Bekräftelser.

Hittills har jag ärligt talat inte uppmärksammat dessa små rörelser inifrån. Inte vågat ta till mig att det åter är någon därinne som gör kullerbyttor och hickar i takt. Sammandragningar har gjort sig mer frekventa och det kan göra plågsamt ont. Men än så länge har jag inte glatt mig tillräckligt åt vad det är som faktiskt händer.

Jag har börjat känna efter. Börjat våga snegla på läsning om de väntade resterande veckorna. Det är bara så oerhört svårt att föreställa sig något annat än en svart mardröm. Det går inte in i min trångbodda hjärna att snart tiden är inne.

Jag har väl börjat bli mer vaksam på rörelserna och jämför med gårdagens. Jag kan verkligen känna mig uppvarvad och skulle behöva något lugnande. Jag får dåligt samvete då jag inte riktigt kan komma ihåg Lykkes beröring och närvaro från insidan. Jag kan inte komma ihåg, trots att det är inte är så längesedan jag var i samma situation. Skillnaden är min naivitet. Jag kände inte efter, tog inte så allvarligt på någonting. Kvinnor hade ju burit barn i alla tider så varför skulle jag vara annorlunda. Jag letade inte efter symtom eller avvikande beteende. Jag var korkad och blåögd.

Det är många olika trådar att hålla i nu när vi beger oss till Skåne. Somliga lena och helt ljuvliga. Andra med svårt motstånd och sträva mot kinden. Det liknar ett knypplings handarbete där någon missat instruktionerna. Endast en enda stor trasselsudd.

Vi flyttar snart till Malmö och kvartar in oss in en andrahandslägenhet tills vidare. Förlossningen, hur den nu än slutar, så sker den i Lund. Det är bestämt och jag inväntar ett samtal från dess mödravård om en kallelse. Bara vi kommer på plats så kan jag förhoppningsvis känna mig lugnare. Kvar här i Stockholm gör mig rastlös och osäker.

Ro utan åror.

Varje dygn som går driver ekan jag sitter i längre och längre ut från land. Jag har varit på det öppna, gigantiska svarta hav ganska länge och drivit nu. Ingen strand eller bogsering i sikte. Vindarna gör att jag ibland seglar fort fram men allt som oftast är det stiltje. Utan åror kommer man ingenstans. Där stannar jag ofta. Då finns det tid att tänka och fundera men utan åror kommer inte ens tanken längre. Då stannar det lila hoppet jag har hunnit bygga upp för att sedan sjunka ner till djupaste botten. Då blir allt tungt och tyst. Endast mina tårars fall till ekans botten och panikångestens maktkamp är de enda som berör.

Panikångesten har kommit i attacker som höga vågor mitt ute på det öppna, helt utan förvarning. De har tagit över en kropp som vägrat acceptera att barnet det burit, fött och älskat, älskar och saknar, nu har dött och är borta för alltid.

Vi har olika drömmar. Drömmar som i många fall blir förverkligade.

Andra drömmer om att resa på safari, bestiga berg, gifta sig och köpa hus. Min högsta dröm är att få se mitt barn levande igen, att få hålla om henne och se henne växa upp. En dröm som aldrig någonsin kommer att slå in. Den är ouppnåelig. En dröm om det omöjliga. Det är svårt att acceptera. Det är överhuvudtaget svårt att förstå. Jag önskar så att jag inte visste hur det känns.

Jag har gått in i ett vakuum. I den bubbla som jag befann mig i strax efter Lykke togs ifrån oss. Samma vakuum som innebar isolering och likgiltighet. Där existerar inga garantier eller förväntningar.

Jag har svårt att ta till mig att det åter igen händer något i min livmoder. Jag tar inga kort på magen, har svårt att se den växande magen i spegeln. Det gör för ont att hoppas på det bästa. Jag har lite svårt att prata med lillasyster då tankar till Lykke ständigt tar över. Jämför allt som oftast. Ändå kan jag inte komma ihåg så mycket från den motsvarande tiden. Har förträngt minnen för att orka stå ut. Det känns svårt att använda samma kläder som jag gjorde med Lykke, det blir för plågsamt. Därför har jag valt att lägga undan dem och en del av dem har jag gjort mig av med.

Jag tillåter mig inte riktigt fullt ut att längta efter lillasyster. Jag pustar aldrig ut för jag lever med förutsättningen att förr eller senare kommer detta barnet också att dö. Som 100 % av mina barn hittills har gjort.

Jag lider av dåligt samvete...och jag sitter kvar i ekan utan åror.

Tillåten tår i ögat.

Jag gick min vanliga promenad hem från Eriksdalsbadet i förmiddags. Solen lyste och dess varma strålar nådde mitt bleka trötta ansikte. Det var skönt. På några hundra meters avstånd ser jag två mammor på väg mot mig. Som så alltid jag tänker, tänkte jag även denna dag. Det kunde vara jag. Dumma orättvisa. Här går jag ensam utan mitt saknade barn. Varje dag möts jag av gåendes mammor och barnvagnar och det väcker minnen och tankar som sprider sig som ringar på vatten. Ibland studsar de bort meddetsamma i ren förnekelse, ibland fäster sig tanken kvar längre. Som seg kåda som bara känns klibbig och hopplös.

