Jag började skriva. Oj, vad jag skrev. Kan idag titta tillbaka och ser mina första oerhört smärtsamma rader. Jag vällde ur mig de allra värsta sortens plågor man kan bära. Sorg och hat. I stora mängder. Allt behövde tömmas på mitt innehåll för att besegras.
Sedan blev jag gravid med Nike. Jag gick graviditeten nästan fullt ut med en oerhörd berg och dalbana med känslosvall. Trots allt gick ju allt väl denna gången. En frisk flicka och ack så levande. Jag tänkte då, därefter att jag skulle avsluta denna historia som förtjänade ett värdigt slut. Jag skulle lägga ner och konstatera att vi gått vidare. En dag måste man ju göra det. Men jag kunde inte. Det fanns tydligen mer därinne som var tvunget att ventileras. Ut i alla lyckliga hörn som jag äntligen lyckats hitta igen. I om med Nike. Min största lycka i den allra största olyckan.
Tankarna har åter igen kommit. Att lägga ner mitt skrivande och min ventil där jag kan få spy livets grymma baksida och orättvisa. Denna sida var tillägnad Lykke. Utan hennes existens och vår händelse kring hennes födelse hade denna sida aldrig funnits. Jag är glad att jag hittade hit. Hittade ett sätt att formulera mig för att sedan kunna plocka fram minnen här ur och tänka tillbaka. Kanske en dag vill mina nära och kära få läsa och ta del av det liv som ändrade mig från "livet då och nu". Kanske borde jag nu sätta punkt.
Framtiden med Nike och lillebror Levi är egentligen det som hände sedan. I det nya formade liv efter vår förlust finns delvis också mycket sorg men framförallt glädje. Liv och framtid som vi behöver. Ny kraft och styrka.
Jag funderar några timmar och sedan några till för att sedan komma fram till ett beslut. Vinna eller försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar