Fler syskon.

Vi vill bli fler en vacker dag. Jag inräknar Lykke som vår flicka och som Nikes storasyster till familjen. Då är vi fyra. Men ändå känns det så fruktansvärt tomt och nästintill fattigt att Lykke fattas oss. I mitt huvud lever Lykke som vår oskuldsfulla ängel svävande och ständigt närvarande. I min vardag och de dagliga rutinerna finns Nike. Hon upptar så mycket av min vakna tid. Jag börjar lära mig henne och hon lär sig av oss. En oerhört stark lycka och kärlek.

Jag är svag när det gäller allt omkring hennes hälsa. Det tar mig både psykiskt och fysiskt påfrestad att ständigt oroa mig för henne. Kanske alla mödrars sjuka inbillning. Att det alltid ska hända det värsta.

Nike har varit förkyld och febrig. Det gör ont i mammahjärtat att höra hennes väsandes andning om nätterna. Tio dagar senare börjar det gå över. Då en vanlig liten ynka förkylning och en liten röd näsa som oavbrutet rinner kan få en mamma att tro att livet är slut, då är det rätt illa. Jag bekymrar mig alldeles för mycket för henne. Jag vet det. Jag vet att jag inte borde det. Men sådan är jag. Det är upp till mig. Det är mitt problem.

Syskontankarna glider upp som en tyst liten pratbubbla lite då och då. Lite när som. Samtidigt som jag tänker glada och positiva tankar om ett levande syskon till Nike så slår oron och rädslan mig som en tung våldsam käftsmäll. Jag tänker att jag inte orkar en gång till. Det var så mycket onödigt lidande under graviditeten med Nike i magen. Jag stod knappt inte ut. Kanske var det därför hon valde att komma ut fyra veckor tidigare än planerat. Hon kände liksom jag, sig instängd och redo för att mötas. Hon kanske var lika orolig där inne som jag varit under hela de 8 månader som jag vetat att hon växte där på insidan. Lilla trollet.

Jag står med ena foten i en svart hårt snörad känga och den andra i en glad röd gummistövel. Kängan säger mig att vi är nöjda. Det blir inga fler barn. Vi ska vara tacksamma.

Den glada röda stöveln åker av och på. Glada tankar ger mig många barn i stor familj. Med stövelns tankar vågar jag tänka mig fler barn. Ser inga hinder på vägen och ångesten är som bortblåst.

Idag är jag skolös och känner mig vilsen. Idag vet jag inte vad jag vill. Kanske ska jag inte fundera så mycket utan bara leva för stunden.

Nike blir 10 månader.

Hon är fantastisk. Underbar. Vilken oerhörd lycka att få vara med om henne. Hon är vår. En lillasyster som växer och i dagarna blev hon 10 månader. Fina lilla hjärtat.

Jag funderar och inser att svaret är blankt. Jag får aldrig veta. Syskonlikheten.

Samtidigt blir jag barnsligt kär och varm i hjärtat när jag tänker på Nike, och tanken på varför hon faktiskt finns hos oss. Tänk att vi egentligen skulle gått miste om henne om vi fått ha Lykke levande vid vår sida. Då hade det inte funnits ett syskon. Då hade inte Nike varit vid vår sida. Den tanken är stor. Tung och samtidigt helt underbar.

Idag är jag oerhört glad och tacksam för att det var just hon, Nike, som flyttade in och blev en av oss. Fina lilla hjärtat som gör stora vardagliga framsteg. En egen liten person. Med en egen liten vilja som mestadels är glad och myser med sina stora vackra ögon.

Tänk att vi får vara med om henne. Det är stort. Och underbart.

Nya grannen.

Plötsligt så hörde jag mig själv berätta. För nya grannen som bor i huset snett mitt över oss. Jag mötte henne idag. Hon och hennes just nyfödda. En liten pojke, två veckor gammal. Vi stannade och hälsade på varandra. De artiga fraserna först.

-Hej hej.

-Ja, det är vi som är nyinflyttade.

-Grattis, det måste vara en liten som är född?

Titta ner i vagnen, och förklarar att jag nog minsann visste att det skulle komma en bebis inom den närmaste tiden. Min kärlek hade stött på hennes man och han hade enkelt berättat och hälsat oss välkomna. Nu stod jag mitt emot henne. Min nya granne. Skör som man är när man är just är hemkommen från sjukhuset och därmed hormonstin med amningshjärna så tordes jag ända berätta för henne. Det bara kom, utan att jag egentligen tänkte mig för. För jag är sådan. Jag orkar inte tänka längre på vad andra kan tycka och känna. Jag drar mig inte längre för vem som står i vägen. Frågar någon så är jag inte rädd för att berätta.

- Ja, vi har en liten storasyster till Nike som vi tyvärr har förlorat.

Grannens ögon gav mig en tung tillbakablick. Ansiktet vred sig en aning och hennes tidigare leende veks nedåt. Där stod hon och bubblade av lycka inombords tills jag släppte ryggsäcken och lät den falla. Jag kanske borde ha avvaktat, men jag såg det som ett tillfälle att faktiskt förtälja vår tragiska sanning och vardag. Jag lät henne få veta.

