Tomma ark om drömmar som skulle bli.

Detta är min bok till Lykke. Jag minns när jag köpte den. Letade länge. Tänkte att den måste vara könsneutral eftersom vi inte då visste, innan att vårt väntande barn var just en liten tjej. Den måste vara perfekt. Jag gick en hel dag på bokjakt utan resultat. Till slut i sista stund så fann jag den rätta. Boken som hon skulle få. Gick på känslan. Boken som skulle fyllas med lycka, förväntningar, drömmar och händelser i hennes liv. Jag fyllde de tomma arken med drömmarna som redan fanns där i tidigt skede. Sida upp och sida ner längtade jag.

Sedan händer det som inte får hända. Jag försöker få ut min enorma sorg, min smärta men inga ord räcker till. Det finns inga ord. Och så följer tomma ark. Ark som skulle varit hennes liv. Vårt liv tillsammans. Ark som skulle varit glädje och lycka. Den drömmen finns inte längre. Tomma ark. Boken har blivit liggande och inte fyllts med ett enda pennstreck. Endast vita tomma ark, utan minnen och utan drömmar. Det smärtar att bara ens tänka på det.

Dagens sanning.

"Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker i jämförelse med det som finns inom oss."

Ralph Waldo Emerson

Jag är så skör.

Jag svarar ständigt på frågor kring min nuvarande graviditet. Svarar hur jag och bebisen mår. Säkert välmenande frågor. Men det är ansträngande. Jag bryr ju egentligen inte alls om den. Givetvis bryr jag mig om lillasyster närvaro, men inte på graviditeten i sig. På full och riktig sanning. Jag förlorade ju faktiskt ett fullgånget barn och föll på mållinjen. Nu gör jag denna resa åter igen. Jag gläds inte åt att vara gravid. Det är bokstavligen tortyr. Jag måste ju ta igenom mig tiden för att jag ska få egna biologiska barn. Något som vissa ser som underbart. Andra kan inte bli gravida. Biologiskt finns det hinder som gör det omöjligt.

Jag kan bli vansinnig på mina egna tankar då andra försöker helt desperat och förtvivlat bli gravida. Jag vill gärna tycka att mitt liv är lite bättre än att uppleva deras tappra tålamod och galna frustration. Men man kan ju inte jämföra. Jag står för mina tankar och åsikter. Man bör inte jämföra sin sorg med andras. Annars kommer man ju aldrig vidare. Det är så lätt att fastna i sitt egna träsk.

Jag skulle nog hellre vilja att min omgivning inte frågade så mycket på hur jag och bebisen mår. Allt är väl som oftast bra om inte något drastiskt oväntat plötsligt dyker upp. Eller? Jag kan nästan bli stressad över alla välmeningar. Jag har fullt upp ända. Att fortfarande sörja min saknade dotter. Det gör ju så fruktansvärt ont. Och som många verkar tro att denna graviditeten på något sätt skulle smeka mig varsamt åt lyckan igen så gör den inte ett dugg skillnad från om jag inte hade varit gravid på nytt. För mig existerar det inga levande barn. För mig kommer det inget positivt med att gå en hel graviditet. Inga skrik och ingen fortsättning. För mig är det blankt. Det tror jag att andra har svårt att sätta sig in i helt enkelt. Så sluta älta och fråga om vårt mående. Sluta predika om hur bra allting kommer att bli. VAD är det som kommer att bli bra? Jag bara undrar.

Jag längtar till vår resa i september. Då åker vi bort och får vara för oss själva. Då är det flesta frågor över.

Dagdrömmar som lever.

Lykke. Min förstfödda flicka förekommer dagligen i mina tankar. Mina dagdrömmar. I och omkring allt som händer. Det är ju som om hon fortfarande finns. Ibland blir ju bilderna av henne så tydliga att jag inte kan urskilja om det är verklighet eller just drömmar. Lilla rara hjärtat. Allt som oftast kan jag känna lycka att jag fått vara med om henne. Inte alls om det vi förlorade utan just minnet av att burit henne på samma vis som jag nu bär hennes syster. Omsorgsfullt och fullt av hopp och varm kärlek.

I nästan ett års tid har jag fått starka dagliga bilder på vårt nyfödda barn. Skör, varm och lätt rosig. Men stilla. Så stilla. Inte ens en svag vindpust fick hennes små mörka huvudlockar att vilja lätta. Inga ögon som sökte efter mina och ingen mun som ville fånga mitt bröst. Jag fick inte möjligheten att ge henne min just kläckta lycka och enorma kärlek. Hon fick inte uppleva den. Aldrig någonsin. Det är svårt att återberätta men bilderna av henne och oss just då är så nära. Varje dag. Nästintill varje timma.