Jag kom närmare de båda mammorna och när jag var just någon meter till mötet såg jag till min överraskning vem den ena stolta mamman var. Jag mötte henne i min graviditet med Lykke. Vi gick i samma grupp på vattengympan, även kallad Aquamama. Vi skulle ha barn ungefär samtidigt men hennes pojke låg i säte så hon fick tid för ett planerat kejsarsnitt lite tidigare. Vi önskade varandra lycka till vid vår sista träff på Rosendals sjukhus och jag har i efterhand tänkt en del på henne. Tyckt att det varit konstigt att vi inte stött på varandra. Samtidigt har ju jag inte varit ute och promenerat med någon barnvagn under de senaste året så oddsen har väl inte varit så höga heller.

Nu först såg jag henne. Hennes pojke satt i vagnen hon drog framför sig. Hon såg inte åt mitt håll och när jag förstod i all hast att det var hon så blev jag kall. Det kändes som en istapp just bildats i magen. Där gick hon, tillsammans med en annan tacksam mamma och deras båda små dryga ettåringar.

Jag vände mig för att skymta hennes rygg och sedan kom mina tårar som innehöll både sorg men även en gnutta glädje. Glädje för hennes skull.

Att växa genom möten.

Det är mycket här i livet som jag skulle kunna leva utan. Men det finns även mycket som berikar mig med kvalitet och nytta. Jag syftar på möten.

Under detta år i mörker har jag blivit tvingad att sätta mig in i olika sammanhang som annars aldrig skulle bli av. Jag har gjort val, mest medvetna sådana, som tvingat blotta mitt inre men där jag också fått bara vara jag. Utan känslor och frågor. Jag har träffat människor som jag aldrig hade träffat annars. Nya kontakter som gynnat till lärorika möten. Jag kan verkligen känna att möten med nya människor får mig att växa och utvecklas. Jag super in nya intryck och delar med mig av erfarenheter.

Jag har lärt känna C, genom de studier jag hoppade på förra våren. En underbar människa. Hon är tjugo år äldre än vad jag är men det bekommer mig inte. Det är det som är tjusningen. Det finns ett samspel mellan oss som är underbart. Jag är glad att vi fick så fin kontakt. Trots att vi knappt känner varandra så finns det en nyfikenhet till att fortsätta våra stunder. En del människor lämnar speciella avtryck i ens liv på bara sekunden. En del människor stannar kvar länge i minnet medan andra försvinner ögonblickligen. Min nyfunna vän är speciell på många sätt. Hade jag inte hamnat där jag är idag hade aldrig våra vägar korsats. Det är en underlig tanke.

Vissa relationer dör ut för att man växer åt olika håll, man har förbrukat sin energi till varandra. Då kan man lika gärna klippa banden och gå åt var sitt håll. Men genom nya möten finner man andra spännande kontakter som berikar och tillför ny energi och man orkar ge allt igen. Så är det. Man växer genom möten.

Slitande tanke.

Jag önskar mig så en vanlig förlossning. En utan komplikationer och ödesdigra äventyr. Jag önskar att jag inte haft mitt bagage som väger så tungt. Det är en slitande tanke som får mig att vilja krypa längst in i garderoben. Glömma bort rädslan och det vansinniga för en stund. Tankarna gör mig vilsen.

Jag läser om komplikationer till planerade kejsarsnitt och blir totalt knäckt. Tänk om jag är en på de ovanliga fall som råkar ut för fasansfulla infektioner och misslyckanden. Tänk om den procenten är jag. Det är inte svårt att bli psykotisk. Alla i min omgivning, de nära runtomkring som förlöst sina barn den naturliga vägen, har det gått så bra för. Alla. Ändå händer det dagligen avbrott och komplikationer i och med graviditet och förlossning. Det hör och läser man titt som tätt. Jag var en av alla de kvinnor som det inte har gått så bra för. Av karaktär med trauma och tillhörande etikett änglamamma.

Det är ju bara jag som kan bestämma hur jag vill ha det. Jag är ju självklart rädd för hur allt kommer att gå. Kommer jag att lita på andra igen? Klarar jag ännu en förlust? Jag står för en av mitt livs största utmaningar.

Jag vet att många tänker och gärna skulle vilja se att vi genomför ett snitt. För att rädda oron och tankarna. Men jag ser det inte så enkelt. Helst skulle jag vilja sluta mina bruna och öppna dem först när allt var över. Eller dra fram tiden till en bit in på sommaren. Det är nio veckor kvar och jag måste ta ett beslut.

Det lutar åt Lund, men hur?

Älskade Oscar.

Jag hade ett långt samtal med min syster tidigare idag. Jag tror inte vi har missat att höra av varandra en dag sedan..., ja när..., minnes tider. Vi har är speciell relation. Det har framför allt blivit det. Trots vår ålderskillnad på nästan åtta år finns det inget hinder mellan oss. Vi har delat sorg och glädje förut. Det har blivit ett starkt band som drar lika starkt åt båda håll. Det berikar mig att ha henne så nära inpå mitt hjärta. Jag önskar vi kommer ses oftare nu när vi äntligen flyttar dem närmare.