För mig är inte vår förlust en hemlighet. Det gör lika ont vid varje tillfälle att berätta men jag känner att behovet har ökat dramatiskt igen. Det finns en stark poäng att behöva få det sagt. Behovet att räkna in Lykke i familjen är viktigt. Hon är en del av mig, min man och Nike. Lykke är fortfarande en del av det nya jag som formades ur spillrorna av förlusten efter henne. Varje dag går tankar kring min saknade ängel och varför kan jag inte då få ur mig dem, om det nu är till min nya granne eller till bästa vännen min.

Jag kan inte längre ta hänsyn till vad andra tycker är passande att säga i sammanhang. Folk får ta det, ta åt sig eller lämna tanken därvid. Jag säger inte sanningen för att jag vill ha någon ömkan eller förståelse. Det kan de inte skapa ändå. Jag måste för min egen skull för att jag anser att hon inte får glömmas bort.

Kanske gick min nyfunna granne hem och funderade och väljer och ställa fler frågor. Kanske nämner vi aldrig mer Lykke. Det kanske blir vad jag gör det till. Det är svårt att veta med andra människor. Tyvärr föraktar jag de flesta och tar ingen för givet. Kanske blir hon värdens bästa granne. Det var i alla fall värt och stanna och lämna ett avtryck och få se hennes totala lycka för sin faktiskt lite för tidigt födde bebis. Med slutet av många långa komplikationer innan han lämnade moderns vagga. Vilka livsöden det finns. Många är vackra, andra är vansinnigt dystra.

Brutna löften om framtid.

Jag ser henne i ögonen och det lyser kärlek. Till dem ögon hon just möter och till den dotter som är och hälsar på henne. Hennes ögon är smala och tröttare än de någonsin har varit. Kroppsspråket talar allt annat än styrka och glöd. Hennes röst är ansträngd. Tillbaka till ögonen. De är tunga och påvisar fruktan. Som att de vet att tiden snart är inne.

Det gjorde ont att se dessa ögon av ofrivillig smärta och samtidigt total lycka och därefter inse att sjukdomen är det som kommer beröva henne livet. Alldeles för tidigt. Så många år att fortsätta leva och närvara i nuet. Det gör mig oerhört ont att behöva släcka lampan den natten när hon stängt sina ögon för sista gången och jag får öppna mina, nästa dag, vakna till en ny dag, nästa morgon. Det är sorgligt och hårt. Framtiden kan vara grym. Den kan sluta idag. Eller nästa dag, eller nästa. Likt ett stearinljus som snabbt kan blåsas ut och släckas eller långsamt få brinna ner.

Att dö i sjukdom, se en människa långsamt tyna bort, det är allt annat än vackert. Samtidigt kan jag inte bestämma mig för vilket jag tycker verkar vara det värsta. Att gå en kvick död till mötes eller att sväva ovanför det vackra livet och inledas i daglig nedtrappning in i det mörka. Det okända. Döden.

När jag förlorade min flicka, min förstfödda dotter fick jag efter ett par veckor därpå en bok.

Döden är livsviktig. Skriven av Elisabeth Kubler-Ross.

Huvudsyftet och innehållet sammanfattade hur människan som står inför döden upplever vägen dit och hur välkomnande döden är när du är redo. Människan vet och gör sig redo när tiden är inne. Det är helt fantastiskt hur vi kan gå från nonchalans till accepterande när vi vet att vi ska dö. Den är då inte alls främmande utan föregår med stillhet och en inre ro.

Jag vill bara tacka för att jag fick ett tillfälle och kanske ändå säga mina sista ord till henne. Öga mot öga. Ett indirekt farväl.

Jag har inga ord som kan lätta den sorg och den tomhet och saknad familjen står inför. Jag är tung i hjärtat vid varje samtal jag får från hennes dotter. Känner så med dem. Jag har också mist min älskade mamma. Alldeles för tidigt. Det känns som min egen sorg efter mamma slår en dubbelvolt nu när jag står vid deras sida. Sorg väger mycket. Ibland mer och stundtals mindre. Sorg är däremot vackert. Det fångar alla ens känslor och sköljer över oss med tårar. Det är vackert, hur ont det än gör. Det är vackert att kunna visa känslor och det är vackert att kunna gråta.

Mycket kärlek och styrka till er som står vid hennes sida. Jag är en medmänniska.

Första barnet.

Jag får ständigt höra det. Många tvåbarns föräldrar till levande jordebarn säger samma sak. Många men inte alla.

"Det är alltid oroligt med första barnet, vänta bara tills tvåan kommer. Då har man inte tid att bygga oro och broar av ängslighet."

Med tanke på min otrygghet till sjukvården som förlusten av Lykke lyckats åstadkomma och med den fasa för att någonting ska hända Nike så tycker jag det är högst olämpligt att ens nämna de orden för en utsatt i sorg. I mina öron sjunger det stöddighet och jag vill inte hålla med dem. Jag kan inte förstå hur jag skulle kunna släppa min oro bara för att Nike får ett syskon. Skulle det hålla mig borta från faror och olyckor. Dem händer ju ändå. Vi lever ju i en värld där skuggan av döden sakta glider framför oss. Inväntar att plocka upp oss när vi lever farligt.

Det tillhör föräldrarskapet att oroa sig och stundtals känna sig kvävd av trötthet. För mig är det vardag. Ständigt bärande på min ryggsäck. Det innebär en kronisk trötthet. Nästintill varje sagd mening kan föda fram tankar till min förlust. Till saknad och till det som inte blev.

Jag tar åt mig för mindre. Lyssnar och suger åt mig. Men i de här fallet tar jag avstånd. Vill inte lyssna på det örat. Min förlust har byggt upp mycket höga berg och djupa dalar varvid jag ägnar en del åt det tvära och enfaldiga hållet. Envist med ledordet bitterhet. Den kloka och visa delen av kontentan med min bearbetning har lärt mig att hålla isär påflugna situationer och därmed VAD jag ska ta lärdom av. Det är jag tacksam för. Jag har lärt mig gränsen mellan lek och allvar.

För mig är det lite svårt att säga det där med första och andra barnet. Jag upplever att många glömmer bort vår sjuka bisarra verklighet. Jag kan ju inte hindra dem för det. De har ju gått vidare för länge sedan. Ibland påminner jag och då får jag en "ja just det" reaktion, ibland slutar jag tätt och sväljer mina tänkta ord.

Nike är långt ifrån vårt första barn. Hon är tvåan som kom efter. Hon är vår lillasyster samtidigt som vi får göra allt som man ska hinna med sitt första barn. Vi lever ju med henne som om hon vore vårt första. En mamma en pappa och endast en liten synlig flicka. Alltså antar andra ju att hon är vårt första.

Min visdom och mitt klokskap talar om för mig att vi är flera som mist sitt första barn. Tyvärr syns inte sorg utanpå. Tänk vad mycket lättare det hade varit för andra att välja sina ord och inte klampa i klaveret om sorgen hade lyst som en aura runt skalpen. Eller hade folk istället tagit mer avstånd och man hade känt sig mer utlämnad och pestsmittad än någonsin?

En magnolia.

Jag planerar att göra vid vår trädgård så fort det bli varmare. Rensa bort det förra ägarnas minnen och plantera våra egna.

Jag har länge funderat på att plantera ett träd för Lykke på vår lilla tomt som ska påminna mig om henne och kunna känna doften av de vackra blommorna vid varje sommar. En magnolia. En vacker magnolia. Så ska det bli. Så fort tjälen har försvunnit i marken.

Vi är trötta. Trötta på det kalla och mörka. Sorgen blir påtagligt tyngre just nu när man är så läskigt trött. Mycket känns omöjligt och ingenting känns roligt att påbörja.

Jag kikar andras bloggar om förlorade barn och inser att vi är många. Åren går, livet fortlöper men saknaden består. Hos alla. Tomhet. Alltid en som saknas.

Vi har våra minnen. Och vi har bilderna på Lykke. Dem står för vad vi har förlorat. En liten flicka. Så oskyldig. Det ömmar här och där och jag minns fototillfället som om det var igår.

Många gånger får jag dåligt samvete när tiden mellan gångerna när förtvivlan och tårar blir för lång. Jag skulle förmodligen inte stå ut med mig själv om jag ständigt gick runt och ältade. Men då och då när jag kommer på mig själv att må skapligt bra och lyckan ler mot mig så kan jag falla in i det dåliga samvetets mörker. För att jag glömmer bort. För att jag faktiskt stundtals är lycklig. För att jag har gått vidare. Det är så befriande men samtidigt avskyvärt plågande på samma gång. Egentligen går jag nog ständigt runt med en liten ryggsäck dåligt samvete.

Jag längtar efter värmen och våren. Efter min magnolia. Min terapi och mitt lilla projekt.

Frusen mark.

Dagen innan resan till begravning av farfar Sven fick jag en stark vilja att lämna blommor på Lykkes grav. Vi skulle få tid efter över till att hälsa på henne.

I den kalla hårda temperatur skulle säkert inga blommor kunna överleva, det förstod jag ju men jag kände ändå att vi inte kunde komma tomhänta till vårt besök hos henne.

Jag satte mig i bilen, helt desperat på jakt efter en bukett. Väl inne i blomsterbutiken fick jag en blackout. Det svartnade för ögonen och jag grät hejdlöst. Känslor och en uppbyggd ångest som nu rann över. Där, sakta efter en stund kom det upp för mig var jag egentligen skulle köpa. En gravblomma. Att lägga vid min dotter. Det tog emot att betala min valda bukett samtidigt som jag kände mig tvungen att köpa den. Just den där buketten. Total sorg. Aldrig har det någon gång gjort så ont att köpa en bukett blommor förut. Blommor står för glädje och lycka. Och det var väl egentligen det mitt budskap till Lykke och vårt besök innebar.

Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckades komma ut till bilen igen och inte heller hur jag kunde hitta vägen hem.

Väl hemma satte jag blomman i vatten och ställde innanför dörren. Vi fick ju inte glömma den när vi nästa morgon skulle åka hemifrån.

Vi fick fullkomligt skotta fram Lykkes och mammas viloplats. Snön täckte oss upp till knäna och den annars gröna lunden var nu vit av vinterns fall från himlen. När vi stod där och betraktade den röda bukett med rosor och ett ljus som brann bubblade ilskan i mig. En impuls att sparka ner vasen och slänga snön över ljuset, drog kraftigt över mig. Slå och skrika.