Idag, ett år och tre månader senare är bilderna lite annorlunda. Dagdrömmarna börjar ta en annan form. Jag ser istället en liten flicka som tultar omkring i blöja, med ihållande tjocka bebisveck och en vitrandig klänning med spilld mjölk på. Lockarna i nacken har blivit längre och något ljusare. En varm och svettig nacke efter ett nyligen uppvaknande. En gosig kram i mammas famn som tecken på trygghet. Blöta pussar som talar för kärlek. Lykke är större.

Jag ser Lykke i de flesta andra barn. Jämför hennes ålder och aktuella beteenden. Sådant som vi kunde ha nu. Sådant som borde varit vardagsmat för mig som mamma.

Här i Skåne skulle jag med henne gått gata upp och gata ner. Utforskat vårt nya kvarter. Vi två skulle delat vardagarna tills Pappa välkommet dykt upp under eftermiddagen. Han skulle kommit hem till oss. Till dig och mig. Till oss.

Jag håller hårt i mina dagdrömmar. Där finns det ingen som kan bryta ner det jag bygger upp. Där är det jag som har kontrollen. Jag bestämmer när tankarna och drömmarna tar slut. Förmodligen gör det aldrig det. De är min borg.

Ibland känner jag mig som Alfons Åberg. Hans osynliga vän Molgan är mitt svar på Lykke.

Jag kan komma ihåg när jag själv var liten och så övertygande skulle förklara min nyfunna osynliga påhittade vän som bodde under trappan till övervåningen. Det var så självklart och naturligt att min BOBBO bodde där. Min bästis.

Idag minns jag den tiden dom rofylld, vacker och alldeles underbar. Jag var sju år.

Så vill jag att min framtid med Lykke vid min sida också ska få upplevas. Vacker och naturlig men framförallt nära.

Klockan tickar.

Nu är vi bosatta i Skåne. Folkbokförda i Malmö. Mest för alla myndigheters skull. Speciellt sjukvården.

I måndags var vi inbokade på Lunds lasarett för extra kontroller av blodtrycket och urinprov med äggvita. Det blev som jag befarade. Blodtrycket nådde sin spets men de hade inga synpunkter på urinprovet. Jag fick snällt ta med en blodtrycksmätare och urinstickor hem för att ta egna kontroller dagligen. Det kändes bra. Trovärdigt. Vi fick ett mycket bra bemötande av en barnmorska och läkare. Det gjorde det mesta på studs om man drar parallell med Sös i Stockholm, som istället gör allt i slow motion. I Lund fick vi raka besked och fick även direkt en ny tid för sectio/snitt. 19 maj. Det är fyra veckor kvar dit. Men innan dess kan vad som helst hända. Sticker blodtrycket upp och jag börja samla mer äggvita blir det säkerligen andra besked. Vi fick även ett nytt tillväxtultraljud i nästa vecka för att följa upp hur bebisen i livmodern mår. Det känns med dessa besked bättre än innan vi lämnade Stockholm. Jag tar fortfarande en dag i taget men jag är inte lika ängslig längre. Jag måste ju försöka släppa iväg alla hot och terrorattacker som kommer i min väg. Få dem att studsa som platta stenar i hög fart på vattenytan. De måste få finnas men jag måste välja väg, att inte suga åt mig dem. De tär alldeles för mycket och jag har inte ork för att sortera dessa destruktiva tankar på vad som kanske inte alls kommer att inträffa. Psyket är ens värsta fiende.

Ännu ett stup.

Jag gick idag till ett inbokat besök för kontroll av blodtryck och urinprov. De veckolagda möten som varit relativt frekventa de senaste månaden. Idag kom domen. Alla kontroller har hittills varit utan anmärkningar, men idag kom ångesten. Den jag väntat på men inte hoppats på, visade sig med sitt stora grymma tryne.

En ny begynnande preeklampsi, havandeskapsförgiftning. Jag slog bakut. Mitt ansikte bleknade samt rodnade i samma flöde. Jag som har våndats så för att den kanske skulle komma tillbaka även denna graviditet. Det har varit min största farhåga de senaste veckorna. Att känna en dålig repris på föregående tid. Att risken ligger högre hos förstföderskor är en sak men att drabbas ännu en graviditet med samma partner minskar betydligt. En uppskattning på 20% om man alltså håller sig till samma partner. Den risken är jag. Jag igen. Repris på allt lidande och otrygghet kom i kapp mig där inne på mottagningsrummet. Tårarna var inte långt borta och de exploderade när jag väl kom ut från den där fruktansvärda byggnaden.

Vem kan jag anklaga? Mig själv ligger nära till hands. Varför vill min dumma kropp bara ge upp och eventuellt påbörja resan till att riskera livet på mig och mitt barn. Är jag inte tillräckligt god nog för att bära ett barn. Moderkakan är syndabocken och hormoner som kontrolleras ohämmat. Jag blev helt matt efter besöket och rusade hem för att sova och gjorde det två timmar av eftermiddagen.