Just innan middagen här hemma igår ringde hon upp igen. Men det var någon annan som ville prata med mig. Någon som jag aldrig velat tidigare. Han är tre och ett halv år och han är min systerson. Jag är hans moster, gudmor och en stor beundrare. Han är mitt yrväder som lyser med sitt lika röda hår. Oscar.

Det har varit svårt att få honom prata i telefon ännu. Han har inte direkt varit intresserad, mest kanske för att det känns konstigt att prata med en röst som man inte ser ansiktet på. Så sant och helt rätt.

I går kväll ville han säga något. Han hade berättat för sin mamma om hans kalsonger. Han hade fått dem av sin kompis som han mötte på stranden. Det hela handlade om att det var ju jag som hade köpt de där kalsongerna och i ett svagt minne hade han kommit på att vi lekte på stranden i somras. Det var den kopplingen han hade gjorde. Min syster talar dagligen om mig och Kalle och var vi bor och visar bilder. Men det just denna samhörighet framkallade denna historia. Kalsongerna med racerbilarna fick han på sin födelsedag av just mig, och tydligen sedan den dagen varit själaglad för dessa. Underbara unge. Nu ringde han och ville säga tack ännu en gång. Dessutom hade vi några fler meningar. Jag skulle få ligga i hans säng när vi kommer och hälsar på i påsk. Nu kan han förstå och till och med nästan föra ett samtal via telefon. Det samtalet gjorde mig oerhört varm i hjärtat. Hans späda lilla pojkröst i örat förgyllde min kväll och jag la på luren med ett gott leende.

Vi ses snart, i påsk närmare bestämt, pojken min. Jag längtar så det gör ont.

Gungar.

I olika sammanhang tidigare i livet har jag hört att sorg och glädje ligger så nära varandra. Jag har tagit emot orden men inte förstått innebörden. Nu lever jag varje dag med upplevelsen att detta stämmer. De skiljs åt av en tunn skör hinna, med sorgen på ena sidan och kärlek och glädje på andra.

Den 14 januari inleddes förlossningen och det kaotiska blev ett faktum. Om jag vetat då, vad jag vet idag, hade jag kanske inte suttit här. Paniken fick ju mig att tvivla på att vilja fortsätta leva. Men eftersom det fanns ett halmstrå av hopp kvar till den man jag faktiskt älskade, min Kalle, så fortsatte mitt hjärta att slå.

Klockan halv 12, som blev natten till den 15 januari, fick vi beskedet om att att Lykke inte skulle överleva och jag for som en raket genom den tunna sköra hinnan, från glädjesidan över till sorgesidan. Smärtan var total och ogripbar. Sedan den sekunden har jag simmat i min avgrundsdjupa sorgesjö. Där befinner jag mig hela tiden. Ibland stormar det, ibland blir sjön mer spegelblank och smärtan mer molande. Det kan ibland kännas som jag har förbrukat min del på hinnan, sidan av kärlek och glädje.

Men de senaste veckorna har jag känt en viss förändring. Jag kan komma helt plötsligt att sätta en fot över till gränsen till kärlek-glädje och livsdelen. Jag kan uppleva glädjebubblor och små glada pip i magen. Det är en befriande känsla. Känslor som varit instängda så väldigt länge. Jag saknar dem. De har blivit mer frekventa och jag tackar så, för att de ger mig en smak på det liv igen som jag i ett ögonblick förlorade.

Nu är våren på gång. Det betyder att det frusna, instängda och kalla dagarna blir varmare. Det betyder att det som varit dött får nytt liv. Snö smälter och snart kan man skymta de underbara snödropparnas knoppar. Det är lycka.

Dagens tankar.

Ibland gäller den svåraste smärtan inte hur jag själv som sörjande ska klara mig, utan hur mina älskade som är döda ska klara sig utan mig. Jag kan verkligen stundtals känna så. Hur ska mitt barn klara sig utan föräldraromsorg? Vem ska hand om vår älskade flicka?

Jag förstår att den som möter människor i sorg kan känna sig osäker inför uppgiften. Det är nog inte så lätt men man måste våga möta personen och vara modig ändå. De är kanske rädda för alla tankar och känslor som mötet väcker. Men det viktiga är inte de rätt formulerade orden eller att man lyckas hålla ifrån sig från att själv visa känslor. Det viktigaste är att vi bryr oss om. Man kan inte linda in den sörjande i ett våtvarmt omslag. Det bästa är att stödja dem så att de accepterar att det som har hänt har hänt och istället ge redskap för så att de själva kan göra det som måste göras. Med ett gediget stöd. Det går inte skydda den drabbade för livet självt. Livet måste leva vidare, även om det i stunden upplevs som ett hån. Men det finns ingen genväg. Det man enbart kan göra är att stå ut med deras smärta och finnas vid deras sida.

Allt har inte en mening, men ur det meningslösa går det att skapa en ny framtid. Det går att forma livet så att ur döden, förlusten kommer nytt liv, ny kärlek och ny vänskap. Jag väntar dagligen på de dagarna.

Jag anser att det är viktigt att vara uthållig i kontakten med vänner och närstående som drabbats av sorg. I nära anslutning till dödsfallet vill alla höra av sig med telefonsamtal, brev och blommor men efter en tid blir det ofta helt tyst. Egentligen är det då, när det har gått lite tid och de praktiska bestyren inte längre uppfyller dagarna, som en sörjande behöver någon som bryr sig. När insikten om det som inte fick hända har hänt börjar sjunka in. Att mitt barn faktiskt har dött och kommer inte tillbaka.