Varför står här?

Varför står frusna föräldrar på en frusen kyrkogård. Över en frusen urna. Varför finns där bara tystnad där ditt skratt skulle höras? Varför är det tomt där hela din person skulle fylla vår vardag?

En fruktansvärd sanning. En oförklarlig smärta.

Alltid tomhet efter dig mitt hjärta. Alltid tomhet. Alltid sug i magen efter saknad. Alltid är du saknad. Och innerligt älskad.

Leva livet.

I vanliga fall tänker vi aldrig tanken hela vägen ut:

Hur ska jag kunna leva om det skulle hända mina närmaste någonting? Om mitt barn skulle dö? Eller om min livskamrat eller syster dör?

Efter att ha läst och plöjt flertalet överlevandes väg tillbaka, tappra mod och styrka har jag insett att det går att leva vidare efter en förlust.

Det är svårt att vända sig mot livet igen efter en svår förlust. Hur går det att utsätta sig för glädje och sorg? Hur gör man för att välja livet trots allt. Hur mycket ska en människa behöva utstå? Vad är meningen med smärtan, lidandet, ondskan och det fruktansvärda?

Jag har varit rädd för att möta sorgen igen. En ny sorg. Jag har slagit ifrån mig alla hot. Av rädsla. Rädd för att sjunka genom jorden igen.

Jag tar små kliv framåt till att försona mig med rädslan till det jag fruktar mest. Döden. Små kliv som tar mig igenom de oförutsägbara. Jag kan inte gå och vänta på att det värsta ska inträffa som jag tidigare gjort. Livet kan nämligen avslutas idag, då jag är minst förberedd. Och med facit i hand så kan man aldrig förbereda sig. Aldrig. Kanske finns det en anledning till det.

Livet måste levas vidare, livet är framåt - även om det i stunden upplevs som ett hån. Men det finns ingen genväg. Jag har insett att det är bäst att hålla sig till sanningen, och vara med i verkligheten. Det har varit viktigt för min bearbetning och för framtiden. Naket och ärligt. Hela vägen.

Jag har kommit på det.

Det går aldrig över. Saknaden finns här men inte den akuta smärtan och sorgen som hindrade mig från att leva tidigare. Det är som att det har blivit lugnare. Jag har accepterat det faktum att vi förlorade vårt förstfödda barn. För mig och för alla som förlorat någon nära tror jag att det bara finns en väg genom sorgens mörka gömma och den leder framåt. Livet tränger sig på och livet ska levas.

Jag vågar släppa in tanken och lever på hoppet om att döden inte är slutet, utan bara en del av det eviga livet.

Jag måste börja leva fullt ut. Tiden nu är så ofattbart kort att det gäller att utnyttja livet. Jag kan inte spilla tid till att pausa, se tillbaka och älta. Jag har förstått det. Det är så lätt att missa så mycket av det verkliga och vackra. Varje dag är en fantastisk glädje att vakna till. Min Nike. Hon får mig att lysa av liv igen. Kanske är det hon som har gett mig livet tillbaka. Hon som gjorde att jag hittade mig själv igen.

Stanna hos oss.

Det är en inre röst som viskar orden inne i mitt huvud. "Stanna hos oss".

De kommer när jag ska lägga Nike inför natten. Det är lite som mina sista bilder av Lykke som alltid kommer upp när jag lägger mig. Ord och bilder som har fäst sig och ger sig tillkänna vid just sänggående. Alltid. Det spelar ingen roll hur trött jag än är.

Jag fick ett besked om ett dödsfall häromdagen. En mamma med svår obotlig cancer. Jag känner så för dem. Det gör ont att förlora någon. Inte ens med ett besked om ett kortare liv för att sjukdomen sätter stopp gör en förberedd på känslan av att förlora. Det är ett starkt ord. Förlora. Jag är en dålig förlorare. Såväl i spel som i verkliga livet. Jag lever med så starkt. Begreppet tar upp stora delar av min vakna tid.

Oavsett vilket öde som tar ens liv, sjukdom eller olycka, så är det så fruktansvärt hårt. Vi ska begrava Kalles farfar den 14 januari. Han var sjuk och gammal. Han hade ont och led nog in i det sista. Kanske ville han bara ge upp sitt liv. Jag tror han insåg att att hade levt klart även om hans sista önskan var att leva här och nu. Jag går i en stark tro om att vi alla människor gör allt för att överleva till varje pris. Ingen vill väl egentligen dö. Åtminstone inte om man får välja. Och i bästa och de flesta fall behöver man inte välja. Dödsdagen infaller hos alla, förhoppningsvis till himmelen dit alla för eller senare anländer. En del lever ett långt liv, medan andra inte ens får se dagens ljus.

Alltså infaller en begravning på Lykkes dag. Kanske är det lika bra det. Familjen är då samlad och vi kan besöka hennes plats. Hennes viloplats. Till skillnad från farfar Sven så fick Lykke ett kort och händelselöst liv. Det kommer bli en tung dag i många avseenden. 14 januari närmar sig.

Jag blundar, kysser Nikes panna ömt och viskar. "Stanna kvar. Stanna hos oss"

2 gånger för mycket.