Rödögd och sömndrucken ringde telefonen och väckte mig. Jag fick en ny tid för redan på måndag i Lund för extra kontroll. Tills dess ska vi packa vårt bohag och flytta vårt lilla hem ner till Skåne. På lördag ger vi oss av. Hela denna karusellen stressar igång mig ännu mer. Det är mycket packning kvar. Jag vill egentligen bara lägga mig ner pausa. Problemet är att vi inte hinner pausa. Nästa vecka blir det lite mer lugn och ro. Då är vi på plats. Bara denna helgen är över så kan jag nog känna mig lugn och börja varva ner. Efter helgen. Det är ju en hel evighet tills dess.

Vi skrev kontrakt med de nya ägarna till vår fina lägenhet idag. De var nöjda, vi ännu gladare. Vi har gått med vinst och det är mer än välkommet. Tack, det behövde vi. Mer än någonsin. Ett trevligt par som väntar barn efter sommaren intar lägenheten i mitten på maj. Vi nämnde att vi förlorat vår första dotter och de såg inte ut att vara beredda på det beskedet. Det har ju trots allt vilat oerhört mycket sorg inom de 50 kvadratmeter till lägenhet de senaste året. Sorgen sitter i väggarna.

Nu flyttar vi ut och jag hoppas för deras skull att de fyller deras nya bostad med nytt liv och glädje. Det är den värd. Den har varit en ögonsten, vår pärla. Det hem där Lykke bott med oss som vår lilla ängel. Nu ska vi vidare, och henne tar vi med oss. För alltid.

Barn är våra plåster på sorg och smärta.

Det sägs att barn i alla levande former är plåster när olyckor och orättvisor slår oss lamslagna. Dem hjälper oss i sorgarbetet tillbaka till livet igen. De är våra små sorgarbetare likväl som terapeuter. Det tycker många som varit med om tunga förluster. Att barnen är som plåster på det onda, att utan barnen skulle det vara svårt att fortsätta, för att sedan avsluta med att barnen är meningen med livet.

Att lindra sorgen med hjälp av barn är svårt när det är just barnen som är den stora sorgen. När man står tomhänt utan de där köttfärssåskladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då måste man hitta andra vägar att stå ut med livet. Man blir så ofrivilligt tvungen till att ändå fortsätta. Jag är faktiskt förvånad av vår presentation. Att vi ändå lyckats hitta en vardag igen. Trots att den fattas oss tvätt av kladdiga vällingtröjor och blöjbyten som istället borde varit vår sysselsättning. Men jag har inga barn sedan tidigare, jag kan inte jämföra mig med en vardag som aldrig funnits. Det finns inga barn där som är mina läkande plåster på såren.

Mina syskonbarn är goda och snälla. De ger mig lite ny kraft och välsignelse. I veckan som var fick jag mysa och insupa ett smakprov på den ljuva kärleken. Härliga skratt och doftande barnhud. Det var lycka att se Kalle och Melker få så fin kontakt. De gillade varandra omättligt. Det gjorde ont i mammahjärtat att inte få ha vår flicka med oss till sommarhuset i Bohuslän. Riktigt ont.

Det är tungt på nätterna. Svårt att sova. Mest för att jag har svårt att vända mig. Ont i ryggen. Besvärliga värk. Jag önskar så att denna resan snart är över. Jag lider. På riktigt.

En gud som inte finns.

Påsken handlar om död och uppståndelse. Hur någon gått före in i döden men hur livet segrar över den under påsknatten. Befriad från döden och får en ny chans.

Jag är inte övertygad men jag finner händelsen och betydelsen något intressant. Fenomenet Gud fascinerar mig. Mest blir jag förbannad över att den så kallade vakande härskare inte gör något åt världens dumma orättvisor samtidigt som jag tänker efter...hur arg kan jag behöva bli och ödsla min negativa energi på någon jag väljer att inte tror på fullt ut? Ibland vill jag gärna se den där gestalten uppenbara sig framför mig så jag får möjlighet att bli riktigt ursinnig! Det hade varit så skönt att få den oerhörda kraften ur sig. Ilskan och besvikelsen.

Det ligger många små oskyldiga barn ofrivilligt begravda under marken. Några mindre, några större. Ovanpå dess plats står trasiga mammor och pappor med tårar som regn över svårtända gravljus och önskar uppståndelser och små mirakel. Men det var bara Guds gudomliga barn som fick återuppstå. Våra barn ligger kvar.

Bekräftelser.

Hittills har jag ärligt talat inte uppmärksammat dessa små rörelser inifrån. Inte vågat ta till mig att det åter är någon därinne som gör kullerbyttor och hickar i takt. Sammandragningar har gjort sig mer frekventa och det kan göra plågsamt ont. Men än så länge har jag inte glatt mig tillräckligt åt vad det är som faktiskt händer.

