Uppe i himlen.

Mina ögon vattnar ur sig. Kärleksfulla tårar kommer. Står för lycka, står för sorg. Vi har berättat att Storasyster Lykke och mormor bor upp i himlen. Vi ser det som högst naturligt att berätta om deras själsliga närvaro. Det mest fantastiska och överraskande var när Nike 2 år, igår sa:
 -Momor bor uppe i himlen mamma. Jag når inte uppe till himlen mamma. Jag når inte mormor mamma. (Och så armarna högt upp)
 -Nej tyvärr gör du inte det. Men hon kan se dig ändå Nike.

Smeker er ömt.

Morsdag.
Jag läser och jämför statusuppdateringar. Blommor hit och presenter dit. Så kommersiellt.
För mig är just denna dagen ganska obetydlig. Man ska påminnas och lyfta fram mammans betydelse och bekräftelse.
För mig som har förlorat ett barn och bär en stor blytung sorg i hjärtat ligger denna dagen som en tunn skir slöja av ångest framför mina ögon. Som om jag inte kunde se klart. Jag saknar ju ett barn. Mitt äldsta, mitt förstfödda. Min flicka Lykke. Drygt 3 år. Hon borde också ha varit här i dag. OCH alla andra årets dagar. Istället tittar jag på hennes fina lilla ansikte på fotot hon är inramad i och fantiserar mig bort. Tanken slår snabbt tillbaka. Hon är ju inte här. Hon fick inte ens komma hem. Hem till oss. Jag fick aldrig visa henne hur mycket kärlek jag hade att ge henne. Jag fick aldrig den där ömma varma kladdiga bebispussen tillbaka. Jag fick aldrig känna den lilla öppna famnen och ögon som lyckligt tittade tillbaka.
Jag kommer aldrig att få veta någonting om henne. Det smärtar så det skriker i lungorna på mig. Kvävd av vetskapen. Jag kan inte önska mig henne tillbaka, inte ens en dag som morsdag. En önskan som jag vet aldrig blir uppfylld. Aldrig någonsin.
Vid sidan om tomheten fyller Nike och liten Levi upp en del av det som saknas. Snoriga pussar, mjölk som spills på golvet, choklad som kletas i soffan och fingrar som killar i nacken samt senapsfärgade blöjor och hud mot hud nätterna igenom. Jag är deras mamma och det räcker att bara få vara med om allt detta. Inga presenter eller blommor i världen kan ersätta just denna lyckan.
Jag är deras mamma. Även Lykkes mamma. Jag har inte glömt bort dig. Jag finns här för dig om du får för dig att trilla tillbaka till oss. Din plats vid bordet kommer alltid att finnas kvar.

Syskon i mellan.

Den arga fasen.

Vi har kommit hem.
Efter 7 veckor med fotbojan till sjukhuset så är vi äntligen utsläppta. Hemsjukvård väntar i ytterligare några veckor men vi är ändå hemma. Det är skönt. Obeskrivbart.
Liten Levi är dubbelt så tung i vikt sedan han föddes och det är en märkbar skillnad. För oss. Andra ser honom som den minsta människan i världen. Men visst. Han är liten. Väldigt liten.

Jag är medveten om min trötthet. Kanske är det den som påverkat mitt humör och min känsla för att vara arg på allt runt omkring. Jag går och känner mig arg för att jag inte kunde behålla mitt barn längre i magen än vad jag gjorde. Arg för att just vi fick ligga på det där sjukhuset och ingen annan jag känner. Arg för att jag missat hela mars och den vårsprickande april.
Jag är så trött så jag somnar stående. Min pojke behöver sondmatas för att han inte orkar amma. Det är jag gruvligt arg för. Just för att det är så fruktansvärt tärande att göra det 8 gånger dygnet, när man helst av allt vill ge honom mitt bröst.
Mina bröst värker. Jag pumpar och pumpar. Jag kan den där hemlånade apparaten utan och innan. Där,  ligger ett oerhört stort gap med ångest och bitterhet. Jag hatat den där satans pumpapparaten. Helst av allt skulle jag vilja slänga den till sopbilen som kommer på måndag. Nära att ge upp. Allt detta pumpande för att bibehålla mjölk som min pojke kan behöva den dagen han visar sig nyfiken och stark för att amma.
Jag är arg på Levi. Stundtals. För att han är så liten och medtagen. För att han inte visar att han vill äta. Framförallt är jag arg på mig själv. Jag har så tunt och skört tålamod och ger mig inte själv chansen att invänta. Jag vill att tiden ska gå snabbt, som så många andra vill att tiden med en nyfödd ska stå stilla. Där är inte jag. Jag är bara trött och arg arg.

