Näring.

Ibland är livet vackert. Just nu är det en fröjd att få leva det vackra livet.

Jag får amma och ge den bästa av födan till mitt barn. Jag ger henne allt hon behöver för att växa. Det är magiskt att kroppen fungerar och det är magi att min kropp vill och kan ge henne just det. Bröstet ger henne näring för att fortsätta leva och det ger mig näring att bara titta på. Jag kan inte få nog av henne. Nike min ögonsten. Vackra lilla barn. Hur kunde vi överleva utan henne?

Hon tar all min tid. Så gärna. Hon lever och andas nära min hud varje dygnets timmar. Jag vill gärna ge henne samma trygga atmosfär, värme och dunkande hjärtslag som hon just lämnat. Jag vill ge all min trygghet och kärlek jag mäktar med. Den tar aldrig slut. Hon fyller min tomma sömnbank och mitt sorghål med ny energi och näring. Hon gör att jag vill fortsätta. Vi ger och tar av varandra, likt en kärleksrelation mellan äkta makar.

Ett litet blåsljud på Nikes hjärta hittades vid födelsen. Idag åkte vi oroliga in till Lund för ett återbesök och ultraljud. Det plågade mig oerhört att hennes lilla späda bringa skulle undersökas. Hon skrek efter mammas närhet och jag fick stilla hennes oro och gråt med ett varmt bröst. Det är underbart att kunna trösta och hjälpa till. Det är en viktig uppgift, och jag gör den så gärna och kärleksfullt för att skydda och lugna. Det är fantastiskt att vara just den viktigaste människan. Hennes mamma. Det ger mig näring så jag orkar lite till.

Undersökningen gick bra och vi fick konstaterat att lilla hjärtat är friskt. Blåsljudet kommer förmodligen att läka och växa ihop när liten blivit större. Vi pustade ut och åkte hem för att vila. Sommarförkylningen har slagit till hårt. Jag är orolig att Nike ska bli smittad. Jag ska vara uppmärksam på alla tänkbara symtom. Just nu mår hon fint på mammas varma mage.

Idag är livet vackert.

Svajar.

Jag har kommit till den tid i mitt sorgarbete då jag framkallar ett dåligt samvete. Eller snarare ersätter det sorgliga med det glada och goda. Det är lätt att falla tillbaka till det.

På något vis har ju Nike, lillasyster kommit till oss som den bästa av gåvor men samtidigt kan tanken slå mig påtagligt. Hon blev ju ändå en ersättande del av vårt förlorade barn. Hon fyllde det stora gigantiska tomrummet. Hon fyller på med energi och det vi inte fick behålla.

Det gör ont att tänka på att Lykke inte ens fick chansen. Chansen till att få vara med hennes mamma och pappa. Att inte få klä henne i fina dockkläder i alla dess färger och inte få ge några kärleksfulla smekningar på mjuka lena kroppen och ömma kyssar i nacken. Det gör fasansfullt ont att jag aldrig få ge henne det. Idag är jag ledsen. Arg och samtidigt förtvivlad.

Lykkes kvarlämnade kläder och tillhörigheter används nu av hennes syster. De små strumporna har legat där och väntat på att sättas på ett par barnfötter. Nu värmer de Nikes små nätta fötter och det gläder mig att de äntligen kommer till användning.

Jag undrar om Nike någonsin kommer att förstå att det finns en storasyster. Det kommer att ta tid innan vi kan berätta. Och hur berättar man det för sitt lilla barn? Det kommer göra ont och samtidigt befriande att en gång berätta vår historia att vår saknade storasyster lever ovanför molnen.

Mors dag!

Idag är det Morsdag!

Jag och alla andra mammor väntas bli uppvaktande från sina barn. Idag får jag äran att vara vid min jordeflicka Nikes sida. Livs levande. Jag önskar så att vår ängel Lykke kan känna min värme och min saknad efter henne. Jag borde ha dem båda vid min sida. Livs levande. Jag måste numera nöja mig med min vardag. Den vardagen som blev när vi blev utkastade från det ljuva livet, onsdagen den 14 januari 2009.

Idag brinner jag för det liv jag fick erhålla. Det livet är vardagen med Nike och Nikes pappa.

Tack för att jag får vara med om detta underbara. Varje sekund är dyrbar.

Jag vill även skicka den varmaste av tankar till min egen saknade mamma på morsdag. Det är snart sju år sedan hon lämnade oss. Lilla mamma, du fattas oss. Tänk om du fått se och uppleva det vi gör idag. Du hade varit stolt över dina fina barnbarn.