Det har hänt en gång förut. Med 10 dagars mellanrum. Kräkkaskader. I mängder. Igår hände det igen. 3-4 timmar efter lunch och vila så satte det ohämmat igång. Och när vi trodde allt hade kommit upp så fortsätter hon. Till slut fanns det inget mer innehåll i den lilla magsäcken att tömma utan hon såg sin chans att somna av ren utmattning.

Jag ringde BVC idag. Talade med en av sköterskorna. Berättade min story och ville ha rådfrågning om det kunde handla om födoämnesallergi. I detta fall fisk. Båda tillfällena har hon faktiskt ätit fisk och jag sökte som en galning igår efter information på nätet om just allergi för detta födoämne. Kräkningar fanns absolut med som en kraftiga symtom då kroppen vill göra sig av med allt det protein i födan som den är allergisk mot. Med informationen drog jag min egen slutsats som vanligt att hon lider av allergi. Evigt. Livet ut.

Min fråga till sköterskan i morse var om det fanns möjlighet att komma och göra ett pricktest. Tydligen är hon för liten och hennes råd var enbart att utesluta alla fiskrätter för en tid framöver. Kanske det inte alls är allergi. Kanske var det maginfluensa men inga andra symtom har påvisats. Men orolig som jag i allmänhet är för Nike så vågar jag inte ta några som helst risker. Jag måste få veta med detsamma vad som är fel.

Efter hennes anfall tidigare igår blev natten lite oroligare än vanligt. Täta uppvaknande. Inte mycket sömn för en skör liten mamma som vill sitt barn väl. Bröstmjölken börjar verkligen sina så jag vet inte om hon får i sig någonting överhuvudtaget de gånger hon kallar på mig och vill ligga tätt intill. Hon somnar om efter en stund och får fortsätta sova på min arm. Lilla hjärtat mitt.

Det smärtade oerhört att se henne klökas och kräkas i sådana mängder. Kroppen fick en annan slags form och styrka och hennes lilla näpna ansikte var ilsket rött. Tårarna rann medan mina kom efteråt. Av ren chock. Av ren ängslan.

Hon har varit lite sämre på att äta och dricka nu på morgonen efter. Oron för att hon fortfarande inte mår bra ligger där. Men jag får bara avvakta och låta henne vila så hon blir piggare.

En ynka erinran.

Det närmar sig jul och det närmar sig 2-års dag. 14 januari. Då blir det 2 år sedan vi för första gången fick mötas. Mötet som blev brutalt kort på grund av sjukhuset brister och slarv. Det är snart 2 år sedan vi fick säga adjö. Det blir även andra julen utan henne. Året dessförinnan låg hon tryggt vaggandes i min mage. Då visste vi inte vad vi knappt en månad senare skulle komma att stå inför. En mardröm som blev verklighet.

En dag och datum som alltid kommer sitta som ett knivskarpt minne i mitt brustna hjärta. 14 januari 2009. Dödens dag. För det är lite så det känns. Jag känner inte lycka inför årsdagen. Den är förknippad med så mycket smärta och allra helst vill jag nog radera den dagen. Det som borde blivit den bästa dagen i ens liv vill jag radera. Den dagen då mitt första dotter föddes. Det känns grymt att känna så och det gör ont att känna som jag gör. Ändå vill jag inte glömma.

Beslut från HSAN har anlänt till Särögatan. Hem till vår nya adress. Den som ligger långt ifrån Stockholm där allting hände. Här har vi ett annat liv. Ett liv som är präglat av sorg och blotta minnen med distans.

En läkare har fått en erinran som disciplinpåföljd. Bristen av handläggning och innebörden av att inte fullgjort sin skyldighet i yrkesutövningen ledde till en erinran. En gniden liten mesig erinran som inte leder till någonting. Men ändå. Det är åtminstone en bekräftelse på att min anmälan gick igenom. En bekräftelse på att allting gick fel på grund av nonchalans. Felet är varken ringa eller ursäktligt och bör föranleda disciplinpåföljd i form av en erinran. Så löd beslutet.

Vi anser väl egentligen att alla de anmälda borde fått någon form av disciplinpåföljd. Ska vi överklaga eller bara nöja oss med deras beslut? Orkar vi? Var hän leder det?

Kanske ska vi bara avsluta detta kapitel av våra liv och börja bearbeta och acceptera. Jag inser att jag måste acceptera situationen. Hon kommer inte tillbaka. Ingenting kan minska det hål av tomhet som sjukhuset dragit in oss i. Våra själar måste läkas för att orka några år till. Jag känner mig redan 10 år äldre av denna ödesdigra resan. Jag har inga krafter kvar till att anstränga mig. Jag är så trött på att vara vaken och känna tyngden av sorg och bitterhet. Kanske hade jag tänkt och känt annorlunda om Lykke varit sjuk och ändå lämnat oss. Kanske hade jag då kunnat accepterat hennes död. Jag är så oerhört trött. Jag är 30 år fyllda och redan gått miste om ett barn. Kanske ska jag bara acceptera denna eviga trötthet som är ett bevis på vad livet förövat mig på.