Paus.

En fin klok vän skickade ett meddelande till mig.
"Ibland måste man bryta ihop för att orka gå vidare."
Idag är sannerligen en sådan dag.

Neonatal.

Det var kvällen innan Levi föddes. Sköterskan knackade försiktigt på dörren. Hon kom från neonatalavdelningen. Avdelningen där barn som föds förtidigt eller bebisar som är påtagligt påverkade efter förlossningen, ligger. Några ligger kvar bara någon dag. Andra bebisar ligger kvar många långa veckor. Veckor som blir till månader. Utanför rullar vardagen på. Människor åker till jobbet, träffar sina vänner och njuter av ett varmt härligt bad. Därinne, på den just nu besökta avdelningen, verkade vardagen stå stilla. Bara viskandes sköterskor, dunkel belysning, fördragna gardiner och övervakningsapparaturer. Vakuumet i all utsträckning.

Vi var förberedda på att Levi skulle komma dit. På Neo. Ligga där bredvid 2 andra barn i detta nu. Han skulle ju födas snart, inom några timmar. Närmare bestämt tidigt på morgon därpå. 11 veckor tidigare än vad som var tänkt. Herregud. Det var min tanke. Vad skulle detta innebära.

Sköterskan visade oss runt. Mina tårar trillade när jag såg de andra föräldrarna, vars barn låg i kuvösen bredvid. Nu var det snart vår tur. Vår pojke skulle också vara här. Vi skulle också likväl andra föräldrar, bosätta oss här och vaka över vår lilla pojke. Förhoppningsvis. Förhoppningsvis så skulle han vara så stark för att överleva. Men om allt nu gick vägen, hur länge skulle vi vara fastkedjade i denna nya värld? Där och då var allting högst oklart.

Det var mycket ny information att ta till sig. Överväldigande. Overkligt och samtidigt skrämmande. Jag har fortfarande inte förstått hur snabba beslut som egentligen fattades och hur vi slutligen hamnade här. På Neonatalavdelningen i Helsingborg.

Från ett vanligt besök hos barnmorskan, fredagen den 9 mars till att vakna lördagen den 10 mars med en nyfödd liten Levi som flyttats från mammas mage till den varma fuktiga kuvösen i rum 2 på Neo.

Det blir inte alltid den start man har tänkt sig.

Att sätta punkt.

Jag började teckna ner mina tankar med vrede, förtvivlan och oändlig sorg som fanns inom mig, dagen då jag fortfarande var i chock efter min flicka Lykke just berövats livet. Dagen då jag fortfarande egentligen inte fattat vad det innebar att förlora sitt nyfödda barn. Jag var ensam och utfryst i tankarna. Jag visste inte hur eller vad jag skulle bära mig åt. Jag såg inget ljus därigenom tunneln. Då.

Jag började skriva. Oj, vad jag skrev. Kan idag titta tillbaka och ser mina första oerhört smärtsamma rader. Jag vällde ur mig de allra värsta sortens plågor man kan bära. Sorg och hat. I stora mängder. Allt behövde tömmas på mitt innehåll för att besegras.

Sedan blev jag gravid med Nike. Jag gick graviditeten nästan fullt ut med en oerhörd berg och dalbana med känslosvall. Trots allt gick ju allt väl denna gången. En frisk flicka och ack så levande. Jag tänkte då, därefter att jag skulle avsluta denna historia som förtjänade ett värdigt slut. Jag skulle lägga ner och konstatera att vi gått vidare. En dag måste man ju göra det. Men jag kunde inte. Det fanns tydligen mer därinne som var tvunget att ventileras. Ut i alla lyckliga hörn som jag äntligen lyckats hitta igen. I om med Nike. Min största lycka i den allra största olyckan.

Tankarna har åter igen kommit. Att lägga ner mitt skrivande och min ventil där jag kan få spy livets grymma baksida och orättvisa. Denna sida var tillägnad Lykke. Utan hennes existens och vår händelse kring hennes födelse hade denna sida aldrig funnits. Jag är glad att jag hittade hit. Hittade ett sätt att formulera mig för att sedan kunna plocka fram minnen här ur och tänka tillbaka. Kanske en dag vill mina nära och kära få läsa och ta del av det liv som ändrade mig från "livet då och nu". Kanske borde jag nu sätta punkt.

Framtiden med Nike och lillebror Levi är egentligen det som hände sedan. I det nya formade liv efter vår förlust finns delvis också mycket sorg men framförallt glädje. Liv och framtid som vi behöver. Ny kraft och styrka.

Jag funderar några timmar och sedan några till för att sedan komma fram till ett beslut. Vinna eller försvinna.

Våga älska?

Du skulle ha levt under mitt hjärta, osedd. Alldeles för tidig för att födas nu. Jag skulle skydda dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig.

Jag önskar att jag kunde förklara detaljerna i det bisarra liv som blev när mitt barn föddes 11 veckor för tidigt.

Din tunna hud är så skör. Den tål inga strykningar eller klappar. Bara stilla händer. Om jag fick så skulle jag smeka dig över över den knotiga lilla ryggen, vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek - ord som jag vet med mig om att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut och du nästan kippar efter andan.

Du skulle inte behöva vara här ännu. Men det blev så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Vi tog oss långt tillsammans med det räckte inte hela vägen.

Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel. Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det.

Dag efter dag sitter jag här och väntar på att få se små framsteg. Vill att veckorna ska fortskrida normalt med tillväxt och mognad. Hopp om överlevnad. Tills dess låter jag mina händer berätta för dig hur mycket jag älskar dig.

Hur ska jag ens kunna förklara hur det känns att vara tvungen att åka iväg från sitt nyfödda barn. Vanliga fraser som att slita hjärtat från kroppen eller nattsvart förtvivlan duger inte till. Vi hörde ihop, nu är vi långt ifrån nära. Vi känner inte varandra ännu. Jag ser dig men du vet inte vem jag är. Har jag överhuvudtaget fått ett barn eller drömde jag alltihop? Jag känner igen känslan, vi har varit där förut. Men detta är annorlunda. Väldigt annorlunda.

Välkommen Levi till världen. Vår älskade lilla son och barnens lillebror är född. 11 veckor för tidigt.

Vi väntar på att tiden ska gå och vi snart kan åka hem. Hem tillsammans. Till tiden utan slangar och apparater som larmar och blinkar när dina andetag blir nättare och pulsen sjunker. Tiden som vi kan lämna bakom oss och se fram emot en ny resa.

Mitt samvete skriker efter hjälp. Jag lämnar min pojke för natten och sover förhoppningsvis några timmar innan vi möts igen. Jag är så obeskrivligt trött. Sagt med de allra största bokstäverna.

Historiska ögonblick.

Kronprinsessan och Prins Daniel har fått en flicka. En prinsessa.

Hela världen reser sig och niger för kungahuset. Jag vågar säga det. Jag nästan spyr. Vilken uppståndelse det hade blivit om de perfekta paret och övriga världen hade fått ett ovälkommet besked. Om flickan berövats livet och fått så svår afyxi under förlossningen att hon avlidit. Att vården och personal inte varit där och hjälpt till och lyssnat på den upprörda förtvivlade förstföderskan. Om det hade saknats vårdjournal och avvikelser i rutiner. Vilken uppståndelse det hade blivit. Vilka löpsedlar sedan. Hela Sveriges organiserade sjukvårdssystem skulle blottas i media vida världen över. Sverige hade säkert gått under. Katastrof i tumult. Nu slutade ju allt fantastiskt lyckligt och vi slapp gå loss i kampen om upprättelse för att få igenom en punkt i detta historiska ögonblick. Men hade någon egentligen räknat med att faktiskt detta kunde ske. Troligtvis inte många.

Det känns som ett stort hån mot oss drabbade i den värld som fallit offer för sjuvården och dess ofantliga brister i förlossning. Hårt slag i magen. Något som aldrig skulle kunna hända en kronprinsessa.

Jag är trött. Trött på att vara gravid. Trött, med ett väldigt litet tålamod just nu. Helt orkeslös. Värk i rygg och ligament. 10 veckor kvar. Om ens det. Jag känner ibland att jag vill trycka på radera detta halvår och börja om. Jag är fullkomligt slut i kroppen. Otränad och med det - energilös. Ingen motivation.

Många tankar. Många frågor. Jag saknar min älskade syster. Jag saknar min mamma. Just nu, på väldigt länge har jag verkligen önskat att hon var med mig. Att kunna dela ut lite mammakärlek till sin svåråtkomliga dotter i förhoppning om en förbättring. Jag saknar glädjen att kunna ge min närmaste familj. Jag är så enormt ledsen för det just nu. Det kommer bättre dagar. Lyckligtvis vet jag ju det. Men när?