Systra min.

Som hon har väntat. Min underbara syster har som ett litet barn på julafton ivrigt väntat på att träffa oss. Framförallt att möta sin nyss födda systerdotter. Det var kärlek. Det fanns redan en rotad kärlek som brunnit sedan dagen då jag berättade om graviditeten. Jag var då i vecka 5. Hon var den första som fick veta nyheten. Och som hon har väntat.

Nu dök det upp ett tillfälle som hon tog i akt. Oscar var hennes sällskap och fick följa med hela vägen till Malmö. Han blev däremot vid vårt möte i trapphuset lite blyg för oss som ivrigt stod och hoppade efter en efterlängtad kram. Han var ju givetvis spänd på att se vem som kommit ut till vår värld och verklighet från att ha legat i min mage. Det tar lite tid att förstå för en treåring. Det lossnade till slut och då kröp den galna busungen fram ur sitt skal.

Kalle for till Marstrand och istället kom mina två favoriter från Göteborg och hälsade på oss. De stannade över natten. Ett vakade öga och öra för att hjälpa till om nöden skulle inträffa.

Det var skönt att ha dem här. Skönt att veta att de låg i rummet intill. Bara vetskapen om att inte vara helt ensamma gjorde mig trygg. Oscar var nyfiken och underbara syster tog hjärtligt emot en liten flicka i sin famn. En sovandes och väldig trygg flicka hos sin moster. Det var kärlek. Vilken fröjd för lilla ögat.

Mötet med Nike.

Jag fasade för det. Hur skulle jag förbereda mig? Hur skulle jag reagera och vad hade jag och förvänta mig. Frågorna och de tomma svaren blev mitt huvudbry de sista veckorna innan hennes födelse.

Ett tätt värkarbete påbörjades med 10 minuters mellanrum redan på lördagskvällen. De pågick under natten till söndagen och på morgonen bestämde vi oss för att åka in med packad väska till förlossningen. Jag gick in i vecka 37 och det var fyra veckor lite för tidigt. Egentligen var jag nog redan då vid infarten till parkeringshuset medveten om vad som skulle ske inom de närmaste timmarna men jag höll mig relativt lugn.

Väl framme gjordes en undersökning och vi fick lyssna till hjärtljuden på bebisen. Sammandragningarna hade nu avstannat så vi valde att göra ett besök på ett av Lunds caféer för att sedan komma tillbaka till förlossningen igen. Nu hade värkarna påtagligt kommit igång igen och en ny undersökning gjordes. Det diskuterades om att göra ett planerat snitt senare under dagen eftersom jag ändå närmade mig slutet på graviditeten och en induktion skulle inte vara aktuellt med tanke på vad vi hade gått igenom ett år tidigare. Jag kände mig lugn vid beskedet men tårarna började rulla innanför ögonlocken. Idag skulle vi alltså få träffas. Idag. Söndagen den 2 maj. Spända och samtidigt lite smått förtvivlade.

En sista värk skulle ändra förloppet inom 5 minuter. Kalle larmade på sköterskan då hjärtljuden försvann ur sikte och i samma sekund kommer min barnmorska inrusande. Jag minns hennes blick och hennes bestämda röst.

"Vi tar det här med en gång. Vi åker upp med henne nu meddetsamma, det finns ingenting och vänta på. Kalle, hjälp mig att få av henne kläderna."

Jag fälls tillbaka i sängen endast iklädd nattskjorta och på två röda är jag inne i hissen upp till operation. Barnmorskan tar mig i hand och ber mig ta några djupa andetag.

"Det här kommer att gå bra Linda"...

Jag möts av ett tiotal olika ögonpar inne i den förberedda operationssalen. Jag sneglar på en klocka och den visar 12.40. Jag hör allas röster och jag är vettskrämd. Vad är det som händer? Det råder fullkomligt kaos i min lilla hjärna och jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Jag får inte fram ett ord. Sedan sövs jag.

Tillbaka på förlossningen kommer jag 45 minuter senare. Jag minns även mitt onda sår rakt igenom buken och det smärtar något oerhört. Jag upplever ögonen tunga och klistriga och jag vågar inte öppna dem. Jag hör Kalles röst och den är ljuv. Han säger de orden jag aldrig trodde jag skulle få höra honom säga.

"Det har gått bra, vi har en fin liten tjej här. Hon mår bra."

Jag gråter och vågar fortfarande inte öppna mina ögon helt utan öppnar ett öga lite på glänt. Jag kan ana men ser inte klart. Jag känner mig istället försiktigt fram med fingrarna och känner nu doften och värmen från nyfödd bebis.

Vårt möte var magiskt. Jag kan inte med ord beskriva den omtumlade känslan. Brutal.

Det var över. Äntligen var denna mardrömmen över. Graviditeten hade nått sitt mål. Vi var i mål. Vi hade segrat. Nu upplevdes bara lycka att finnas här och nu.

Nike mådde bra och vi fick veta att hon skrek direkt efter hon kom ut. Det fanns styrka och liv i henne även utanför livmodern. Hon valde att stanna kvar, trots omständigheterna.

Mitt möte med Nike har etsat sig fast. Trots ett drogat uppvak finns minnet där som väldigt starkt. Det är jag stolt över. Jag klarade det. Vi klarade det tillsammans.

Tätt intill.

Något att bära när famnen var tom. När jag inte fick bära Lykke i min famn blev det viktigt att hitta ett substitut.

Jag syftar på smycket jag fick av min underbara svägerska. Lykkes namn står graverat på en blank bricka i silver. Jag bär detta halsband dagtid som nattetid. På det sättet finns hon alltid nära mig ändå. Min saknade dotter. Jag kan nästan känna obehag om jag någon stund skulle glömma att ta det på mig. Känner mig då naken och fel.

Nu när Nike fötts låter jag mitt halsband hänga kvar. Jag vill att hon en dag ska känna efter och snudda vid min hängande berlock. Jag vill låta det hänga där och hoppas att Nike en dag tar det i sin hand och smeker det medan hon ligger mig nära. Jag kan nästan känna den lyckan redan nu. En dag så kommer den dagen att komma. Kanske kommer det även en tid då halsbandet leks lite väl mycket med. Med rädsla av att förlora det eller att det skulle förstöras får jag i värsta fall plocka av mig det. Men då bör det ligga väl inom räckhåll för snegla på. Jag vill inte behöva ersätta det.

Mina barn betyder allt. Jag har två. Ett lever lyckligtvis med oss här på jorden. Hon känns och finns rent fysiskt. Hon är en stark liten tjej. Jag kan inte få nog av att bara titta. Jag finner nya saker varje dag. Hon har ett litet skärsår i nacken. Ett skärsår som tyder på att hon fått skalpellen snuddad i huvudet under kejsarsnittet. Lilla kompisen min.

En dag ska vi berätta. Berätta om vilken resa vi gjort och vilken oerhörd lycka hon bidragit med. Ännu är hon bara en ovetandes men nöjd lillasyster.

Regnbågen.

Jag trodde jag nu skulle stå stadigare. Nu när lyckan äntligen infinner sig trodde jag att det skulle ske per automatik. Att tiden efter förlusten och livet i sig skulle gjort mig starkare. Ja, så är det givetvis. Jag är starkare. Men jag är inte redo att kliva över gränsen till det lyckliga och sorglösa livet. Inte helt och hållet. Kanske jag aldrig blir det, kanske är det just helt enkelt omänskligt. Det gör nämligen fortfarande lika ont. Den där smärtan som ständigt ligger där revbenen delas. I mellangärdet. Jag vill fortfarande falla till marken i fosterställning när den smärtan vrider mig ut och in. Hur mycket lycka det än finns är den känslan och smärtan den samma. När den kommer.

I detta gränsland där jag befinner mig är det sol och regn samtidigt. Jag är ganska trygg här. Det bildas en regnbåge mellan. Mellan mig och mina barn. Och den är vacker, eftersom mina barn är det.

Sorgen är hänsynslös. Jag vill gärna inte väcka den men jag hejdar den inte när den dyker upp ovälkommen. Den får komma och gå som den vill. Det är då jag låter det regna även fast solen är framme. Utan kontroll. Det är då jag kan ventilera mig med ord och meningar, som har blivit så oerhört viktiga i mitt liv. Då råder ingen press utan bokstäver som bildar mina innersta känslor, kommer spontant. Jag kan inte tvinga fram dem.

Nike har framkallat många känslor hos sin mamma. En av dem är värdefull och det är att mammahjärtat rymmer mycket kärlek. Fina lilla magiska liv. Vad hade vi gjort utan henne. Hon tillför oss hopp om framtiden. Älskade lilla gryn.

Limegröna allén.