Med detta sista beslut är på något vis denna resan av anmälningar och ouppklarade frågor avslutade. Sista kapitlet är läst och kvar är en blank tom sida. Denna resan har på något vis hållt Lykke levande. Vi har väntat på beslut och ersättning och ursäkter. Nu verkar det som det är över. Nu är hon död på riktigt. Död för alltid.

Det känns som vi borde stänga dörren och gå vidare. Just för att orka några år till. Tyvärr är det inte så enkelt. Jag kommer aldrig att kunna lägga locket på. Det finns där. Varje dag. Nu har det snart gått 2 år och jag antar och förbereder mig på att det kommer kännas lika ångestfyllt varje jul och varje födelsedag.

En erinran leder inte till någonting. Tyvärr. Men jag inser ändå att det hade inte räddat mig från den förtvivlan över förlusten av vår flicka.

Jag sväljer min gråt och går in och hämtar Nike som just vaknat.

...utan att fälla tårar.

Jag känner ett lugn över att Nike växer och blir större. Hon drar ifrån sin syster med livslängder för varje ny morgon. Det är en märklig men helt naturlig vardag. Hon är till synes frisk och ingenting gick fel vid hennes födelse. Hon fick möjligheten att följa med oss. Hem till oss. Jag har ansträngt mig för att allt ska flöda så smärtfritt som möjligt.

Tålamod. Det försvann totalt den dagen som jag förlorade mig själv. Jag såg den sina, likt en vattenpöl i öknen tills det inte fanns en droppe kvar. Att förlora sitt tålamod gav sig uttryck på många olika vis och situationer. Det fanns ingen tid att ödsla på att ens försöka hitta det igen. Jag orkade inte kämpa. Jag fann inte styrkan till att ens anstränga mig.

Idag försöker jag sakta hitta tålamodet igen. Jag lever i nuet och vågar inte tänka för långt fram och på så vis kan jag finna ett visst uns tålamod för stunden. Det finns ju värre saker som kan hända i jämförelse med att damen på Hemköp stoppar upp hela kön för hon slutligen kommer underfund med att hon inte har pengar med sig när hon ska betala. Jag inser det komiska i situationen och sväljer mina påbörjade morrande ljud. Det finns värre saker att tappa tålamodet för.

Jag hade en hemsk dröm natten tills idag. Jag skulle meddela min kära far som just nu befinner sig i Thailand, att Nike hade dött. Av vilken anledning kommer jag inte ihåg. Drömmen är högst oklar men just meddelandet till min egen pappa var stark. Skulle jag vänta att berätta tills han var tillbaka på juldagen eller borde jag säga sanningen rakt ut. Jag såg framför mig hur han tog emot beskedet med stark smärta. Det gjorde ont att ännu en gång behöva lämna ett så sorgligt besked. Ett besked utan att fälla tårar. Det fanns inga tårar. Jag hade styrkan att kunna uttrycka mig på ett behärskat sätt. Har jag blivit så skarp?Så skarp att jag inte ens bryr mig om att Nike skulle lämna oss. Hemska drömmar. Var kommer ni ifrån? Försvinn om nätterna tack. De räcker att dagarna gör mig påmind om vår verklighet.

Det börjar bli dags att Nike får sova enbart i sin egen säng nu framöver. Vi hade en diskussion om det. Vi kan båda, Kalle och jag, vakna under natten och känna ett obehag att vi lagt oss över henne. Vilket är sant och mycket väl skulle kunna hända. Men det får inte hända.

Lilla bus vaknar mycket under natten och det känns bekvämast att låta henne ligga kvar i vår säng. Men efter vår diskussion i morse känner vi annorlunda. Lilla bus får läggas tillbaka i sin säng för säkerhetens skull. För att åter igen mötas när solen har vaknat.

Jag gråter mycket glädjetårar om dagarna. Nike skrattar och det framkallar så mycket lycka. Det frigör så mycket lust till livet. Livet med henne.

Nike blir 7 månader.

Igår blev Nike 7 månader. Jag låg och funderade kvällen innan på hur mycket jag har varit ifrån henne sedan hon föddes. Jag räknade ut att det handlade om några enstaka timmar. Sammanlagt. Jag har haft svårt för att lämna mig ifrån henne. Jag har inte velat. Det har gjort ont i hjärtat att lämna henne ens för ett par minuter. När hon sover har jag längtat tills hon vaknar. Längtat efter ett leende, en par ögon som lyser med kärlek och en nacke att känna hennes värme alstra från och inandas hennes doft. Den är underbar. Hon är fantastisk. Lilla fina Nike har blivit stor.

Tittar jag på bilder från det att hon föddes och framåt kan jag knappt förstå att hon varit så liten. Nätt och tafatt. Hon har förvandlats till en egen individ, en person med stark egen vilja och mycket nyfikenhet. På livet.

Jag kan komma ihåg hur jag i början när hon nyss anlänt, osäker jag var. Jag längtade till denna tid där jag befinner mig nu. När vardagen ser lite annorlunda ut. Då, när vi skulle förstå varandra och kunna kommunicera. Där är vi nu. Vi kom hit. Vi är här nu.

Nu längtar jag vidare. Jag vill visserligen inte att tiden ska gå så fort men jag ser ändå fram emot när hon blir större. Äldre och ännu mer klok. När vi kan utbyta samtal som ger handling. Jag ser fram emot att alltid vara bredvid henne. Att lära mig av henne och att hjälpa henne att utvecklas.

Jag bakade en liten tårta till Nikes månadsdag. Jag hade en skön känsla i kroppen och jag kände verkligen för att fira henne just idag. Kanske skulle vi fira oss, Kalle och mig, för att vi har fått möjligheten att vara med henne i just 7 månader. För oss är det stort. Att få vakna jämte Nike varje morgon är stort. Himmelskt och nästan overkligt.

Idag tittade vi på Lykkes foto som hänger på väggen. Vi sa godmorgon och jag inväntade Nikes uttryck. Hon tittade länge på sin syster innan hon gav ifrån sig ett ljud. Det hade varit spännande att få ta del av hennes tankar till fotot på sin syster hon såg. Själv berättade jag att det är storasyster och att hon heter Lykke. Det rann tårar från min kind när jag ansträngde mig för att säga just de orden. En märklig känsla. Och overklig.

Minnen i kartonger.

Det har blivit mycket uppackat sedan vi flyttade men ännu står flertalet kartonger orörda. Jag river och sliter i en ny kartong varje dag. När jag hinner. Jag vill inte klaga men Nike hindrar min fart. Jag har visserligen inte bråttom till att bli klar men eftersom vi går här hemma dagarna i ända ska det bli skönt att få det färdigt. Ett hus har alltid projekt så färdiga lär vi väl aldrig bli ändå.

Igår öppnade jag lådan som jag våndats så för att öppna. Lykkes låda. Alla foton, alla minnen låg där och spärrade upp sina sorgsna ögon på mig när jag försiktigt vågade riva upp kartongen. Kartongen har legat instängd i ett förråd under sommaren samt hösten då under tiden bott i Malmö. Nu kom tårarna. Tillbaka då allting hände och vände på samma gång. Det mörka och hårda ögonblicket som förändrade vårt liv. Sjukhus, rullstolen, vaggan, ångesten och utmattningen. Vår fina flicka. Det var längesedan jag såg fotona på dig. Stilla med sneda vilande ögon och så lik sin syster. Tårar fick falla. Hejdlöst.

Välkommen till ditt nya hem. Nu hänger ditt fot och handavtryck och vilar lugnt jämte min huvudkudde. Alldeles nära intill. Jag klappar lilla fotot med din nakna kind och kysser dig sedan godnatt. Välkommen hem till oss, nu är vi äntligen hemma. Nu ska Nike få se och känna på dig, fråga efter dig och en dag också lära sig säga godmorgon och godnatt.

Du älskade och saknade...

I mitt ekorrhjul.

Det finns så många OM BARA och OM INTE.

Jag funderar fortfarande i samma cirkel. Ett varv för att sedan vända igen och tänka samma väg tillbaka. Tanken leder ingenstans. Det blir bara tomma hypoteser som inte får ett svar. Jag blundar och vill hitta en öppning, ett svar på det blinda, det tomma. På alla "om bara" och "om inte." Sanningen är i detta fall stygg. Olyckor och orättvisan är också stygg. Det kryper inte fram något heligt eller gott ur den här sorgen. Jag hatar det.

Ordet OM är starkt. Jag hatar det ordet. Det är nämligen just det som alla mina mardrömmar och tomma frågor börjar på. I många av de stim av tankar i min hjärnsubstans simmar även ordet VARFÖR. Jag läser innantill beslut från Socialstyrelsen och PSR:s motivering och kan fortfarande inte förstå hur allt ens kunnat inträffa. Ledordet är brister och slarv under pågående handlingsplan. Ett barn dog. På grund av slarv. Mitt barn. Det var mitt barn som dog. Det räcker inte med att säga att det bara blev så. Kanske inte konstigt att jag vill reda ut min cirkel där OM och VARFÖR överlappar varandra.

På riktigt.

Nu är vi installerade i vårt nya hem. Det känns härligt. Skön varm känsla i magen. Vi trivs trots det berg av flyttkartonger som vi radat upp längs väggarna. Nikes rum står orört. Vi har ännu inga möbler som rummet ska fyllas med. Det känns konstigt och overkligt. Overkligt att vi äntligen fick vårt hus och att vi faktiskt fick flytta in med en extra familjemedlem. En flicka som en dag ska få sitt eget rum. Det är nästan för stort för att förstå. Jag lever i en slags paranoid värld där jag inte riktigt verkar fatta att vi faktiskt är tre som bor här. Jag kan ibland till och med få känslan att Nike inte är min dotter. Jag fick ju en dotter som lämnade mig och efter det så är det som jag inte riktigt kan ta till mig att jag faktiskt är mamma. Nu, på riktigt.

Nike har varit sjuk igen. Förkylningen ligger där som en tickande bomb som när som helst detonerar upp. Kommer och går. Hög feber och en mamma som blir orolig. Jag förstod tydligen inte tidigare att barn blir sjuka. Det är lättare att acceptera att andras blir det men inte sina egna. Mitt hjärta värker när hon är ledsen. Det sköra hjärtat orkar inte ta hand om sjukdomar också. Det räcker med den tunga sorg och saknad det redan bär på.

