den tiden. Samtidigt ska bara höra av sig om man vill vara delaktig och finnas som stöd för systerskap inte för att normen bestämt att göra det för måstet skull. Det genomskådas och belyser vänners frånvaro och rädsla. Det kan jag vara utan.
Min syster, din moster är ett levande bevis. Du har ALLTID tid. Varje dag. I alla blåsväder finns du där. Jag vet inte vad jag hade stått idag om hon inte funnits vid min sida. Ni, du och dina härliga ungar betyder allt för mig, jag är så lyckligt lottad att få vara just din syster och pojkarnas gudmor. Ni har en speciell plats i mitt hjärta. Ibland kan det vara svårt att verkligen berätta hur man känner och förklara sådana innerligt starka känslor men jag vill och hoppas du verkligen förstår hur mycket ni betyder. Utan dig hade jag inte varit där jag är idag. Tack underbara du. Jag önskar så att vi bodde närmre varandra. Ni är mina ögonstenar. Älskar er så oerhört mycket.

Idag ska jag även försöka sätta in en minnes annons till mormor Elisabeth. Hon skulle bli 60 år nästa måndag. Hon gick oväntat och hastigt bort den 2 juli för 6 år sedan och jag minns den natten och tiden efter som om det vore igår. Vissa detaljer är skarpare än andra. Bara detta känns tungt att genomföra. Det låter ju inte klokt men mer humant än en minnes annons till sitt oskyldiga barn. Det gör ont att inte min mamma finns längre. Jag älskade henne så.

Jag gråter tårar stora som enkronor. Fyllda med förtvivlan och aningen salt. Det hade varit skönt att veta att efter regnet kommer solsken men just står livet väldigt stilla.

Halvårsdagen, 14 juli.

Sedan Lykke dog har orden blivit extra viktiga för mig. För min överlevnad. Jag skrev mig igenom dagarna i mörker. Den smärtan att förlora ett barn är så outhärdlig att man vrids in och ut. Och man måste igenom den. Känna den, vara med den. Mitt sätt blev att skriva den. Känslor blev till ord som blev till styrka.

En tanke till på hur det kunde ha varit. Dagen idag då du skulle blivit ett halvår, på kronprinsessan Viktorias födelsedag. Istället har din mamma varit på psykologiska öppna mottagningen på en remiss från SÖS. Ja, det är verkligheten. En bedömning som skulle avgöra om jag skulle få antidepressiva ordinerat. Man hade önskat att det bara var en mardröm eller en osann tragisk historia. Men det är JAG. Just det, det är JAG ska bedömas. Jag får det inte att gå ihop.
På den dagen då jag skulle skrivit in dina framsteg i denna dagbok bok fick jag istället skriva in min egen förtvivlan och visa upp min sköra själ för en läkare som ville ställa en diagnos på mig.
Tänk om jag bara kunde skruva fram klockan och tiden några månader eller helst av allt skruva klockan tillbaka i tiden och göra om allt från början. Göra om och göra rätt. Ett innerligt önsketänkande.

13 juli.

De ringde från företaget jag skickade in ansökan till. Jag var där. Känner mig mosig och likgiltig. Vill in i en vardag som jag hade förut men påminns varför jag är här och backar tillbaka. Helt ambivalent. Jag vill också kunna känna en glöd till att gå till ett meningsfullt jobb, känna mig driven till att utvecklas men samtidigt blir jag tvär och alldeles kall.
Det var inte mitt gamla JAG som satt på den där intervjun idag. Det var den nya jag. Jag sprudlade inte av energi och självkänsla. Inte just idag, för idag var egentligen den första dagen då jag äntligen kämpade mig ut i motsatt riktning till vad jag inte trodde var möjligt för nästan exakt 6 månader sedan. Då befarade jag att jag aldrig mer skulle orka ta mig ur sängen igen. Vad resultatet av den här intervjun slutar bryr jag egentligen inte alls om. Det viktigaste var att jag orkade ta mig dit. Ett bevis som speglade att jag nu är beredd att resa mig igen. Det trodde jag faktiskt nästan var omöljligt.