Vi kryper fram i snigelfart in i våra nya roller. Mamma, pappa och lillasyster Nike. Jag hämtar förlorad energi av ett par pigga ögon som stundtals visar sig. Bedjande och nyfikna små klara ögon. Det är magiskt att se dem lysa ett par centimeter från mina egna. Vi har fått en kärleksfull kontakt. En sagolik och alldeles underbar relation.

Vi har vandrat i den långa allén utanför husknuten där träden fått tusentals musöron och fantastiska blomknoppar. Det har blivit vår och det är en välkommen sol som nuddar min panna.

Våren. Den kom även detta år. 2010.Så vacker. Förra året gick jag och slet mitt hår och skrek ut min ångest för att jag inte jag fick vara den nyblivna lyckliga mamma som vandrade gata upp och gata ner med mitt nyfödda barn i barnvagn. Det blev en vår och sommar med tunga tankar och mörka fallgropar där ljuset slocknat. Där existerade inga krokusar och vitsippor. De fanns säkert där någonstans mitt framför mig men jag valde att krypa under mitt eget skinn och isolera mig från den första värmen. Det var det enda som gällde. Att överleva dagens vakna timmar.

Eviga band.

Jag offrar min nattliga sömn. Jag tar mina dagliga vakentimmar och gör det möjligt. Jag är alltid tillgänglig. Jag är ju hennes mamma. Det är det största ansvar jag åtagit mig. Jag är mamma på heltid och hon är helt beroende av mig. Det är jag som får henne att växa och känna trygghet. Men det finns även en pappa som beundrar denna lilla varelse och gör gärna mer än allt för att få ha henne tätt intill sitt bröst. Att se pappas kärlek ger värme. Jag är förälskad i dem båda. Vi har skapat eviga band. Vår lilla fina familj.

Tålamod. Det är något som måste finnas när man får en ny medlem till sitt hem. Det är ingen uppoffring utan snarare än välsignelse. Jag har längtat så och nu ligger den här tiden mitt framför mig. Jag svävar i min nya roll och vi lär känna varandra för varje timma som går. Jag blir starkare rent psykiskt och kan även tillåta mig att somna för några minuter. När jag vaknar och åter få känna hennes andetag mot min kind får jag rysningar. Det är på riktigt, ingen overklig påhittad dröm.

Nike är sin syster upp i dagen. Hennes nätta lilla ansikte speglar en flickas kön. Liten men naggande god. Hon tar sig, Hon ammas och växer. Hon är frisk och hon visar tydliga tecken på liv och gnista. Det är det viktigaste.

Hjärtan.

Det slår mig varannan timma.

Tacksamheten. Fina tacksamhet. Och kärleken. Kärleken till mitt nyfödda barn. Vår lilla flicka är idag 11 dagar. Det är stort. Samtidigt som jag helst av allt vill att denna stundande förälskelse ska bestå så vill jag även skynda iväg till hon blir något större. Än är hon en liten kattunge, som sover och äter. Tittar lite skonsamt och försiktigt med sina små mörka ögon. Lyssnar och grimaserar. Blundar igen och somnar. Vi myser mycket. Hon lämnas inte ensam ens för några minuter. Värmen mot bröstet, hud mot hud gör både henne och oss tillfredsställda. Vi börjar lära känna varandra men ännu är det långt kvar tills vi hittar våra rutiner. Det får ta sin tid. Jag har all tid i världen. Jag har inte bråttom. Jag är bara tacksam att jag äntligen får uppleva det som jag missat.

För exakt ett år sedan var vi på väg till Växjö från Stockholm. Den bilfärden som blev den tyngsta och värsta av dem alla. Någonsin. Vi var på väg till en planerad urnsättning. Vår flicka Lykke skulle få frid och vila. Kristi himmelsfärd. 22 maj. Just då var det svart och tomt. Barntomt. Ingen pågående graviditet och vetskapen om att få ha Nike, lillasyster, hos oss ett år senare var ingenting som ens gick att tänka på då. Just då var det svart. Bäcksvart...

Idag får jag möjligheten att älska och få bekräftelse. Idag har jag ett barn som ammar mitt bröst och som möter min blick. Det värker i hjärtat av kärlek för att jag kan ge henne det. Ge Nike mitt stora hjärta av värme som fanns där även för hennes syster. Nu blir det dubbelt upp.

Låt mig få vara hönsig. Jag har så mycket att ta igen. Alla dessa stunder med mitt första barn som lämnade mig när jag var som mest redo.