Tiden har stor betydelse i sorgarbetet. Tiden läker inte alla sår. Men tiden är vår vän, för den hjälper oss att leva med förlusten om vi arbetar med den. Även om jag någonstans tror och hoppas att en ny liten medlem i familjen, att vi får ta emot ännu ett litet barn, kommer att hela oss en aning. Men det är inte detsamma som att det går att ersätta ett liv med ett annat. Det finns bara en som du!

Generellt tror jag att mening med livet mycket handlar om relationer. Att ha någon att planera sitt liv med. Det kan vara olika människor i olika situationer. Men vi är sociala och behöver varandra. Detta visar sig inte minst i samband med just svårigheter i livet.

Det går att leva vidare med de mest smärtsamma förlusterna, med de mest outhärdliga upplevelserna eftersom kärleken och livet är starkare än döden. Jag tror att vi bär kraftresurser inom oss som inte aktiveras annat än när vi är som allra mest utsatta. Men vi klarar det oftast inte på egen hand, för människan är skapt för att leva tillsammans med andra. Men med god hjälp från från våra medmänniskor, familj, vänner och ibland professionella kan vi ta oss igenom de mest fruktansvärda omständigheter i livet. Vi människor klarar mer än vi tror.

Döden rår inte på kärleken. Våra kära försvinner från jorden men vi fortsätter att leva utan dem på ett annat sätt. Kärleken är starkare än döden!

Det går inte hela tiden att tänka att livet kan slås i spillror. Då skulle vi sannolikt bli tokiga och inte kunna leva. Vi måste leva livet medan vi har det. Vi måste unna oss att njuta av varje stund och öva oss i att leva medvetna om "nu". Livet är det vi lever just nu. Ändå ägnar vi orimligt mycket tid och kraft till att älta det som varit eller så oroar vi oss för det som ska komma och det som ska hända i framtiden och hur vi ska klara oss. Genom att hålla på så tappar vi energin och förmågan att leva livet nu. Om vi inte kan vara närvarande i det som sker just nu, missar vi själva livet. Livet är så sårbart och samtidigt så starkt och underbart. Det är mellan dessa poler vi måste forma våra liv. Men det går inte att genomföra denna resan ensam.

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker, världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig detsamma mer."

Snabba puckar.

Händer någonting någon gång så händer alltid väldigt mycket samtidigt. Det slår aldrig fel.

I nuläget ska det ske en flytt, sälja bostad, köpa ny bostad, ändringar i studierna och sist men allra minst ska vi föda barn. Det är stora händelser och innebär stora förändringar.

Idag var jag och tömde mitt innehåll hos kuratorn igen. Tömde all negativ energi och fyllde på med lite ny positiv energi. Det var fyra veckor sedan jag senast var där och nu hade det stora tomrummet åter fyllts på med en vidrig spygrön sörja. Allt ifrån det som senast hänt i vår vardag till alla hopplösa tankar och intriger med alla känslor som nästan kokar över. Det tar aldrig slut och det är så sorgligt. Det tär så oerhört. Mitt ansikte har på ett år redan åldrats. Mina ögon har smalnat och jag känner inte igen mitt yttre. Det är sorgen och bitterheten som har framkallat denna vansinnighetsfärd som ansiktet har fått utstå. Kalle påstår jag är vacker. Jag hade sett fram emot att åldras. Naturligt åldrande, där ansiktet och dess fåror förklarar livets glädje och sorg, är en del av livet. Men inte trodde jag att jag skulle behöva känna den komma redan. Jag har åldrats, det syns tydligt. Men det är jag, det är min historia. Jag kan inte dra tillbaka klockan. Jag försöker bara leva i nuet och försöker vara beredd på fler smällar. Man vet aldrig var dem lurar. Jag törs inte släppa tanken.

Packa bohaget, nu drar vi till Skåne!

Det var svårt att hålla tillbaka skrattet och fnittret av det positiva beskedet pappa Kalle kom hem med igår. Det gav eufori och en smak av att vara berusad. Vi ska flytta. På riktigt. Inte bara i tanken och drömmarna.

Var tar vi vägen? Kalle har fått jobbet i Malmö och det innebär flytt med kort varsel. Det blev fortare än vad vi hade tänkt oss, men vad tjänar det på att vänta. Det finns ingenting att vänta på. Nu, äntligen kommer jag träffa mina älskade och saknade syskonbarn och min underbara syster lite mer regelbundet. Det ska verkligen bli underbart.

Jag fick en kallelse hemskickad idag. Från SÖS. Tiden för ett planerat kejsarsnitt och datum. Det åsamkar en känsla i magen. Oro. Jag känner hjärtklappning. Inte för ingreppet, men för datumet och mötet. Att ha bokat en tid och dag när mötet ska äga rum framkallar blodheta nerver. Jag är rädd. Rädd för att förlora fotfästet och falla på mållinjen ännu en gång.

Vissen jag.