Kontroller ger trygghet.

Dagens tillväxt och flödeskontroll resulterade i att det blir ny kontroll om 4 veckor. Lillebror har till synes fin kurva och klarar livet bra där inne. Trots en utmärglad mamma efter två magvirus bekännelse så knycker han det han behöver. Skönt att få en bekräftelse om existens och hans nuvarande välmående.

Jag däremot visar på sämre flöden till moderkakan som ännu inte visat något negativt resultat på vare sig mig eller foster. Det indikerar bara på en ny eventuell preklamsi som kan vara i begynnelse. Det förvånar mig inte det minsta. Jag var beredd på det svaret.

Samtidigt är jag nog lite tacksam över att det finns en noggrannhet kring oss. Att de inte vågar släppa oss utan övervakning och hellre tar det säkra före det osäkra.

Idag har jag tecknat fyra stycken försäkringar. Gravid och försäkrad från och med vecka 26. Nu får vi verkligen hoppas på att det inte finns någon anledning till att ta ut någon försäkring men OM det nu mot all förmodan gör det, så finns det ett ekonomiskt stöd som ramar in oss administrativt under kategorin - Dödsfall.

Jakten på lycka.

Tre år. Helt rasande fort har tre år passerat sedan marken under mina fötter försvann. Förlamande känsla om vad vi just då varit med om.

Vår historia. En evig sanning som inte går att försköna. Den är som den är. Naken och ärlig och väldigt brutal.

Tre år av daglig saknad. Tre år av oändlig sorg. Bitter men något blekare. Jag kan idag gå rak och stark genom mitt avslöjande om hur min historia mynnade ut. Idag är jag starkare. Tidigare var jag rädd för allt som kom mig omkring. Jag tyckte mig höra hur alla viskade. Visste. Och jag nästan skämdes. Skämdes för att berätta att jag just burit ett barn som jag nyss förlorat. Jag var obekväm i att tala om den rätta sanningen. Som om jag jag gjort något brottsligt. Kriminellt. Samtidigt ville jag inte förneka. Det kändes många gånger som ett svek mot min egen flicka. När jag väntade Nike fanns fortfarande en obehaglig känsla i att berätta. För många frågor som jag gav falska svar på. Jag var inte mig själv. En annan person som valde att vara anonym.

Jag skäms inte längre. Känner ingen skam. Jag har två barn och jag är inte längre rädd för andras reaktioner inför detta fakta. Det är skönt att äntligen känna trygghet och ro i själ att berätta även om det gör ont. Det är befriande. Som om jag sluppit livstidsdomen i mitt eget fängelse. Jag är fri att göra som jag vill. Jag tar reaktioner för vad dem är. Och jag berättar när jag känner att det passar.

Nuläge.

Ännu ganska ovetande om vad framtiden visar så har vi berättat för Nike om den lilla bebisen som just nu vilar i min havande kropp. En lillebror. En idag väldigt liten lillebror.

Det råder vilsna tankar men nog så svaga hopp i min hjärta. En tredje graviditet som är tätt följd av föregående. Jag har en tung och orkeslös kropp som ska ta sig igenom de 15 förhoppningsvis kvarvarande veckorna. Hur orkar andra? Jag borde väl också men på något vis känns det annorlunda för mig. Jag jagar kanske lyckan i onödan. Eller är kontentan så fantastisk vacker på andra sidan utan att jag kan se den ännu. Just nu lever jag i en värld där jag fortfarande inte riktigt vågat eller rättare sagt hunnit ta in den här graviditeten. Det kommer kanske en dag längre fram.

Tyvärr finns det inte en lika stark längtan denna gången. Längtan till vårt första möte. Jag kan i dagsläget känna att jag inte alls känner mig så förberedd. Skulle gärna vänta några år till och landa i familjelyckan och ladda batterierna en aning. Det kanske vänder.

Vandrar med saknad.

Alla har någon man saknar. Det finns sorg hos nästan alla människor. Bearbetad som obearbetad. Det finns tankar till den man saknar och den man mist, för många, varje dag.