Jag funderade just innan Nike tittade ut. Om jag verkligen redo för det här. Att bli mamma. Och jag har kommit fram till att jag var mer än redo. Tänk vad man kan offra för ett nytt litet liv. Sömn, måltider och framförallt sig själv.

Ja, Jag kommer att bli årets hönsmamma, men det är det värt. Låt mig få vara det!

Mina hjärtan...

Nike, vår segers gudinna.

Det finns många ord som inte räcker till när man mest behöver dem. Meningar blir stumma och känslor väller fram.

I söndags, 2 maj, föddes vår andra dotter efter ett urakut kejsarsnitt. Nike har varit så efterlängtad och det är en omtumlande känsla att återigen blivit förälder. Denna gången är det på riktigt. Det finns en verklighet när vi lämnar BB. Det finns en framtid. Vår flicka mår bra och huvudsaken är att hon faktiskt tar egna andetag. Hon andas samma luft som vi och hon är stark nog att överleva. Det kommer ta lång tid att förstå. Förstå att det är verklighet. Det är en dröm som jag tills idag trodde var nästintill omöjlig att uppnå.

Jag spricker nästan av lycka. Lycka och tacksamhet väller fram som ett kraftigt vattenfall. Det är svårt att beskriva i ord. Men vi vet. Jag och Kalle. Vi vet vad glädje och sorg innebär.

En lillasyster så välkommen in i vår sköra familj. Vi har segrat och jag är så oerhört själaglad att denna oroliga tid är över. Äntligen. Äntligen kan jag tänka framåt igen.

Nike, vår segers gudinna. Lilla älskade lilla fina kattunge. Nu börjar det. Så underbart.

Tomma ark om drömmar som skulle bli.

Detta är min bok till Lykke. Jag minns när jag köpte den. Letade länge. Tänkte att den måste vara könsneutral eftersom vi inte då visste, innan att vårt väntande barn var just en liten tjej. Den måste vara perfekt. Jag gick en hel dag på bokjakt utan resultat. Till slut i sista stund så fann jag den rätta. Boken som hon skulle få. Gick på känslan. Boken som skulle fyllas med lycka, förväntningar, drömmar och händelser i hennes liv. Jag fyllde de tomma arken med drömmarna som redan fanns där i tidigt skede. Sida upp och sida ner längtade jag.

Sedan händer det som inte får hända. Jag försöker få ut min enorma sorg, min smärta men inga ord räcker till. Det finns inga ord. Och så följer tomma ark. Ark som skulle varit hennes liv. Vårt liv tillsammans. Ark som skulle varit glädje och lycka. Den drömmen finns inte längre. Tomma ark. Boken har blivit liggande och inte fyllts med ett enda pennstreck. Endast vita tomma ark, utan minnen och utan drömmar. Det smärtar att bara ens tänka på det.

Dagens sanning.

"Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker i jämförelse med det som finns inom oss."

Ralph Waldo Emerson

Jag är så skör.

Jag svarar ständigt på frågor kring min nuvarande graviditet. Svarar hur jag och bebisen mår. Säkert välmenande frågor. Men det är ansträngande. Jag bryr ju egentligen inte alls om den. Givetvis bryr jag mig om lillasyster närvaro, men inte på graviditeten i sig. På full och riktig sanning. Jag förlorade ju faktiskt ett fullgånget barn och föll på mållinjen. Nu gör jag denna resa åter igen. Jag gläds inte åt att vara gravid. Det är bokstavligen tortyr. Jag måste ju ta igenom mig tiden för att jag ska få egna biologiska barn. Något som vissa ser som underbart. Andra kan inte bli gravida. Biologiskt finns det hinder som gör det omöjligt.

Jag kan bli vansinnig på mina egna tankar då andra försöker helt desperat och förtvivlat bli gravida. Jag vill gärna tycka att mitt liv är lite bättre än att uppleva deras tappra tålamod och galna frustration. Men man kan ju inte jämföra. Jag står för mina tankar och åsikter. Man bör inte jämföra sin sorg med andras. Annars kommer man ju aldrig vidare. Det är så lätt att fastna i sitt egna träsk.

