Neonatal.

Det var kvällen innan Levi föddes. Sköterskan knackade försiktigt på dörren. Hon kom från neonatalavdelningen. Avdelningen där barn som föds förtidigt eller bebisar som är påtagligt påverkade efter förlossningen, ligger. Några ligger kvar bara någon dag. Andra bebisar ligger kvar många långa veckor. Veckor som blir till månader. Utanför rullar vardagen på. Människor åker till jobbet, träffar sina vänner och njuter av ett varmt härligt bad. Därinne, på den just nu besökta avdelningen, verkade vardagen stå stilla. Bara viskandes sköterskor, dunkel belysning, fördragna gardiner och övervakningsapparaturer. Vakuumet i all utsträckning.

Vi var förberedda på att Levi skulle komma dit. På Neo. Ligga där bredvid 2 andra barn i detta nu. Han skulle ju födas snart, inom några timmar. Närmare bestämt tidigt på morgon därpå. 11 veckor tidigare än vad som var tänkt. Herregud. Det var min tanke. Vad skulle detta innebära.

Sköterskan visade oss runt. Mina tårar trillade när jag såg de andra föräldrarna, vars barn låg i kuvösen bredvid. Nu var det snart vår tur. Vår pojke skulle också vara här. Vi skulle också likväl andra föräldrar, bosätta oss här och vaka över vår lilla pojke. Förhoppningsvis. Förhoppningsvis så skulle han vara så stark för att överleva. Men om allt nu gick vägen, hur länge skulle vi vara fastkedjade i denna nya värld? Där och då var allting högst oklart.

Det var mycket ny information att ta till sig. Överväldigande. Overkligt och samtidigt skrämmande. Jag har fortfarande inte förstått hur snabba beslut som egentligen fattades och hur vi slutligen hamnade här. På Neonatalavdelningen i Helsingborg.

Från ett vanligt besök hos barnmorskan, fredagen den 9 mars till att vakna lördagen den 10 mars med en nyfödd liten Levi som flyttats från mammas mage till den varma fuktiga kuvösen i rum 2 på Neo.

Det blir inte alltid den start man har tänkt sig.