Hela världen reser sig och niger för kungahuset. Jag vågar säga det. Jag nästan spyr. Vilken uppståndelse det hade blivit om de perfekta paret och övriga världen hade fått ett ovälkommet besked. Om flickan berövats livet och fått så svår afyxi under förlossningen att hon avlidit. Att vården och personal inte varit där och hjälpt till och lyssnat på den upprörda förtvivlade förstföderskan. Om det hade saknats vårdjournal och avvikelser i rutiner. Vilken uppståndelse det hade blivit. Vilka löpsedlar sedan. Hela Sveriges organiserade sjukvårdssystem skulle blottas i media vida världen över. Sverige hade säkert gått under. Katastrof i tumult. Nu slutade ju allt fantastiskt lyckligt och vi slapp gå loss i kampen om upprättelse för att få igenom en punkt i detta historiska ögonblick. Men hade någon egentligen räknat med att faktiskt detta kunde ske. Troligtvis inte många.
Det känns som ett stort hån mot oss drabbade i den värld som fallit offer för sjuvården och dess ofantliga brister i förlossning. Hårt slag i magen. Något som aldrig skulle kunna hända en kronprinsessa.
Jag är trött. Trött på att vara gravid. Trött, med ett väldigt litet tålamod just nu. Helt orkeslös. Värk i rygg och ligament. 10 veckor kvar. Om ens det. Jag känner ibland att jag vill trycka på radera detta halvår och börja om. Jag är fullkomligt slut i kroppen. Otränad och med det - energilös. Ingen motivation.
Många tankar. Många frågor. Jag saknar min älskade syster. Jag saknar min mamma. Just nu, på väldigt länge har jag verkligen önskat att hon var med mig. Att kunna dela ut lite mammakärlek till sin svåråtkomliga dotter i förhoppning om en förbättring. Jag saknar glädjen att kunna ge min närmaste familj. Jag är så enormt ledsen för det just nu. Det kommer bättre dagar. Lyckligtvis vet jag ju det. Men när?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar