Smeker er ömt.

Morsdag.
Jag läser och jämför statusuppdateringar. Blommor hit och presenter dit. Så kommersiellt.
För mig är just denna dagen ganska obetydlig. Man ska påminnas och lyfta fram mammans betydelse och bekräftelse.
För mig som har förlorat ett barn och bär en stor blytung sorg i hjärtat ligger denna dagen som en tunn skir slöja av ångest framför mina ögon. Som om jag inte kunde se klart. Jag saknar ju ett barn. Mitt äldsta, mitt förstfödda. Min flicka Lykke. Drygt 3 år. Hon borde också ha varit här i dag. OCH alla andra årets dagar. Istället tittar jag på hennes fina lilla ansikte på fotot hon är inramad i och fantiserar mig bort. Tanken slår snabbt tillbaka. Hon är ju inte här. Hon fick inte ens komma hem. Hem till oss. Jag fick aldrig visa henne hur mycket kärlek jag hade att ge henne. Jag fick aldrig den där ömma varma kladdiga bebispussen tillbaka. Jag fick aldrig känna den lilla öppna famnen och ögon som lyckligt tittade tillbaka.
Jag kommer aldrig att få veta någonting om henne. Det smärtar så det skriker i lungorna på mig. Kvävd av vetskapen. Jag kan inte önska mig henne tillbaka, inte ens en dag som morsdag. En önskan som jag vet aldrig blir uppfylld. Aldrig någonsin.
Vid sidan om tomheten fyller Nike och liten Levi upp en del av det som saknas. Snoriga pussar, mjölk som spills på golvet, choklad som kletas i soffan och fingrar som killar i nacken samt senapsfärgade blöjor och hud mot hud nätterna igenom. Jag är deras mamma och det räcker att bara få vara med om allt detta. Inga presenter eller blommor i världen kan ersätta just denna lyckan.
Jag är deras mamma. Även Lykkes mamma. Jag har inte glömt bort dig. Jag finns här för dig om du får för dig att trilla tillbaka till oss. Din plats vid bordet kommer alltid att finnas kvar.