Jag har börjat känna efter. Börjat våga snegla på läsning om de väntade resterande veckorna. Det är bara så oerhört svårt att föreställa sig något annat än en svart mardröm. Det går inte in i min trångbodda hjärna att snart tiden är inne.

Jag har väl börjat bli mer vaksam på rörelserna och jämför med gårdagens. Jag kan verkligen känna mig uppvarvad och skulle behöva något lugnande. Jag får dåligt samvete då jag inte riktigt kan komma ihåg Lykkes beröring och närvaro från insidan. Jag kan inte komma ihåg, trots att det är inte är så längesedan jag var i samma situation. Skillnaden är min naivitet. Jag kände inte efter, tog inte så allvarligt på någonting. Kvinnor hade ju burit barn i alla tider så varför skulle jag vara annorlunda. Jag letade inte efter symtom eller avvikande beteende. Jag var korkad och blåögd.

Det är många olika trådar att hålla i nu när vi beger oss till Skåne. Somliga lena och helt ljuvliga. Andra med svårt motstånd och sträva mot kinden. Det liknar ett knypplings handarbete där någon missat instruktionerna. Endast en enda stor trasselsudd.

Vi flyttar snart till Malmö och kvartar in oss in en andrahandslägenhet tills vidare. Förlossningen, hur den nu än slutar, så sker den i Lund. Det är bestämt och jag inväntar ett samtal från dess mödravård om en kallelse. Bara vi kommer på plats så kan jag förhoppningsvis känna mig lugnare. Kvar här i Stockholm gör mig rastlös och osäker.

Ro utan åror.

Varje dygn som går driver ekan jag sitter i längre och längre ut från land. Jag har varit på det öppna, gigantiska svarta hav ganska länge och drivit nu. Ingen strand eller bogsering i sikte. Vindarna gör att jag ibland seglar fort fram men allt som oftast är det stiltje. Utan åror kommer man ingenstans. Där stannar jag ofta. Då finns det tid att tänka och fundera men utan åror kommer inte ens tanken längre. Då stannar det lila hoppet jag har hunnit bygga upp för att sedan sjunka ner till djupaste botten. Då blir allt tungt och tyst. Endast mina tårars fall till ekans botten och panikångestens maktkamp är de enda som berör.

Panikångesten har kommit i attacker som höga vågor mitt ute på det öppna, helt utan förvarning. De har tagit över en kropp som vägrat acceptera att barnet det burit, fött och älskat, älskar och saknar, nu har dött och är borta för alltid.

Vi har olika drömmar. Drömmar som i många fall blir förverkligade.

Andra drömmer om att resa på safari, bestiga berg, gifta sig och köpa hus. Min högsta dröm är att få se mitt barn levande igen, att få hålla om henne och se henne växa upp. En dröm som aldrig någonsin kommer att slå in. Den är ouppnåelig. En dröm om det omöjliga. Det är svårt att acceptera. Det är överhuvudtaget svårt att förstå. Jag önskar så att jag inte visste hur det känns.

Jag har gått in i ett vakuum. I den bubbla som jag befann mig i strax efter Lykke togs ifrån oss. Samma vakuum som innebar isolering och likgiltighet. Där existerar inga garantier eller förväntningar.

Jag har svårt att ta till mig att det åter igen händer något i min livmoder. Jag tar inga kort på magen, har svårt att se den växande magen i spegeln. Det gör för ont att hoppas på det bästa. Jag har lite svårt att prata med lillasyster då tankar till Lykke ständigt tar över. Jämför allt som oftast. Ändå kan jag inte komma ihåg så mycket från den motsvarande tiden. Har förträngt minnen för att orka stå ut. Det känns svårt att använda samma kläder som jag gjorde med Lykke, det blir för plågsamt. Därför har jag valt att lägga undan dem och en del av dem har jag gjort mig av med.

Jag tillåter mig inte riktigt fullt ut att längta efter lillasyster. Jag pustar aldrig ut för jag lever med förutsättningen att förr eller senare kommer detta barnet också att dö. Som 100 % av mina barn hittills har gjort.

Jag lider av dåligt samvete...och jag sitter kvar i ekan utan åror.

Tillåten tår i ögat.

Jag gick min vanliga promenad hem från Eriksdalsbadet i förmiddags. Solen lyste och dess varma strålar nådde mitt bleka trötta ansikte. Det var skönt. På några hundra meters avstånd ser jag två mammor på väg mot mig. Som så alltid jag tänker, tänkte jag även denna dag. Det kunde vara jag. Dumma orättvisa. Här går jag ensam utan mitt saknade barn. Varje dag möts jag av gåendes mammor och barnvagnar och det väcker minnen och tankar som sprider sig som ringar på vatten. Ibland studsar de bort meddetsamma i ren förnekelse, ibland fäster sig tanken kvar längre. Som seg kåda som bara känns klibbig och hopplös.

Jag kom närmare de båda mammorna och när jag var just någon meter till mötet såg jag till min överraskning vem den ena stolta mamman var. Jag mötte henne i min graviditet med Lykke. Vi gick i samma grupp på vattengympan, även kallad Aquamama. Vi skulle ha barn ungefär samtidigt men hennes pojke låg i säte så hon fick tid för ett planerat kejsarsnitt lite tidigare. Vi önskade varandra lycka till vid vår sista träff på Rosendals sjukhus och jag har i efterhand tänkt en del på henne. Tyckt att det varit konstigt att vi inte stött på varandra. Samtidigt har ju jag inte varit ute och promenerat med någon barnvagn under de senaste året så oddsen har väl inte varit så höga heller.

Nu först såg jag henne. Hennes pojke satt i vagnen hon drog framför sig. Hon såg inte åt mitt håll och när jag förstod i all hast att det var hon så blev jag kall. Det kändes som en istapp just bildats i magen. Där gick hon, tillsammans med en annan tacksam mamma och deras båda små dryga ettåringar.

Jag vände mig för att skymta hennes rygg och sedan kom mina tårar som innehöll både sorg men även en gnutta glädje. Glädje för hennes skull.

Att växa genom möten.

Det är mycket här i livet som jag skulle kunna leva utan. Men det finns även mycket som berikar mig med kvalitet och nytta. Jag syftar på möten.

Under detta år i mörker har jag blivit tvingad att sätta mig in i olika sammanhang som annars aldrig skulle bli av. Jag har gjort val, mest medvetna sådana, som tvingat blotta mitt inre men där jag också fått bara vara jag. Utan känslor och frågor. Jag har träffat människor som jag aldrig hade träffat annars. Nya kontakter som gynnat till lärorika möten. Jag kan verkligen känna att möten med nya människor får mig att växa och utvecklas. Jag super in nya intryck och delar med mig av erfarenheter.

Jag har lärt känna C, genom de studier jag hoppade på förra våren. En underbar människa. Hon är tjugo år äldre än vad jag är men det bekommer mig inte. Det är det som är tjusningen. Det finns ett samspel mellan oss som är underbart. Jag är glad att vi fick så fin kontakt. Trots att vi knappt känner varandra så finns det en nyfikenhet till att fortsätta våra stunder. En del människor lämnar speciella avtryck i ens liv på bara sekunden. En del människor stannar kvar länge i minnet medan andra försvinner ögonblickligen. Min nyfunna vän är speciell på många sätt. Hade jag inte hamnat där jag är idag hade aldrig våra vägar korsats. Det är en underlig tanke.

Vissa relationer dör ut för att man växer åt olika håll, man har förbrukat sin energi till varandra. Då kan man lika gärna klippa banden och gå åt var sitt håll. Men genom nya möten finner man andra spännande kontakter som berikar och tillför ny energi och man orkar ge allt igen. Så är det. Man växer genom möten.

Slitande tanke.

Jag önskar mig så en vanlig förlossning. En utan komplikationer och ödesdigra äventyr. Jag önskar att jag inte haft mitt bagage som väger så tungt. Det är en slitande tanke som får mig att vilja krypa längst in i garderoben. Glömma bort rädslan och det vansinniga för en stund. Tankarna gör mig vilsen.

Jag läser om komplikationer till planerade kejsarsnitt och blir totalt knäckt. Tänk om jag är en på de ovanliga fall som råkar ut för fasansfulla infektioner och misslyckanden. Tänk om den procenten är jag. Det är inte svårt att bli psykotisk. Alla i min omgivning, de nära runtomkring som förlöst sina barn den naturliga vägen, har det gått så bra för. Alla. Ändå händer det dagligen avbrott och komplikationer i och med graviditet och förlossning. Det hör och läser man titt som tätt. Jag var en av alla de kvinnor som det inte har gått så bra för. Av karaktär med trauma och tillhörande etikett änglamamma.

Det är ju bara jag som kan bestämma hur jag vill ha det. Jag är ju självklart rädd för hur allt kommer att gå. Kommer jag att lita på andra igen? Klarar jag ännu en förlust? Jag står för en av mitt livs största utmaningar.

Jag vet att många tänker och gärna skulle vilja se att vi genomför ett snitt. För att rädda oron och tankarna. Men jag ser det inte så enkelt. Helst skulle jag vilja sluta mina bruna och öppna dem först när allt var över. Eller dra fram tiden till en bit in på sommaren. Det är nio veckor kvar och jag måste ta ett beslut.

Det lutar åt Lund, men hur?

Älskade Oscar.

Jag hade ett långt samtal med min syster tidigare idag. Jag tror inte vi har missat att höra av varandra en dag sedan..., ja när..., minnes tider. Vi har är speciell relation. Det har framför allt blivit det. Trots vår ålderskillnad på nästan åtta år finns det inget hinder mellan oss. Vi har delat sorg och glädje förut. Det har blivit ett starkt band som drar lika starkt åt båda håll. Det berikar mig att ha henne så nära inpå mitt hjärta. Jag önskar vi kommer ses oftare nu när vi äntligen flyttar dem närmare.