Jag befinner mig i en tillvaro som borde vara helt fantastisk men i nuläget vilar just en tung skuld eller rättare sagt otillräcklighet inom mig. Många minnen som är borde varit fulla men är tomma, snurrar dagligen i mitt huvud. Jag känner mig förtvivlad och samtidigt väldigt hjälplös. Närmaste vänner och familjen kan tyvärr inte fylla på det förråd av vänliga och välmenande ord. Inte tillräckligt. Jag är så ledsen för att jag inte kan ta emot de värmande kärleksfulla styrkande tankar som ni vill ge mig. Tyvärr.

Jag funderar mycket. På livet med Nike och hur livet utan henne hade varit. Livet med Lykke och den lilla tid vi fick vara med henne. Fastnar med blicken till korten vid min sängkant och kan inte förstå att det är vår lilla flicka. Lykke. Det närmar sig 3 års dag. Många tänker att tiden gått fort. Och visst har den det på sätt och vis. Men det finns inte en dag som jag lämnar henne åt sidan. Inte en endaste dag.

Vi har gått vidare. Vi var tvungna. Det var mot min vilja. Jag hade blivit lurad och jag ville på alla sätt få en omstart. Man måste inte gå vidare men de flesta liksom vi drabbade gör faktiskt det. Att gå vidare innefattar en ny graviditet, kanske flera. För att kompensera eller bara känna att man fyller ut det tomrum som allt den stora erfarenheten lämnar efter sig. Det gör stundtals ont att tänka tanken att vi faktiskt gick vidare. Men sorgen blir faktiskt inte minde för det. Inte lika påtaglig men dock lika stor.

Stora ord för en liten människa.

En väv av legender.

Tänk om allt som händer

tecknats ner i hjärtats bok,

som en väv utav legender,

som en bild av vår historia

Om allt du undrar, allt du drömmer,

allt som du i hjärtat gömmer,

gick att läsa som en saga,

då skulle du förstå.

Ja, jag ser, att du ler,

ler åt barnet, som ännu inom dig bor.

Men sagan kan va sannare än du tror.

Jag blundar och kan höra hennes röst från Toffelhjältarna. Den söta flickan som på SVT i december 1984, blev populär för just denna underbara låt.

Idag, 27 år senare, tycker jag fortfarande att det är en av världens finaste texter. Jag var 5 år när programmet sändes. Inte visste jag där och då att jag skulle leva det liv jag hittills gjort och få sjunga just denna låt för min rara lilla Nike som godnattvisa.

Vi flyttade till havet och det vackra intill.

Här bor vi nu. Vid havet. Idag tog vi en cykeltur. Det var en fantastisk dag. Att få ha Nike med sig på denna underbara tur till Ålabodarna var magisk. Tack mina finaste för en sagolik eftermiddag. Dagens minne kommer sitta länge kvar.

Det finns bara två av oss, och det är vi.

Jag hör om förlossningsskador. Jag hör om fosterdöd. För tidigt födda och bebisar som ger upp alldeles för tidigt i graviditeten. Lika omkullkastad varje gång. Det gör ont att veta att vi är många som bär en tung sorg i sina hjärtan.

Vår Nike kommer alltid att vara väldigt speciell i vår familj. Hon är det syskonet som på ett sätt ersatte vår förlorade flicka. Vår förstfödda. Nike var ihärdigt planerad och den mest välkomnande varelse som hade liv och valde att stanna. Hon finns på riktigt. En egen liten människa. Oavsett hur liten eller stor vår familj kommer bli i slutändan, så kommer Nike finnas där som ett levande kapitel till vår väg vidare. Självklart kommer jag att dela mitt hjärta lika stort för de alla barnen vi får tillsammans men Nike har en väldigt speciell plats i vårt sorgarbete som är oerhört betydelsefullt. Hon löste upp en tyngd från axlarna och drog igång snöret för lycka och glädje igen. Hennes uppenbarelse gav mig ett hopp om en framtid med familj. Hon har fått oss att lysa till de personer vi var innan denna karusellen fick fart. Hon är så obeskrivligt värdefull. Jag vet idag hur det är att leva utan barn när man nyss fått ett. Livet förvandlades från svart och tungt till alldeles underbart. Tack vare henne. Fina värdefulla Nike.

Jag tackar inte Gud för detta. Jag vägrar tro på att det finns en sådan. Jag litar inte på ödet, snarare slumpen. Att vi förlorade Lykke har ju visat att det finns ett system inom vården som inte har fungerat. Oaktsamhet och slarv. Vi miste vår flicka på grund av detta system som just den dagen inte fungerade. Vi hamnade i slumphögen den dagen som ledde in oss i ett livslångt trauma.