Jag blir så arg och frustrerad över tanken över att ingen någonsin fick träffa henne mer än vi. Ta henne i famn och känna hennes doft. Vår flicka. Det är ju en tid som aldrig kommer igen. Det går inte att göra om. Dumma avstånd till familjen och nära vänner. Ingen har erhållit ett sista minne av henne mer än vi. Det gör mig fruktansvärt ledsen ända in i benmärgen. Förbaskade jävla avstånd som innebar att närstående satt på sina sittandes skinkor och bara såg i fantasin vad vi var med om. Vilken plåga och tortyr vi egentligen utsattes för. Var det ingen som förstod bättre, eller kändes det inte aktuellt att möta oss i den tunga sorg för att skona sig själva från smärta?

Senast jag grät så mycket som jag gjorde idag har jag inte gjort på flera veckor. Någonting påminde mig. Jag kom att tänka på det första mötet med våra föräldrar, två dagar efter Lykke fötts och vi befann oss hemma igen. De stannade en helg men inte en gång nämnde de att de ville träffa henne. Hon låg ju kvar på sjukhuset. Hon hade redan lämnat oss men hon fanns ju trots allt kvar. Med ögon och och beröring hade man i alla fall kunnat snudda vid henne. Berört hennes nätta lilla bebiskropp och näpna ansikte. Få en upplevelse och känsla av att hon faktiskt funnits.

Jag känner att min flicka glider ifrån mig mer och mer och det blir inte bättre av tanken på att ingen mer än jag kan och hennes pappa kan känna den största av tomhet. Ingen annan vet ju vad vi vet. Ingen annan såg det bara vi såg. Ingen annan har minnen som vi har. Det gör ont att inte dela minnen från fysisk beröringen med någon annan än med varandra.

Normalt kommer kreti och pleti på besök och skyndar sig nästan för att vara de första. Alla vill ta på och titta på. Alla vill känna doft av bebis och gosa i nacken. Nu förstår jag. Vår flicka var död. Det var det som avgjorde. Där försvann de skyndande besöken. Allt stod stilla och vi var ensamma kvar.

Läsvärt och uttömmande!

Jag handlade på mig några bra böcker på bokrean. Jag har alltid gillat att läsa och framförallt självbiografier. Skrivna av svultna människors livsöden om kamp och överlevnad.

Första månaderna efter förlusten av Lykke mäktade jag inte med att läsa under vaken tid. Jag var inte intresserad av andras misär och livskriser. Det tog ett halvår sedan var jag där igen. Känslan av igenkänning och identifikation kanske lockade mitt intresse. Jag läste allt jag kom över. Mestadels så blev det nära döden upplevelser och om döden i allmänhet, men jag sökte mig även till fakta och innehåll som inbegrep att finna lycka och glädje. Jag fick utav min vän Therese, en bra läsvärd bok strax tiden efter vår ofattbara förlust. Döden är livsviktig.

En av de just inhandlade böckerna från bokrean fångade min uppmärksamhet extra mycket. När livet stannar. Jag har bara kommit en tredjedel av boken men den påminner så mycket om mina egna tankar och känslor gällande en stor förlust. Jag vill inte dra några paralleller mellan vår sorg och smärta men jag kan ändå hitta likheter med begreppet, att förlora sig själv. Jag får ofta många frågor varför jag vill och orkar med att läsa sådant som är svårt och tungt. Om andras bekymmer och lidande. Ja, varför gör jag det? Kanske söker jag efter bekräftelse. Normalitet. Jag vill se och höra om andras väg vidare i livet. Trots hinder och skavsår. Det ger mig motivation till att orka vidare, ger mig kraft att vilja gå vidare. Eller så är det något helt annat som får mig att dras till just den plågsamma läsningen.

När man en gång tappar fotfästet får man helt enkelt en annan synvinkel och andra perspektiv. De existentiella frågorna blir en central station och man söker efter att greppa verkligheten, den som verkar vara som bortblåst. Den man allra helst vill fly ifrån. Det centrala kallas sorgarbete.

Kalenderöppning.

Jag känner att tiden rusar iväg. Med stormsteg. Jag upplever liknelse med de sista veckorna innan Lykke kom. Jag börjar känna ängslan för förlossning eller snitt. Vi längtar men samtidigt så ser jag inte ljuset ännu framför mig.

Jag kan likna det som väntan till julafton då vi dagligen öppnar månadsdagens lucka. Jag öppnar ivrigt för att hoppas få se ljuset och en framtid med barn. Men oron sätter stopp för att öppna den allra sista luckan. Jag drömmer om att allt åter ska bli en mardröm. Bara svart och tomt. Ingenting. För det var ju så det var förra gången. Sista luckan öppnades med hög spänning, löjligt nyfikna. Istället fick den tomma luckans svarta baksida att leda mig in i isolering och sorg. Men då visste vi inte. Vi gick inte oroligt väntande. Bara hoppfullt väntande. Nu, däremot vet jag vad som kan dölja sig bakom kalendern. Vilken luckodagdagöppning som helst. Inte idag men kanske i morgon. Förra gången var det sista luckan, vad väntar denna gång?

Alla påstår och menar vänligt att det inte händer två gånger. Som att det egentligen skulle vara något lyftande. Vi vet ju inget annat. Vi har ju aldrig varit med om att det slutar bra. Nej, inte en gång till. Inte under samma händelse. Men det finns ju så mycket annat som orsakar så ofattbara och orättvisa fel.

