Den arga fasen.

Vi har kommit hem.
Efter 7 veckor med fotbojan till sjukhuset så är vi äntligen utsläppta. Hemsjukvård väntar i ytterligare några veckor men vi är ändå hemma. Det är skönt. Obeskrivbart.
Liten Levi är dubbelt så tung i vikt sedan han föddes och det är en märkbar skillnad. För oss. Andra ser honom som den minsta människan i världen. Men visst. Han är liten. Väldigt liten.

Jag är medveten om min trötthet. Kanske är det den som påverkat mitt humör och min känsla för att vara arg på allt runt omkring. Jag går och känner mig arg för att jag inte kunde behålla mitt barn längre i magen än vad jag gjorde. Arg för att just vi fick ligga på det där sjukhuset och ingen annan jag känner. Arg för att jag missat hela mars och den vårsprickande april.
Jag är så trött så jag somnar stående. Min pojke behöver sondmatas för att han inte orkar amma. Det är jag gruvligt arg för. Just för att det är så fruktansvärt tärande att göra det 8 gånger dygnet, när man helst av allt vill ge honom mitt bröst.
Mina bröst värker. Jag pumpar och pumpar. Jag kan den där hemlånade apparaten utan och innan. Där,  ligger ett oerhört stort gap med ångest och bitterhet. Jag hatat den där satans pumpapparaten. Helst av allt skulle jag vilja slänga den till sopbilen som kommer på måndag. Nära att ge upp. Allt detta pumpande för att bibehålla mjölk som min pojke kan behöva den dagen han visar sig nyfiken och stark för att amma.
Jag är arg på Levi. Stundtals. För att han är så liten och medtagen. För att han inte visar att han vill äta. Framförallt är jag arg på mig själv. Jag har så tunt och skört tålamod och ger mig inte själv chansen att invänta. Jag vill att tiden ska gå snabbt, som så många andra vill att tiden med en nyfödd ska stå stilla. Där är inte jag. Jag är bara trött och arg arg.