Nike föddes 1 år, 3 månader och 18 dagar senare. Vårt ljus i det långa kalla mörkret var nu född. Det blev en väldigt speciell dag.

Jag har förmodligen bäddat ner mina innersta känslor av bitterhet och frustration för tillfället. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på henne, men jag känner mig likgiktig. Som om det varit en mardröm. Traumat runt om Lykkes födelse är fortfarande svårt att sätta sig in i då jag försöker. Det är som i en annan tid. Ett annat liv. Det känns lite otäckt att jag idag ser bilden så suddig. Som om jag bara stått bredvid och iakttagit bakom en dörr. Intrycken kan ibland kännas påhittade.

Jag ser ett foto på min ena systerson. Han fyllde 2 år nu i april. Jämngammal med Lykke. En kusin som aldrig kommer nämnas. Kanske vid vuxen ålder. För honom finns bara Nike, som han förvisso avgudar. Nike är hans kusin som han kommer lära sig namnet på och krama när vi kommer på besök. Melker framkallar så mycket känslor och påminnelser som säkert alltid kommer att förfölja mig. Framstegen och årsdagarna. Likväl Nike är speciell så kommer alltid att Melker att vara det. Det var han som väntades komma 3 månader senare efter att Lykke fötts. Det var en svår tid. Men när han väl kom så fanns det så mycket kärlek att överösa med. Lilla Melkerhjärtat har blivit 2 år.

Bästa födelsedagspresenten.

Jag tänker tillbaka två år och ser en färglös och väldigt trött trettioåring. Dagen då jag fyllde 30 för två år sedan var allt annat än festlig och full av överraskningar. Vi, jag och min numera man, blev serverade till dukat bord av en rar svärmor som lagat middag. Till bordet bjöds även fina syster och min far. Det var trevligt. Men bara det. Trevligt. Inte festligt och fyllt att barnskratt eller barnskrik. Bara just - trevligt. Jag minns att jag inte alls ville fira dagen till ära och ville helst att dagen då jag fyllde år skulle försvinna. Middagen slutade i att planera för Lykkes planerade urnsättning och minnesdag den 22 maj. Det blev det året en dyster födelsedag.

Den 3 maj året därpå låg jag på BB i Lund. Nike hade fötts dagen innan. 2 maj. Jag var omtumlad efter en natt och dagen innan efter en operation med urakut snitt och manglad med morfin och annat smärtstillande. Ändå hade jag energi och var full av berusning. Samtidigt var jag ett nervvrak, fullproppad med nykläckta hormoner som gjorde mig både ångestfylld och överlycklig på samma gång. Nu var allt på riktigt. Nike var på riktigt. Hon var vår just nyfödda lilla flicka. Så liten och så fin. Jag hade fått världens bästa födelsedagspresent. Alla gånger. Nike, vår seger. Segerns gudinna. Vi vann och vi var i mål. Äntligen skulle livet få en fortsättning. Äntligen skulle vi åka hem med ett levande barn. Den bästa presenten någonsin.

Nu idag, två år senare, så sitter jag här i vårt hus i Skåne. Med 300 meter till havet. Jag har ett jobb. Jag har blivit min mans hustru. Jag har en flicka som igår fyllde ett år, som just nu ligger och sover i sin säng i rummet bredvid. Jag har fått tillbaka mitt liv, min energi för att fortsätta. Jag vågar idag tro på framtiden igen. Det är detta årets bästa födelsedagspresent. En ny uppbyggd styrka, min present till mig själv.

Idislar.

Jag ligger i sängen. Nike ligger bredvid mig. Hon sover. Det gör även bilderna framför ögonen på mig. Fotona på Lykke hänger på sovrumsväggen. Svartvita. Slutna ögon och putande överläpp. Åter en titt på Nike. Där hon ligger är hon skrämmande lik sin syster. Två till oss, döttrar som aldrig kommer kännas vid varandra. Två barn. Våra barn.

Det kommer över mig. Likt en tsunami. Vad har jag med mig i det förflutna? Jo en stor barnförlust. Svår och orättvis. Den sanningen är så fruktansvärt bitter. Det är sorgligt.

