Nya grannen.

Plötsligt så hörde jag mig själv berätta. För nya grannen som bor i huset snett mitt över oss. Jag mötte henne idag. Hon och hennes just nyfödda. En liten pojke, två veckor gammal. Vi stannade och hälsade på varandra. De artiga fraserna först.

-Hej hej.

-Ja, det är vi som är nyinflyttade.

-Grattis, det måste vara en liten som är född?

Titta ner i vagnen, och förklarar att jag nog minsann visste att det skulle komma en bebis inom den närmaste tiden. Min kärlek hade stött på hennes man och han hade enkelt berättat och hälsat oss välkomna. Nu stod jag mitt emot henne. Min nya granne. Skör som man är när man är just är hemkommen från sjukhuset och därmed hormonstin med amningshjärna så tordes jag ända berätta för henne. Det bara kom, utan att jag egentligen tänkte mig för. För jag är sådan. Jag orkar inte tänka längre på vad andra kan tycka och känna. Jag drar mig inte längre för vem som står i vägen. Frågar någon så är jag inte rädd för att berätta.

- Ja, vi har en liten storasyster till Nike som vi tyvärr har förlorat.

Grannens ögon gav mig en tung tillbakablick. Ansiktet vred sig en aning och hennes tidigare leende veks nedåt. Där stod hon och bubblade av lycka inombords tills jag släppte ryggsäcken och lät den falla. Jag kanske borde ha avvaktat, men jag såg det som ett tillfälle att faktiskt förtälja vår tragiska sanning och vardag. Jag lät henne få veta.

För mig är inte vår förlust en hemlighet. Det gör lika ont vid varje tillfälle att berätta men jag känner att behovet har ökat dramatiskt igen. Det finns en stark poäng att behöva få det sagt. Behovet att räkna in Lykke i familjen är viktigt. Hon är en del av mig, min man och Nike. Lykke är fortfarande en del av det nya jag som formades ur spillrorna av förlusten efter henne. Varje dag går tankar kring min saknade ängel och varför kan jag inte då få ur mig dem, om det nu är till min nya granne eller till bästa vännen min.

Jag kan inte längre ta hänsyn till vad andra tycker är passande att säga i sammanhang. Folk får ta det, ta åt sig eller lämna tanken därvid. Jag säger inte sanningen för att jag vill ha någon ömkan eller förståelse. Det kan de inte skapa ändå. Jag måste för min egen skull för att jag anser att hon inte får glömmas bort.

Kanske gick min nyfunna granne hem och funderade och väljer och ställa fler frågor. Kanske nämner vi aldrig mer Lykke. Det kanske blir vad jag gör det till. Det är svårt att veta med andra människor. Tyvärr föraktar jag de flesta och tar ingen för givet. Kanske blir hon värdens bästa granne. Det var i alla fall värt och stanna och lämna ett avtryck och få se hennes totala lycka för sin faktiskt lite för tidigt födde bebis. Med slutet av många långa komplikationer innan han lämnade moderns vagga. Vilka livsöden det finns. Många är vackra, andra är vansinnigt dystra.