Just innan middagen här hemma igår ringde hon upp igen. Men det var någon annan som ville prata med mig. Någon som jag aldrig velat tidigare. Han är tre och ett halv år och han är min systerson. Jag är hans moster, gudmor och en stor beundrare. Han är mitt yrväder som lyser med sitt lika röda hår. Oscar.

Det har varit svårt att få honom prata i telefon ännu. Han har inte direkt varit intresserad, mest kanske för att det känns konstigt att prata med en röst som man inte ser ansiktet på. Så sant och helt rätt.

I går kväll ville han säga något. Han hade berättat för sin mamma om hans kalsonger. Han hade fått dem av sin kompis som han mötte på stranden. Det hela handlade om att det var ju jag som hade köpt de där kalsongerna och i ett svagt minne hade han kommit på att vi lekte på stranden i somras. Det var den kopplingen han hade gjorde. Min syster talar dagligen om mig och Kalle och var vi bor och visar bilder. Men det just denna samhörighet framkallade denna historia. Kalsongerna med racerbilarna fick han på sin födelsedag av just mig, och tydligen sedan den dagen varit själaglad för dessa. Underbara unge. Nu ringde han och ville säga tack ännu en gång. Dessutom hade vi några fler meningar. Jag skulle få ligga i hans säng när vi kommer och hälsar på i påsk. Nu kan han förstå och till och med nästan föra ett samtal via telefon. Det samtalet gjorde mig oerhört varm i hjärtat. Hans späda lilla pojkröst i örat förgyllde min kväll och jag la på luren med ett gott leende.

Vi ses snart, i påsk närmare bestämt, pojken min. Jag längtar så det gör ont.

Gungar.

I olika sammanhang tidigare i livet har jag hört att sorg och glädje ligger så nära varandra. Jag har tagit emot orden men inte förstått innebörden. Nu lever jag varje dag med upplevelsen att detta stämmer. De skiljs åt av en tunn skör hinna, med sorgen på ena sidan och kärlek och glädje på andra.

Den 14 januari inleddes förlossningen och det kaotiska blev ett faktum. Om jag vetat då, vad jag vet idag, hade jag kanske inte suttit här. Paniken fick ju mig att tvivla på att vilja fortsätta leva. Men eftersom det fanns ett halmstrå av hopp kvar till den man jag faktiskt älskade, min Kalle, så fortsatte mitt hjärta att slå.

Klockan halv 12, som blev natten till den 15 januari, fick vi beskedet om att att Lykke inte skulle överleva och jag for som en raket genom den tunna sköra hinnan, från glädjesidan över till sorgesidan. Smärtan var total och ogripbar. Sedan den sekunden har jag simmat i min avgrundsdjupa sorgesjö. Där befinner jag mig hela tiden. Ibland stormar det, ibland blir sjön mer spegelblank och smärtan mer molande. Det kan ibland kännas som jag har förbrukat min del på hinnan, sidan av kärlek och glädje.

Men de senaste veckorna har jag känt en viss förändring. Jag kan komma helt plötsligt att sätta en fot över till gränsen till kärlek-glädje och livsdelen. Jag kan uppleva glädjebubblor och små glada pip i magen. Det är en befriande känsla. Känslor som varit instängda så väldigt länge. Jag saknar dem. De har blivit mer frekventa och jag tackar så, för att de ger mig en smak på det liv igen som jag i ett ögonblick förlorade.

Nu är våren på gång. Det betyder att det frusna, instängda och kalla dagarna blir varmare. Det betyder att det som varit dött får nytt liv. Snö smälter och snart kan man skymta de underbara snödropparnas knoppar. Det är lycka.

Dagens tankar.

Ibland gäller den svåraste smärtan inte hur jag själv som sörjande ska klara mig, utan hur mina älskade som är döda ska klara sig utan mig. Jag kan verkligen stundtals känna så. Hur ska mitt barn klara sig utan föräldraromsorg? Vem ska hand om vår älskade flicka?

Jag förstår att den som möter människor i sorg kan känna sig osäker inför uppgiften. Det är nog inte så lätt men man måste våga möta personen och vara modig ändå. De är kanske rädda för alla tankar och känslor som mötet väcker. Men det viktiga är inte de rätt formulerade orden eller att man lyckas hålla ifrån sig från att själv visa känslor. Det viktigaste är att vi bryr oss om. Man kan inte linda in den sörjande i ett våtvarmt omslag. Det bästa är att stödja dem så att de accepterar att det som har hänt har hänt och istället ge redskap för så att de själva kan göra det som måste göras. Med ett gediget stöd. Det går inte skydda den drabbade för livet självt. Livet måste leva vidare, även om det i stunden upplevs som ett hån. Men det finns ingen genväg. Det man enbart kan göra är att stå ut med deras smärta och finnas vid deras sida.