Jag skulle nog hellre vilja att min omgivning inte frågade så mycket på hur jag och bebisen mår. Allt är väl som oftast bra om inte något drastiskt oväntat plötsligt dyker upp. Eller? Jag kan nästan bli stressad över alla välmeningar. Jag har fullt upp ända. Att fortfarande sörja min saknade dotter. Det gör ju så fruktansvärt ont. Och som många verkar tro att denna graviditeten på något sätt skulle smeka mig varsamt åt lyckan igen så gör den inte ett dugg skillnad från om jag inte hade varit gravid på nytt. För mig existerar det inga levande barn. För mig kommer det inget positivt med att gå en hel graviditet. Inga skrik och ingen fortsättning. För mig är det blankt. Det tror jag att andra har svårt att sätta sig in i helt enkelt. Så sluta älta och fråga om vårt mående. Sluta predika om hur bra allting kommer att bli. VAD är det som kommer att bli bra? Jag bara undrar.

Jag längtar till vår resa i september. Då åker vi bort och får vara för oss själva. Då är det flesta frågor över.

Dagdrömmar som lever.

Lykke. Min förstfödda flicka förekommer dagligen i mina tankar. Mina dagdrömmar. I och omkring allt som händer. Det är ju som om hon fortfarande finns. Ibland blir ju bilderna av henne så tydliga att jag inte kan urskilja om det är verklighet eller just drömmar. Lilla rara hjärtat. Allt som oftast kan jag känna lycka att jag fått vara med om henne. Inte alls om det vi förlorade utan just minnet av att burit henne på samma vis som jag nu bär hennes syster. Omsorgsfullt och fullt av hopp och varm kärlek.

I nästan ett års tid har jag fått starka dagliga bilder på vårt nyfödda barn. Skör, varm och lätt rosig. Men stilla. Så stilla. Inte ens en svag vindpust fick hennes små mörka huvudlockar att vilja lätta. Inga ögon som sökte efter mina och ingen mun som ville fånga mitt bröst. Jag fick inte möjligheten att ge henne min just kläckta lycka och enorma kärlek. Hon fick inte uppleva den. Aldrig någonsin. Det är svårt att återberätta men bilderna av henne och oss just då är så nära. Varje dag. Nästintill varje timma.

Idag, ett år och tre månader senare är bilderna lite annorlunda. Dagdrömmarna börjar ta en annan form. Jag ser istället en liten flicka som tultar omkring i blöja, med ihållande tjocka bebisveck och en vitrandig klänning med spilld mjölk på. Lockarna i nacken har blivit längre och något ljusare. En varm och svettig nacke efter ett nyligen uppvaknande. En gosig kram i mammas famn som tecken på trygghet. Blöta pussar som talar för kärlek. Lykke är större.

Jag ser Lykke i de flesta andra barn. Jämför hennes ålder och aktuella beteenden. Sådant som vi kunde ha nu. Sådant som borde varit vardagsmat för mig som mamma.

Här i Skåne skulle jag med henne gått gata upp och gata ner. Utforskat vårt nya kvarter. Vi två skulle delat vardagarna tills Pappa välkommet dykt upp under eftermiddagen. Han skulle kommit hem till oss. Till dig och mig. Till oss.

Jag håller hårt i mina dagdrömmar. Där finns det ingen som kan bryta ner det jag bygger upp. Där är det jag som har kontrollen. Jag bestämmer när tankarna och drömmarna tar slut. Förmodligen gör det aldrig det. De är min borg.

Ibland känner jag mig som Alfons Åberg. Hans osynliga vän Molgan är mitt svar på Lykke.

Jag kan komma ihåg när jag själv var liten och så övertygande skulle förklara min nyfunna osynliga påhittade vän som bodde under trappan till övervåningen. Det var så självklart och naturligt att min BOBBO bodde där. Min bästis.

Idag minns jag den tiden dom rofylld, vacker och alldeles underbar. Jag var sju år.

Så vill jag att min framtid med Lykke vid min sida också ska få upplevas. Vacker och naturlig men framförallt nära.

Klockan tickar.

Nu är vi bosatta i Skåne. Folkbokförda i Malmö. Mest för alla myndigheters skull. Speciellt sjukvården.

