Svajar.

Jag har kommit till den tid i mitt sorgarbete då jag framkallar ett dåligt samvete. Eller snarare ersätter det sorgliga med det glada och goda. Det är lätt att falla tillbaka till det.

På något vis har ju Nike, lillasyster kommit till oss som den bästa av gåvor men samtidigt kan tanken slå mig påtagligt. Hon blev ju ändå en ersättande del av vårt förlorade barn. Hon fyllde det stora gigantiska tomrummet. Hon fyller på med energi och det vi inte fick behålla.

Det gör ont att tänka på att Lykke inte ens fick chansen. Chansen till att få vara med hennes mamma och pappa. Att inte få klä henne i fina dockkläder i alla dess färger och inte få ge några kärleksfulla smekningar på mjuka lena kroppen och ömma kyssar i nacken. Det gör fasansfullt ont att jag aldrig få ge henne det. Idag är jag ledsen. Arg och samtidigt förtvivlad.

Lykkes kvarlämnade kläder och tillhörigheter används nu av hennes syster. De små strumporna har legat där och väntat på att sättas på ett par barnfötter. Nu värmer de Nikes små nätta fötter och det gläder mig att de äntligen kommer till användning.

Jag undrar om Nike någonsin kommer att förstå att det finns en storasyster. Det kommer att ta tid innan vi kan berätta. Och hur berättar man det för sitt lilla barn? Det kommer göra ont och samtidigt befriande att en gång berätta vår historia att vår saknade storasyster lever ovanför molnen.