Ibland finns det en mening med i det som händer. Att det inte blev några bruna valpar utan 5 svarta och 1 gul, visade mig vägen till att vi kanske skulle vänta med en valp. Denna gången var det inte meningen.

Det som gjorde mig mest ledsen var att det fanns en liten svart dödfödd bland de små. Det gjorde ont att höra. En liten valp som säkert blivit kärleksfullt omhändertagen av en välkomnande familj blev nu istället begravd utan att den ens hade bett om det. Så orättvist. Ingen ska behöva berövas livet innan den ens ha kunnat öppna ögonen och se det vackra där bakom. Tänk vad livet och glädjen är skör.
En dräktig tik/hona väntar 60 dagar på att valparna ska komma. Det är en löjligt liten tid i perspektiv till vad en kvinna gör. Det är så fruktansvärt lång tid. Just nu önskar jag att jag hade varit en dräktig tik och väntat 60 dagar på alla mina valpar. Gärna flera och olika kön. Men ingen dödfödd. Det står inte på kontraktet.
Jag vill så gärna få känna det där som alla andra gravida står inför. Just nu är det ingen tröst att jag förmodligen kommer bli gravid. Jag vill ha ett datum, jag vill veta när.
Samtidigt blir jag alldeles förskräckt av tanken inför nästa graviditet.

Den jag var och den jag blev.

Marken försvann under mina fötter och livet blev aldrig någonsin det samma mer.

Tänk att livet var tvungen att få en sådan vändning för att man skulle få perspektiv till det. Jag vill inte vara den person jag var och kommer naturligt inte att komma tillbaka dit heller. Har så himla mycket funderingar på livet och på hur man fungerar som människa.
Nu när jag tänker tillbaka på hur livet var innan jag blev gravid, så känns det lite suddigt. Jag kan inte förstå att jag tog så lätt på saker och ting. Det känns som det bara var något liv jag levde och nu börjar mitt riktiga liv. Jag var tvungen att vara med om detta för att formas till den människa jag ska bli resten av mitt liv. Jag kanske tog lite för lätt på livet innan, kanske behövde få vara med om denna tragiska sak för att lära mig en läxa. Jag behövde få veta vilka som är mina närmaste, vilka som jag alltid kommer ha omkring mig. Jag har funderat på om inte alla skulle behöva genomgå någon slags motgång för att vakna och stanna upp och se vilka man vill fortsätta dela sin erfarenhet med.
Jag har blivit en ny människa, jag har funnit ett inre lugn. Kan inte förklara hur men känner mig mycket lugnare. Förut så skulle det alltid hända något, nu trivs jag med att bara vara. Inte det minsta rastlös.
När jag ser barn med sina föräldrar tänker jag "hoppas de tar vara på varje sekund med sitt barn". De är så lyckligt lottade som fått ett litet barn, ett levande barn. De får följa denna underbara lilla människas uppväxt. Jag vill bara gå fram och säga att de ska passa på att njuta, för livet kan ändras på bara några sekunder och du vet aldrig vad du blir för människa igen.

Det är så himla konstigt, ena sekunden känns det som att man kan tänka lite framåt och i nästa förstår man inte hur livet ska kunna fortsätta. Men livet fortsätter ju, även om man låser in sig och drar täcket över huvudet.
Är inte ett barn det bästa och det finaste man kan få uppleva? I stället får vi leva med vår sorg, trösta varandra, finnas för varandra. För det finns inget värre än att förlora det allra bästa livet har att ge.
Nu ska man försöka ta sig tillbaka till verkligheten. Vissa stunder känns det som att man behöver mer stöd nu. Inte på det sättet, men att träffas, umgås och bara vara. Så när vi bokat något med någon, och planerna sedan ändras, då rasar allt runt omkring mig. Jag har ingen lust att göra någonting alls då.

Idag kom regnet och åskan. Jag klagar inte. Det är rent av befriande att känna det komma. Av alla dagar då är dessa de bästa. Regnet får mig att förlika mig med den tunga sorg som svävar över oss. Det är skönt att få bort solen och allas glädje för ett ögonblick. Mitt liv har ju på sitt sätt stannat upp och med regnet känner jag mig levande igen.