I måndags var vi inbokade på Lunds lasarett för extra kontroller av blodtrycket och urinprov med äggvita. Det blev som jag befarade. Blodtrycket nådde sin spets men de hade inga synpunkter på urinprovet. Jag fick snällt ta med en blodtrycksmätare och urinstickor hem för att ta egna kontroller dagligen. Det kändes bra. Trovärdigt. Vi fick ett mycket bra bemötande av en barnmorska och läkare. Det gjorde det mesta på studs om man drar parallell med Sös i Stockholm, som istället gör allt i slow motion. I Lund fick vi raka besked och fick även direkt en ny tid för sectio/snitt. 19 maj. Det är fyra veckor kvar dit. Men innan dess kan vad som helst hända. Sticker blodtrycket upp och jag börja samla mer äggvita blir det säkerligen andra besked. Vi fick även ett nytt tillväxtultraljud i nästa vecka för att följa upp hur bebisen i livmodern mår. Det känns med dessa besked bättre än innan vi lämnade Stockholm. Jag tar fortfarande en dag i taget men jag är inte lika ängslig längre. Jag måste ju försöka släppa iväg alla hot och terrorattacker som kommer i min väg. Få dem att studsa som platta stenar i hög fart på vattenytan. De måste få finnas men jag måste välja väg, att inte suga åt mig dem. De tär alldeles för mycket och jag har inte ork för att sortera dessa destruktiva tankar på vad som kanske inte alls kommer att inträffa. Psyket är ens värsta fiende.

Ännu ett stup.

Jag gick idag till ett inbokat besök för kontroll av blodtryck och urinprov. De veckolagda möten som varit relativt frekventa de senaste månaden. Idag kom domen. Alla kontroller har hittills varit utan anmärkningar, men idag kom ångesten. Den jag väntat på men inte hoppats på, visade sig med sitt stora grymma tryne.

En ny begynnande preeklampsi, havandeskapsförgiftning. Jag slog bakut. Mitt ansikte bleknade samt rodnade i samma flöde. Jag som har våndats så för att den kanske skulle komma tillbaka även denna graviditet. Det har varit min största farhåga de senaste veckorna. Att känna en dålig repris på föregående tid. Att risken ligger högre hos förstföderskor är en sak men att drabbas ännu en graviditet med samma partner minskar betydligt. En uppskattning på 20% om man alltså håller sig till samma partner. Den risken är jag. Jag igen. Repris på allt lidande och otrygghet kom i kapp mig där inne på mottagningsrummet. Tårarna var inte långt borta och de exploderade när jag väl kom ut från den där fruktansvärda byggnaden.

Vem kan jag anklaga? Mig själv ligger nära till hands. Varför vill min dumma kropp bara ge upp och eventuellt påbörja resan till att riskera livet på mig och mitt barn. Är jag inte tillräckligt god nog för att bära ett barn. Moderkakan är syndabocken och hormoner som kontrolleras ohämmat. Jag blev helt matt efter besöket och rusade hem för att sova och gjorde det två timmar av eftermiddagen.

Rödögd och sömndrucken ringde telefonen och väckte mig. Jag fick en ny tid för redan på måndag i Lund för extra kontroll. Tills dess ska vi packa vårt bohag och flytta vårt lilla hem ner till Skåne. På lördag ger vi oss av. Hela denna karusellen stressar igång mig ännu mer. Det är mycket packning kvar. Jag vill egentligen bara lägga mig ner pausa. Problemet är att vi inte hinner pausa. Nästa vecka blir det lite mer lugn och ro. Då är vi på plats. Bara denna helgen är över så kan jag nog känna mig lugn och börja varva ner. Efter helgen. Det är ju en hel evighet tills dess.

Vi skrev kontrakt med de nya ägarna till vår fina lägenhet idag. De var nöjda, vi ännu gladare. Vi har gått med vinst och det är mer än välkommet. Tack, det behövde vi. Mer än någonsin. Ett trevligt par som väntar barn efter sommaren intar lägenheten i mitten på maj. Vi nämnde att vi förlorat vår första dotter och de såg inte ut att vara beredda på det beskedet. Det har ju trots allt vilat oerhört mycket sorg inom de 50 kvadratmeter till lägenhet de senaste året. Sorgen sitter i väggarna.

Nu flyttar vi ut och jag hoppas för deras skull att de fyller deras nya bostad med nytt liv och glädje. Det är den värd. Den har varit en ögonsten, vår pärla. Det hem där Lykke bott med oss som vår lilla ängel. Nu ska vi vidare, och henne tar vi med oss. För alltid.

Barn är våra plåster på sorg och smärta.

Det sägs att barn i alla levande former är plåster när olyckor och orättvisor slår oss lamslagna. Dem hjälper oss i sorgarbetet tillbaka till livet igen. De är våra små sorgarbetare likväl som terapeuter. Det tycker många som varit med om tunga förluster. Att barnen är som plåster på det onda, att utan barnen skulle det vara svårt att fortsätta, för att sedan avsluta med att barnen är meningen med livet.