Jag fick ett tillfälle att berätta min historia för en obekant människa härom dagen. Varje gång jag får just det tillfället som veckovis kommer så känner jag att mitt hjärta rusar. Kanske är det ångesten som gör mig påmind. I övrigt kan jag leva med ett stilla hjärta och dagligen tänka på min historia med lugn men just som jag ska behöva använda mina egna ord i mening till någon främmande människa får jag hjärtklappning. Jag hör mina ord och jag kan knappt själv tro att jag pratar sanning.

Många svarar med ett enkelt: Fy vad hemskt. Fy vad fruktansvärt. Det måste ha varit jättejobbigt.

Vad svara man tillbaka? Det finns tyvärr inga svar som går att beskriva det oerhörda trauma och den tomhet som man går igenom när man förlorar sitt barn. Alla ord och fraser blir bleka och helt likgiltiga. Det finns inget starkt beskrivande nog som kan förklara eller göra situationen mildare. Inte ens ett syskon, i detta fall Nike, kan få mig att glömma det tumult av känslor som uppstod i det mest akuta läget och tiden efteråt.

Det plågar mig att läsa om föräldrars, där ute, liknande förluster. Helt oförberedda men totalt förberedda på ett kommande liv. En framtid. Många ibland oss lever med saknade barn som aldrig kommer tillbaka. Efterlängtade barn som var välkomna in i en förväntansfull famn med lycka och kärlek. Jag läser dagligen bloggar där mina "medsystrar" som just blivit föräldrar till en ängel eller de som levt år efter år med förlusten. Det är svårt att läsa men jag kan ju så känna igen mig och med mina ord och tankar vet jag att många kan känna igen sig i det jag formulerar.

Jag tittar på Lykke och ler men gråter. Inombords och med våta kinder. Lilla hjärtat. Ditt liv blev så kort. Och vi fick så lite tid tillsammans. Nästan ingen alls. Jag väntade dig och längtade. Alla veckor den där sommaren, den där hösten och så möttes vi äntligen i mitten av januari. Allt gick så fort att jag inte hann reflektera vad som egentligen hade hänt. Jag hade just fött dig men förlorat i samma minut. Inte trodde jag då att det var det här som väntade mig. Att ha dig i ramar på väggen i vårt sovrum.

Nu har mitt sovandes hjärta bredvid mig vaknat. Jag torkar tårarna och pussar henne välkommen till dagens eftermiddag och klarblåa sol.

Fler syskon.

Vi vill bli fler en vacker dag. Jag inräknar Lykke som vår flicka och som Nikes storasyster till familjen. Då är vi fyra. Men ändå känns det så fruktansvärt tomt och nästintill fattigt att Lykke fattas oss. I mitt huvud lever Lykke som vår oskuldsfulla ängel svävande och ständigt närvarande. I min vardag och de dagliga rutinerna finns Nike. Hon upptar så mycket av min vakna tid. Jag börjar lära mig henne och hon lär sig av oss. En oerhört stark lycka och kärlek.

Jag är svag när det gäller allt omkring hennes hälsa. Det tar mig både psykiskt och fysiskt påfrestad att ständigt oroa mig för henne. Kanske alla mödrars sjuka inbillning. Att det alltid ska hända det värsta.

Nike har varit förkyld och febrig. Det gör ont i mammahjärtat att höra hennes väsandes andning om nätterna. Tio dagar senare börjar det gå över. Då en vanlig liten ynka förkylning och en liten röd näsa som oavbrutet rinner kan få en mamma att tro att livet är slut, då är det rätt illa. Jag bekymrar mig alldeles för mycket för henne. Jag vet det. Jag vet att jag inte borde det. Men sådan är jag. Det är upp till mig. Det är mitt problem.

Syskontankarna glider upp som en tyst liten pratbubbla lite då och då. Lite när som. Samtidigt som jag tänker glada och positiva tankar om ett levande syskon till Nike så slår oron och rädslan mig som en tung våldsam käftsmäll. Jag tänker att jag inte orkar en gång till. Det var så mycket onödigt lidande under graviditeten med Nike i magen. Jag stod knappt inte ut. Kanske var det därför hon valde att komma ut fyra veckor tidigare än planerat. Hon kände liksom jag, sig instängd och redo för att mötas. Hon kanske var lika orolig där inne som jag varit under hela de 8 månader som jag vetat att hon växte där på insidan. Lilla trollet.

Jag står med ena foten i en svart hårt snörad känga och den andra i en glad röd gummistövel. Kängan säger mig att vi är nöjda. Det blir inga fler barn. Vi ska vara tacksamma.