Allt har inte en mening, men ur det meningslösa går det att skapa en ny framtid. Det går att forma livet så att ur döden, förlusten kommer nytt liv, ny kärlek och ny vänskap. Jag väntar dagligen på de dagarna.

Jag anser att det är viktigt att vara uthållig i kontakten med vänner och närstående som drabbats av sorg. I nära anslutning till dödsfallet vill alla höra av sig med telefonsamtal, brev och blommor men efter en tid blir det ofta helt tyst. Egentligen är det då, när det har gått lite tid och de praktiska bestyren inte längre uppfyller dagarna, som en sörjande behöver någon som bryr sig. När insikten om det som inte fick hända har hänt börjar sjunka in. Att mitt barn faktiskt har dött och kommer inte tillbaka.

Tiden har stor betydelse i sorgarbetet. Tiden läker inte alla sår. Men tiden är vår vän, för den hjälper oss att leva med förlusten om vi arbetar med den. Även om jag någonstans tror och hoppas att en ny liten medlem i familjen, att vi får ta emot ännu ett litet barn, kommer att hela oss en aning. Men det är inte detsamma som att det går att ersätta ett liv med ett annat. Det finns bara en som du!

Generellt tror jag att mening med livet mycket handlar om relationer. Att ha någon att planera sitt liv med. Det kan vara olika människor i olika situationer. Men vi är sociala och behöver varandra. Detta visar sig inte minst i samband med just svårigheter i livet.

Det går att leva vidare med de mest smärtsamma förlusterna, med de mest outhärdliga upplevelserna eftersom kärleken och livet är starkare än döden. Jag tror att vi bär kraftresurser inom oss som inte aktiveras annat än när vi är som allra mest utsatta. Men vi klarar det oftast inte på egen hand, för människan är skapt för att leva tillsammans med andra. Men med god hjälp från från våra medmänniskor, familj, vänner och ibland professionella kan vi ta oss igenom de mest fruktansvärda omständigheter i livet. Vi människor klarar mer än vi tror.

Döden rår inte på kärleken. Våra kära försvinner från jorden men vi fortsätter att leva utan dem på ett annat sätt. Kärleken är starkare än döden!

Det går inte hela tiden att tänka att livet kan slås i spillror. Då skulle vi sannolikt bli tokiga och inte kunna leva. Vi måste leva livet medan vi har det. Vi måste unna oss att njuta av varje stund och öva oss i att leva medvetna om "nu". Livet är det vi lever just nu. Ändå ägnar vi orimligt mycket tid och kraft till att älta det som varit eller så oroar vi oss för det som ska komma och det som ska hända i framtiden och hur vi ska klara oss. Genom att hålla på så tappar vi energin och förmågan att leva livet nu. Om vi inte kan vara närvarande i det som sker just nu, missar vi själva livet. Livet är så sårbart och samtidigt så starkt och underbart. Det är mellan dessa poler vi måste forma våra liv. Men det går inte att genomföra denna resan ensam.

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker, världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig detsamma mer."

Snabba puckar.

Händer någonting någon gång så händer alltid väldigt mycket samtidigt. Det slår aldrig fel.

I nuläget ska det ske en flytt, sälja bostad, köpa ny bostad, ändringar i studierna och sist men allra minst ska vi föda barn. Det är stora händelser och innebär stora förändringar.

Idag var jag och tömde mitt innehåll hos kuratorn igen. Tömde all negativ energi och fyllde på med lite ny positiv energi. Det var fyra veckor sedan jag senast var där och nu hade det stora tomrummet åter fyllts på med en vidrig spygrön sörja. Allt ifrån det som senast hänt i vår vardag till alla hopplösa tankar och intriger med alla känslor som nästan kokar över. Det tar aldrig slut och det är så sorgligt. Det tär så oerhört. Mitt ansikte har på ett år redan åldrats. Mina ögon har smalnat och jag känner inte igen mitt yttre. Det är sorgen och bitterheten som har framkallat denna vansinnighetsfärd som ansiktet har fått utstå. Kalle påstår jag är vacker. Jag hade sett fram emot att åldras. Naturligt åldrande, där ansiktet och dess fåror förklarar livets glädje och sorg, är en del av livet. Men inte trodde jag att jag skulle behöva känna den komma redan. Jag har åldrats, det syns tydligt. Men det är jag, det är min historia. Jag kan inte dra tillbaka klockan. Jag försöker bara leva i nuet och försöker vara beredd på fler smällar. Man vet aldrig var dem lurar. Jag törs inte släppa tanken.

Packa bohaget, nu drar vi till Skåne!

Det var svårt att hålla tillbaka skrattet och fnittret av det positiva beskedet pappa Kalle kom hem med igår. Det gav eufori och en smak av att vara berusad. Vi ska flytta. På riktigt. Inte bara i tanken och drömmarna.

Var tar vi vägen? Kalle har fått jobbet i Malmö och det innebär flytt med kort varsel. Det blev fortare än vad vi hade tänkt oss, men vad tjänar det på att vänta. Det finns ingenting att vänta på. Nu, äntligen kommer jag träffa mina älskade och saknade syskonbarn och min underbara syster lite mer regelbundet. Det ska verkligen bli underbart.

Jag fick en kallelse hemskickad idag. Från SÖS. Tiden för ett planerat kejsarsnitt och datum. Det åsamkar en känsla i magen. Oro. Jag känner hjärtklappning. Inte för ingreppet, men för datumet och mötet. Att ha bokat en tid och dag när mötet ska äga rum framkallar blodheta nerver. Jag är rädd. Rädd för att förlora fotfästet och falla på mållinjen ännu en gång.

Vissen jag.

Jag blir så arg och frustrerad över tanken över att ingen någonsin fick träffa henne mer än vi. Ta henne i famn och känna hennes doft. Vår flicka. Det är ju en tid som aldrig kommer igen. Det går inte att göra om. Dumma avstånd till familjen och nära vänner. Ingen har erhållit ett sista minne av henne mer än vi. Det gör mig fruktansvärt ledsen ända in i benmärgen. Förbaskade jävla avstånd som innebar att närstående satt på sina sittandes skinkor och bara såg i fantasin vad vi var med om. Vilken plåga och tortyr vi egentligen utsattes för. Var det ingen som förstod bättre, eller kändes det inte aktuellt att möta oss i den tunga sorg för att skona sig själva från smärta?

Senast jag grät så mycket som jag gjorde idag har jag inte gjort på flera veckor. Någonting påminde mig. Jag kom att tänka på det första mötet med våra föräldrar, två dagar efter Lykke fötts och vi befann oss hemma igen. De stannade en helg men inte en gång nämnde de att de ville träffa henne. Hon låg ju kvar på sjukhuset. Hon hade redan lämnat oss men hon fanns ju trots allt kvar. Med ögon och och beröring hade man i alla fall kunnat snudda vid henne. Berört hennes nätta lilla bebiskropp och näpna ansikte. Få en upplevelse och känsla av att hon faktiskt funnits.

Jag känner att min flicka glider ifrån mig mer och mer och det blir inte bättre av tanken på att ingen mer än jag kan och hennes pappa kan känna den största av tomhet. Ingen annan vet ju vad vi vet. Ingen annan såg det bara vi såg. Ingen annan har minnen som vi har. Det gör ont att inte dela minnen från fysisk beröringen med någon annan än med varandra.

Normalt kommer kreti och pleti på besök och skyndar sig nästan för att vara de första. Alla vill ta på och titta på. Alla vill känna doft av bebis och gosa i nacken. Nu förstår jag. Vår flicka var död. Det var det som avgjorde. Där försvann de skyndande besöken. Allt stod stilla och vi var ensamma kvar.

Läsvärt och uttömmande!

Jag handlade på mig några bra böcker på bokrean. Jag har alltid gillat att läsa och framförallt självbiografier. Skrivna av svultna människors livsöden om kamp och överlevnad.

Första månaderna efter förlusten av Lykke mäktade jag inte med att läsa under vaken tid. Jag var inte intresserad av andras misär och livskriser. Det tog ett halvår sedan var jag där igen. Känslan av igenkänning och identifikation kanske lockade mitt intresse. Jag läste allt jag kom över. Mestadels så blev det nära döden upplevelser och om döden i allmänhet, men jag sökte mig även till fakta och innehåll som inbegrep att finna lycka och glädje. Jag fick utav min vän Therese, en bra läsvärd bok strax tiden efter vår ofattbara förlust. Döden är livsviktig.

En av de just inhandlade böckerna från bokrean fångade min uppmärksamhet extra mycket. När livet stannar. Jag har bara kommit en tredjedel av boken men den påminner så mycket om mina egna tankar och känslor gällande en stor förlust. Jag vill inte dra några paralleller mellan vår sorg och smärta men jag kan ändå hitta likheter med begreppet, att förlora sig själv. Jag får ofta många frågor varför jag vill och orkar med att läsa sådant som är svårt och tungt. Om andras bekymmer och lidande. Ja, varför gör jag det? Kanske söker jag efter bekräftelse. Normalitet. Jag vill se och höra om andras väg vidare i livet. Trots hinder och skavsår. Det ger mig motivation till att orka vidare, ger mig kraft att vilja gå vidare. Eller så är det något helt annat som får mig att dras till just den plågsamma läsningen.

När man en gång tappar fotfästet får man helt enkelt en annan synvinkel och andra perspektiv. De existentiella frågorna blir en central station och man söker efter att greppa verkligheten, den som verkar vara som bortblåst. Den man allra helst vill fly ifrån. Det centrala kallas sorgarbete.