Mina känslor och tankar skiftar från dag till dag. Som en kameleont. Ena dagen rosa och skör och andra dagen blå och skräckslagen.

Lilla fina bus därinne. Jag känner att jag missunnar dig min kärlek. Du glöms bort lite då och då, men det är oundvikligt. Jag önskar så att allt blir bra. Vårt möte kommer bli ångestladdat men säkert helt underbart.

Vill inte hymla.

En minisemester uppåt Norrland var välkommen. Vi befinner oss i Sundsvall och ska senare i eftermiddag vidare till Åre. En vit snötäckt by på kärt återseende. Vi gillar Åre. Vi gillar snö och vi gillar skidåkning. Just nu snöar det utanför fönstret på hotellet på 9:e våningen. Jag bör komma härifrån och gå en långpromenad i det vackra landskapet istället.

Det är skönt att byta miljö. Jag önskar vi hade kunnat göra det lite oftare. Vi kombinerade jobb med nöje och såg en chans att få lite andrum. Vi behöver andas ny luft. Ofta. För att orka stå ut med den tunga sorg, men också andas ny luft för att orka stå ut med den kvarvarande tiden på nuvarande graviditet. Det är inte så enkelt som många tror. Jag bär detta barn med en självklar längtan. Att få ett levande barn, givetvis. Men det ger ibland oförmåga och framförallt syrebrist.

Jag upplever det många gånger att folk pratar och frågar mig som om jag väntade mitt första. Frågar sådant som en förstföderska skulle vara glad och tacksam för att svara på. Varje gång jag berättar att jag faktiskt väntar mitt andra kommer alltid en oroande tanke från mig själv, om följdfrågor för vårt första barn. Ännu har frågorna inte dykt upp men jag vet att det kommer sinom tid. Jag vill då inte hymla. Hymla och låtsas. Men ibland är det den enklaste vägen. Ibland kan jag tänka mig att man inte och orkar. Ingen förstår ju ändå. Kanske någon. Men vi är inte många. Folk drar sig lättast undan och räds det okända.

Oron delar längtan.

Tiden går. Var tar den vägen. Nu, slutet av februari och det har blivit ljusare på morgonen. Vi äter frukost runt sju och det känns inte som tröttheten är lika påtaglig längre. Det måste betyda att ljuset har gjort oss lite piggare. Ännu orkeslösa.

Det lutar åt en flytt till Skåne. Det rusar känslor i kroppen som framkallar glada miner. Skratt. Och tårar. Tårar av lycka. Äntligen. Jag borde egentligen bli ängslig och mer orolig om framtiden. Men inte alls. Allting ordnar sig. Man finner sig alltid i nya situationer, till slut. Man måste ju. Så därför är jag inte otrygg i just känslan att flytta. Att börja om.

Det är ett laddat uttryck. "Börja om". Som om vi bara kastar bort det tidigare liv vi levt och låter det gå till historien. Men det kanske ger oss lite nya krafter att byta landskap, byta bostadsmiljö, byta grannar och komma närmare familjen och sina kära bästa vänner. Vi byter ju inte liv, bara allt runt omkring det livet. Tankar och känslor kommer ju alltid finnas kvar. Lika starkt och göra lika ont. Det bara är så.

Stockholm är så vackert. På vintern och på sommaren. På hösten och på våren. Det är med blandade känslor vi nu lämnar denna stan. Kanske. Om allt går vägen. Vi inväntar besked.

Vi mötte verksamhetschefen på sjukhuset igår em. Ett laddat möte men som förhållandevis gick bra. Det är bittert och sorgligt att behöva gå igenom vårt besked från en tillsynsmyndighet med dem som orsakat oss så illa. Ingenting händer. Sjukhuset ska endast se över rutiner och vidta vissa föreskrivna åtgärder. Det är rätt knäckande att veta att inblandad personal kommer undan och fortsätter sin vardag med att gå till samma sjukhus och ta hand om nya patienter. Det finns inga straff och ingen tortyr. Ingen hängning och ingen elektrisk stol, som man ibland hade önskat.Vi däremot måste i resten av vårt liv i existens, leva med en grym orättvisa. Att lära oss leva med vetskapen av deras slarv som orsakade dödlig utgång. Ledsna och bittra lämnade vi just den avdelningen, kanske för allra sista gången.

Låt inte denna tragiska historia hända några mer oskyldiga stackars föräldrar och deras ofödda barn. Det borde inte få hända någon.

Jag börjar bli medveten om lillasysters förberedandes ankomst. Vi längtar båda efter det ögonblicket men samtidigt delar tanken upp den i en del oro. Hur kommer det att gå, ska detta nya liv få stanna här med oss, kommer jag att kunna/orka ta till mig det nya? Det blir som det blir. Man kan ändå inte sia om framtiden, det har det ju bevisat så många gånger förut.

Lev nu och lev idag!

Vi fick rätt!

I morgon blir det möte på Sös. Det var nästan ett år sedan vi träffade verksamhetschefen. Nu har hon bett oss komma för att gå igenom beslutet på Lex-Maria anmälan från Socialstyrelsen. Det var med hjärtklappning och kallsvettiga fingrar jag öppnade kuvertet i fredags, innan helgen.