Den glada röda stöveln åker av och på. Glada tankar ger mig många barn i stor familj. Med stövelns tankar vågar jag tänka mig fler barn. Ser inga hinder på vägen och ångesten är som bortblåst.

Idag är jag skolös och känner mig vilsen. Idag vet jag inte vad jag vill. Kanske ska jag inte fundera så mycket utan bara leva för stunden.

Nike blir 10 månader.

Hon är fantastisk. Underbar. Vilken oerhörd lycka att få vara med om henne. Hon är vår. En lillasyster som växer och i dagarna blev hon 10 månader. Fina lilla hjärtat.

Jag funderar och inser att svaret är blankt. Jag får aldrig veta. Syskonlikheten.

Samtidigt blir jag barnsligt kär och varm i hjärtat när jag tänker på Nike, och tanken på varför hon faktiskt finns hos oss. Tänk att vi egentligen skulle gått miste om henne om vi fått ha Lykke levande vid vår sida. Då hade det inte funnits ett syskon. Då hade inte Nike varit vid vår sida. Den tanken är stor. Tung och samtidigt helt underbar.

Idag är jag oerhört glad och tacksam för att det var just hon, Nike, som flyttade in och blev en av oss. Fina lilla hjärtat som gör stora vardagliga framsteg. En egen liten person. Med en egen liten vilja som mestadels är glad och myser med sina stora vackra ögon.

Tänk att vi får vara med om henne. Det är stort. Och underbart.

Nya grannen.

Plötsligt så hörde jag mig själv berätta. För nya grannen som bor i huset snett mitt över oss. Jag mötte henne idag. Hon och hennes just nyfödda. En liten pojke, två veckor gammal. Vi stannade och hälsade på varandra. De artiga fraserna först.

-Hej hej.

-Ja, det är vi som är nyinflyttade.

-Grattis, det måste vara en liten som är född?

Titta ner i vagnen, och förklarar att jag nog minsann visste att det skulle komma en bebis inom den närmaste tiden. Min kärlek hade stött på hennes man och han hade enkelt berättat och hälsat oss välkomna. Nu stod jag mitt emot henne. Min nya granne. Skör som man är när man är just är hemkommen från sjukhuset och därmed hormonstin med amningshjärna så tordes jag ända berätta för henne. Det bara kom, utan att jag egentligen tänkte mig för. För jag är sådan. Jag orkar inte tänka längre på vad andra kan tycka och känna. Jag drar mig inte längre för vem som står i vägen. Frågar någon så är jag inte rädd för att berätta.

- Ja, vi har en liten storasyster till Nike som vi tyvärr har förlorat.

Grannens ögon gav mig en tung tillbakablick. Ansiktet vred sig en aning och hennes tidigare leende veks nedåt. Där stod hon och bubblade av lycka inombords tills jag släppte ryggsäcken och lät den falla. Jag kanske borde ha avvaktat, men jag såg det som ett tillfälle att faktiskt förtälja vår tragiska sanning och vardag. Jag lät henne få veta.

För mig är inte vår förlust en hemlighet. Det gör lika ont vid varje tillfälle att berätta men jag känner att behovet har ökat dramatiskt igen. Det finns en stark poäng att behöva få det sagt. Behovet att räkna in Lykke i familjen är viktigt. Hon är en del av mig, min man och Nike. Lykke är fortfarande en del av det nya jag som formades ur spillrorna av förlusten efter henne. Varje dag går tankar kring min saknade ängel och varför kan jag inte då få ur mig dem, om det nu är till min nya granne eller till bästa vännen min.

Jag kan inte längre ta hänsyn till vad andra tycker är passande att säga i sammanhang. Folk får ta det, ta åt sig eller lämna tanken därvid. Jag säger inte sanningen för att jag vill ha någon ömkan eller förståelse. Det kan de inte skapa ändå. Jag måste för min egen skull för att jag anser att hon inte får glömmas bort.

Kanske gick min nyfunna granne hem och funderade och väljer och ställa fler frågor. Kanske nämner vi aldrig mer Lykke. Det kanske blir vad jag gör det till. Det är svårt att veta med andra människor. Tyvärr föraktar jag de flesta och tar ingen för givet. Kanske blir hon värdens bästa granne. Det var i alla fall värt och stanna och lämna ett avtryck och få se hennes totala lycka för sin faktiskt lite för tidigt födde bebis. Med slutet av många långa komplikationer innan han lämnade moderns vagga. Vilka livsöden det finns. Många är vackra, andra är vansinnigt dystra.