Våga älska?

Du skulle ha levt under mitt hjärta, osedd. Alldeles för tidig för att födas nu. Jag skulle skydda dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig.

Jag önskar att jag kunde förklara detaljerna i det bisarra liv som blev när mitt barn föddes 11 veckor för tidigt.

Din tunna hud är så skör. Den tål inga strykningar eller klappar. Bara stilla händer. Om jag fick så skulle jag smeka dig över över den knotiga lilla ryggen, vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek - ord som jag vet med mig om att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut och du nästan kippar efter andan.

Du skulle inte behöva vara här ännu. Men det blev så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Vi tog oss långt tillsammans med det räckte inte hela vägen.

Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel. Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det.

Dag efter dag sitter jag här och väntar på att få se små framsteg. Vill att veckorna ska fortskrida normalt med tillväxt och mognad. Hopp om överlevnad. Tills dess låter jag mina händer berätta för dig hur mycket jag älskar dig.

Hur ska jag ens kunna förklara hur det känns att vara tvungen att åka iväg från sitt nyfödda barn. Vanliga fraser som att slita hjärtat från kroppen eller nattsvart förtvivlan duger inte till. Vi hörde ihop, nu är vi långt ifrån nära. Vi känner inte varandra ännu. Jag ser dig men du vet inte vem jag är. Har jag överhuvudtaget fått ett barn eller drömde jag alltihop? Jag känner igen känslan, vi har varit där förut. Men detta är annorlunda. Väldigt annorlunda.

Välkommen Levi till världen. Vår älskade lilla son och barnens lillebror är född. 11 veckor för tidigt.

Vi väntar på att tiden ska gå och vi snart kan åka hem. Hem tillsammans. Till tiden utan slangar och apparater som larmar och blinkar när dina andetag blir nättare och pulsen sjunker. Tiden som vi kan lämna bakom oss och se fram emot en ny resa.

Mitt samvete skriker efter hjälp. Jag lämnar min pojke för natten och sover förhoppningsvis några timmar innan vi möts igen. Jag är så obeskrivligt trött. Sagt med de allra största bokstäverna.