Visst hade vi rätt! Svart på vitt. En bekräftelse på att i detta fall har inte vården erhållit oss rätt omvårdnad. Det belystes tydligt de brister på dokumentation och kommunikation som lett till den tragiska utgången. Det var ju det vi visste från början. Men det är med blandade känslor jag tar emot detta besked. Jag kan känna en lättnad av att få svar på alla inbillade frågor som cirkulerat i mitt inre de senaste året. Varje dag. Ut och in. Nu fick jag veta. Jag har inte inbillat mig. Det finns fakta som tydliggör vår händelse. De berömde det noggranna arbete bakom den granskade händelsanalysen. Det var skönt att veta att den blev så detaljerad.

Vad händer nu? Vem ska jag sparka på. Nu finns det befogenhet. Jag har lust att sparka och slå tills fingrarna och tår blöder. Den smärta som jag känner är olidlig. Jag har fått ett konstaterande. Ett konstaterande som visar att inblandad personal har slarvat. Slarvat bort oss. Mig och mitt barn. De tillsammans har vållat till att vi faktiskt förlorade vår nyfödda väntade dotter. Det är helt sinnessjukt. Men alldeles sant. Vi hade kunnat vara miljonärer idag om vi bott i USA. Det känns som vi ibland lever i ett u-land. Detta ska ju inte få hända. Men jag drog nitlotten. Det hände mig. Mig och Kalle.

Det har inneburit all avsaknad av trygghet och tillit. Jag litar inte på någon och jag har inget tålamod. Det får folk ha överseende med.

Nu väntar vi på besked från PSR. Personskaderegleringen. Måtte de ge oss någon ersättning.

Bitter mandel.

Jag är så trött på att vara trött. Det har blivit värre. Tröttheten. Att vara orkeslös. Likgiltig. Och sist men inte minst, bitter. Vilken miserabel gryta.

Fick igår reda på att Socialstyrelsen har fattat ett beslut gällande vår anmälan. Och PSR. Och HSAN. För några år sedan visste jag inte mycket om dessa bolag och myndigheter. Under ett års tid har jag varit ett offer för en anmälan och stått som huvudpersonen. Det har ju inneburit yttranden, nya yttranden, utlåtanden, provsvar, förhör, händelseanalyser med mera. Inte någonsin trodde jag att jag en gång skulle behöva beblanda mig med denna tunga börda och pappersläsande. Allra minst denna väntan.

Vi är kallade till sjukhuset för ett möte, snarare återkoppling i nästa vecka. Jag vet inte om jag vill höra sanningen. Vems sida har de tagit parti för. De är vi mot dem. Vi, små oskyldigt drabbade emot hela vårdorganisationen. Det är oro nätterna igenom.

Igår var jag åter för ett möte med barnmorskan. Jag hade tankar kring ett planerat kejsarsnitt. Jag kände hur hennes blick och tankar talade för besvikelse. Jag kände inget direkt stöd omkring mina frågor. Jag blev inget klokare. Det enda hon tillade i mitt ältande var att ett kejsarsnitt är en bukoperation. Som om jag inte visste det.

Hon hade däremot många argument för en vaginal förlossning. Jag förstår deras syn och sett att se på att föda barn. Kvinnor har fött barn i alla tider och det är det mest naturliga sättet att knyta an till sitt bärande barn på. Att föda naturligt. Jag kan köpa det konceptet rakt igenom. Jag tyckte också så tidigare. Skillnaden är att idag har jag ett bagage där JUST MIN första förlossning slutade i totalt kaos. Det fanns ingen där som det borde göra. Ingen där som hjälpte mig att föda fram mitt barn. Ingen som pushade, ingen som sa avvaktande ord innan krystvärkar. Ingen fanns där. Och jag visste inte hur det skulle gå till. Självklart är jag livrädd att samma sak ska hända igen. Helt självklart. För oss. Det är vi som har blivit felbehandlade. Vi vet väl ändå bäst.

Hon tyckte vi kunde boka ett möte på förlossningen och gå igenom hur det "egentligen" ska gå till. Jag grinade illa och kände en iskall vind klä av mig naken.

-"Egentligen". Ja, just det vi var ju bortglömda mitt under den aktiva fasen. Borde jag inte fått exakt samma omhändertagande som alla andra födande kvinnor. Det är nu strax efter året vår händelse ägde rum på det där sjukhuset. Ta mina känslor och tankar på allvar. Jag är livrädd för hur det här ska sluta. Det är inte många som faktiskt förstår. Mina upplevelser skiljer så otroligt mycket från andra. Jag är jag.

Sura äpplen och beska droppar.

Vardagen fortsätter med sin känslomässiga berg och dalbana. I dag är en sådan där dag när vagnen stupat ner för backen och det borde kittla i magen. På samma sätt som det kittlar, på samma sätt vill jag kräkas. Idag är en dag med tårar och snubblande.

Jag hatar att hata denna orättvisa som drabbar oss levande varelser. Någon gång i allas liv kommer den och knackar på. Det är nog oundvikligt. Bara att nämna några. Döden, obotliga sjukdomar, mobbning, arbetslösheten, krig. Men en av de allra största är nog den barnlösheten. Det har knäckt och kommer knäcka många ovetandes människor.