Att lindra sorgen med hjälp av barn är svårt när det är just barnen som är den stora sorgen. När man står tomhänt utan de där köttfärssåskladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då måste man hitta andra vägar att stå ut med livet. Man blir så ofrivilligt tvungen till att ändå fortsätta. Jag är faktiskt förvånad av vår presentation. Att vi ändå lyckats hitta en vardag igen. Trots att den fattas oss tvätt av kladdiga vällingtröjor och blöjbyten som istället borde varit vår sysselsättning. Men jag har inga barn sedan tidigare, jag kan inte jämföra mig med en vardag som aldrig funnits. Det finns inga barn där som är mina läkande plåster på såren.

Mina syskonbarn är goda och snälla. De ger mig lite ny kraft och välsignelse. I veckan som var fick jag mysa och insupa ett smakprov på den ljuva kärleken. Härliga skratt och doftande barnhud. Det var lycka att se Kalle och Melker få så fin kontakt. De gillade varandra omättligt. Det gjorde ont i mammahjärtat att inte få ha vår flicka med oss till sommarhuset i Bohuslän. Riktigt ont.

Det är tungt på nätterna. Svårt att sova. Mest för att jag har svårt att vända mig. Ont i ryggen. Besvärliga värk. Jag önskar så att denna resan snart är över. Jag lider. På riktigt.

En gud som inte finns.

Påsken handlar om död och uppståndelse. Hur någon gått före in i döden men hur livet segrar över den under påsknatten. Befriad från döden och får en ny chans.

Jag är inte övertygad men jag finner händelsen och betydelsen något intressant. Fenomenet Gud fascinerar mig. Mest blir jag förbannad över att den så kallade vakande härskare inte gör något åt världens dumma orättvisor samtidigt som jag tänker efter...hur arg kan jag behöva bli och ödsla min negativa energi på någon jag väljer att inte tror på fullt ut? Ibland vill jag gärna se den där gestalten uppenbara sig framför mig så jag får möjlighet att bli riktigt ursinnig! Det hade varit så skönt att få den oerhörda kraften ur sig. Ilskan och besvikelsen.

Det ligger många små oskyldiga barn ofrivilligt begravda under marken. Några mindre, några större. Ovanpå dess plats står trasiga mammor och pappor med tårar som regn över svårtända gravljus och önskar uppståndelser och små mirakel. Men det var bara Guds gudomliga barn som fick återuppstå. Våra barn ligger kvar.

Bekräftelser.

Hittills har jag ärligt talat inte uppmärksammat dessa små rörelser inifrån. Inte vågat ta till mig att det åter är någon därinne som gör kullerbyttor och hickar i takt. Sammandragningar har gjort sig mer frekventa och det kan göra plågsamt ont. Men än så länge har jag inte glatt mig tillräckligt åt vad det är som faktiskt händer.

Jag har börjat känna efter. Börjat våga snegla på läsning om de väntade resterande veckorna. Det är bara så oerhört svårt att föreställa sig något annat än en svart mardröm. Det går inte in i min trångbodda hjärna att snart tiden är inne.

Jag har väl börjat bli mer vaksam på rörelserna och jämför med gårdagens. Jag kan verkligen känna mig uppvarvad och skulle behöva något lugnande. Jag får dåligt samvete då jag inte riktigt kan komma ihåg Lykkes beröring och närvaro från insidan. Jag kan inte komma ihåg, trots att det är inte är så längesedan jag var i samma situation. Skillnaden är min naivitet. Jag kände inte efter, tog inte så allvarligt på någonting. Kvinnor hade ju burit barn i alla tider så varför skulle jag vara annorlunda. Jag letade inte efter symtom eller avvikande beteende. Jag var korkad och blåögd.

Det är många olika trådar att hålla i nu när vi beger oss till Skåne. Somliga lena och helt ljuvliga. Andra med svårt motstånd och sträva mot kinden. Det liknar ett knypplings handarbete där någon missat instruktionerna. Endast en enda stor trasselsudd.

Vi flyttar snart till Malmö och kvartar in oss in en andrahandslägenhet tills vidare. Förlossningen, hur den nu än slutar, så sker den i Lund. Det är bestämt och jag inväntar ett samtal från dess mödravård om en kallelse. Bara vi kommer på plats så kan jag förhoppningsvis känna mig lugnare. Kvar här i Stockholm gör mig rastlös och osäker.