Jag följer en dagbok. En sorgsen mammas dagbok, om just detta. Efter år av försök och till slut på medicinsk väg lyckats bli gravid. En kamp som ändå slutade i förlust. Nio månader senare föds barnet dött. Frisk men hade navelsträngen runt halsen. Jag hittar inga ord.

Gång på gång efter sin förlust gör de försök som misslyckas att åter igen bli gravida. Alla prover ser normala ut. Hur kan det vara möjligt. Jag läser hennes tankar och ser hennes uppgivna ansikte. Ögon som lyser av förtvivlan. Åren rusar iväg och själva står hon och hennes partner bara och tittar på medan alla andra bildar och formar sina familjer. Det är höjden av orättvisa. Jag kan inget annat än gråta och känna med dem. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt vara ett absurt skämt.

Efter att ha läst och läst med ögonen fyllda av krokodiltårar tog jag paus och förberedde min dagliga cappucino. Jag lyckades bränna mig på koppen och rent reflexmässigt så flög den ur handen på mig. Köket fylldes av brun sörja. En god espresso med varm skummad mjölk rann nu högt och lågt. På väggen, på luckor, på golvet. Jag satte mig ner och tårarna kom återigen. Ingen hejd. En kaskad av saltvatten. Ett litet misstag och min värld rasade. Så olycklig jag kände mig i denna stund. Som en kombination av ett surt äpple och beska droppar. Värdelös. All ledsamhet och bitterhet bara rann ur mig.

Soligt.

På vägen hem. Oväntat och så plötsligt. Jag kunde komma på mig själv att jag sjöng med till musiken jag hade i hörlurarna. Det var längesedan jag kunde lyssna till musik på det här sättet. Väldigt längesedan. Jag har inte kunnat slappna av utan mest blivit stressad av ljud i allmänhet. Inte ens mina favoriter har fått fäste. Tänk vad sorgen kan ta överhanden. När man inte ens kan njuta av att lyssna till musik som man egentligen gillar. Då är det riktigt illa.

Idag på hemfärden fick jag äntligen till det. Jag kunde känna en mysig känsla i kroppen där jag plumsade i den kvarliggande snön och den välkomnande solen. Helt ärligt har jag även haft svårt för sådana här dagar. Med solen ska ju glädjen komma fram. Men inte vanligtvis för mig. Idag gjorde den det. Idag kom den.Glädjen. Musiken. Jag nynnande till takten. Jag tänkte på Lillasyster och blev alldeles varm. Jag kände lycka.

Ännu en sömnlös natt.

Vad gör mig sömnlös? Antagligen hjärnspöken. De kommer då och då. Till slut somnar jag in och morgonen därpå är helt upp och nervänd. Tröttheten kommer ikapp mig och jag tvingas vila ett par minuter mitt på dagen.

Just nu, denna natt, är det tema förlossningsrädsla som trängs innanför pannbenet. De senaste dagarna har tanken på olika sätt att föda på väckt denna oro och ångest. Nu kom den. Den var visserligen väntad. Men nu. Det är ju långt tid kvar dit. Förhoppningsvis. Om allt vill sig väl och detta lilla barn väljer att stanna kvar hela graviditeten. Tänk om jag får tillbaka preeklampsin? Det är många tankar som virar in mina hjärnceller till ett garnnystan och bildar trippelknutar.

Jag får ofta höra då omgivningen frågar hur jag vill föda denna kommande gång. Jag har egentligen inte hunnit fundera så ingående på det eftersom sorgen och saknaden efter Lykke har tagit överhanden. Jag har kopplat bort alla tankar av mitt mående kring min nuvarande graviditet och tankarna kring en kommande förlossning. Jag har blockerat allt. Omedvetet. På något vis har jag ju svårt att förankra mig till att jag åter igen väntar ett barn. Jag har varit så uppslukad i min sorg att det är det enda som betytt något. Allt det andra har inte fått plats.

Efter att ha skummat igenom de få böcker jag har härhemma om "att föda" blev jag genast osäker på mina tankar runt detta. Ena halvan av mig säger vaginalt, andra halvan säger planerat snitt. Vad spelar det egentligen för roll. Det viktigaste borde väl ändå vara att barnet föds levande. På vilket sätt är ju i huvudsak inte viktigt. Tycker jag. För vem ska jag bevisa att jag klarar av att föda mitt barn på den naturliga vägen? Jag har ju uppenbart gjort det en gång förut. Då trodde ju aldrig någonsin att det skulle sluta i det trauma och kaos som uppstod. Mitt barn dog i samband med förlossningen den gången. Ofattbart.

Jag känner uppenbarligen en rädsla för att det kan hända igen. Att jag ännu en gång ska förlora mitt barn. På ett eller annat sätt. Men på något sätt. Jag vet inte om jag kan känna mig lugn vid en nästa förlossning efter att ha upplevt det som jag faktiskt gjorde första gången. Jag vet inte om jag orkar med den stressen eller ovissheten en gång till.

Jag måste ta upp det nästa vecka med min barnmorska. Det håller inte länge till.

I morgon gryning har jag ställt väckarklockan till ringning. Det är dags för min avkoppling på Eriksdalsbadet. Jag får se om jag orkar ta mig upp.