Det slår mig om morgnarna, det slår mig om kvällarna. Det slår mig egentligen när som helst på dagen. Tanken om att det kunde varit Lykke som hade bott med oss i huset. Det hade kunnat vara hennes rum som vi inväntat att måla i hennes älsklingsfärg och byggt fina dockhus till. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag känner den tomma önskningen flyga bort mellan mina ögonfransar. Tänk vad lyckliga vi hade varit utan all denna sorg.

Får man säga så? Att jag inte är lycklig. Jag borde ju egentligen vara det. Jag sover om nätterna bredvid mina två livlinor och jag får skratta om dagarna. Men det känns inte tillräckligt.

Det var längesedan jag kunde gråta som jag gör nu. Jag har inte haft tid. Nu har jag det. Tid. Tid för att gråta.

Nattsudd.

Jag hade sett fram emot att åka till Göteborg. Träffa vännerna som också fått små pojkar och flickor och självklart finaste syster med familj. Oscar och Melker. Mina busar.

Tre nätter utan pappa. Det måste gå.

Någonting känns oroligt under onsdagen. Nike gnäller och kniper med magen. Vill inte äta, vill vara i famnen, vill inte vara i famnen, sover men vaknar lätt. Jag väcks jämte en febrig dotter. Hög feber. Den har slagit till igen. Denna gången var jag inte lika orolig men att vakna av att sitt barn är ledset och inte kan tröstas är ingen spännande match. Jag orkar egentligen inte att gråta men tårarna kommer hejdlöst. Inte nu igen. Jag vill inte åka till akuten och sjukhus för att kolla henne. Men jag måste ju. Tänk om det är något allvarligt.

In till barnakuten. Det kryper i kroppen att åka dit. Jag hatar det. Sjukhus tar liv. Jag litar inte på någon där. Ändå säger mitt förnuft att vi måste åka. Jag är ju så vansinnigt rädd för att mista henne så jag plågar mig mot min vilja att faktiskt besöka en läkare. Två timmar senare får vi åka hem. Eller rättare sagt hem till min syster.

Två läkarstudenter var frågvisa men noggranna. Läkaren som högsta tuppen var nonchalant utan handslag men var kort och uppriktig. Kanske lika bra det. Att få det överstökat. Nike var febrig men ingen bakteriell åkomma kunde konstateras. Hon är förkyld rakt igenom men frisk i öron och svalg. Kanske är det en vanlig virusinfektion. Det är förkylningstider och det är väl bara att inse att ens barn blir sjuka. Jag inser det nu. Och det behöver inte vara någon fara. Det är bara mitt psyke som spelar mig galen av tankar att vara nära döden så fort man får feber.

Febern fortsatte och vi behandlade med alvedon. Tempen sjönk en aning och hon upplevdes piggare men febern fortsatte. I tre dygn utan egentligen några andra symtom.

Idag är hon feberfri men fortfarande förkyld. Nätterna är jobbiga. Vi sover knappt någonting. Jag somnar dagtid nästan stående. Nike har börjat äta igen och jag känner att vi kanske går åt rätt håll. Det friska.

Nu är vi tillbaka i Malmö igen och vi flyttar in i huset i Rydebäck till helgen. Det kommer bli något nytt. Vi behöver komma till ro. Bland våra egna ting och tankar. Till havet och naturen. Det ska bli skönt att flytta från stan.

Vi har längtat efter pappa. Nu är vi tillsammans igen. Och jag kan äntligen få lite avlastning och en gnutta sömn. Vi behövde komma tillbaka. Det är skönare att vara två om en liten tjej. Det är skönt att dela på ansvaret. Ensam blir det alldeles för tungt.

Nätterna är värst.

Dagarna flyter numera fint. Nike och jag har fullt upp med att utvecklas i vår relation och det tar tid. All min tid. God tid. Jag gör det för annars vet jag ärligt talat inte om jag orkat stå ut. Tankarna flyr ibland iväg åt och blir motsträviga. Men jag är lycklig med henne. Hon gör mig alltid glad. Får mig på bättre tankar.

Nu närmar sig vintern och kvällarna blir mörkare för varje dag som går. Det blir snabbare kväll vilket betyder att natten blir längre. Det känns i alla fall så. Det vill säga mer tid att tänka och grubbla. När alla andra sover och jag ligger sömnlös finns det olidligt många tankar där som påminner om de mest obehagliga stunderna jag upplevt.

Jag vantrivs i mörkret. Då är allt svart och stilla. Ljudlöst. Nästan livlöst. Jag kan fortfarande inte sluta ögonen utan att tänka på henne. Om Lykke.

I natt när jag höll Nike i min famn, sovandes efter ett måls amning slog mig tankarna hårt. Sista gången jag höll Lykke i min famn. Hon såg ut som hon sov. Men hon var kall. Hon var död. Det lilla mörka andaktsrummet och bara vi tre. Kalle, jag och Lykke. Det som skulle bli så bra. Istället byttes värme och glädjetårar ut till chock, förtvivlan, kyla och tomhet. Det är med smärta jag minns den stunden. Den allra sista fysiska närheten. Då och för alltid. Samtidigt vill jag komma tillbaka och uppleva. Leva om den stunden. Bara för att säga några små saker. Att få känna lite till. Få henne tillbaka. Tillbaka till oss. Det är som om jag inte fattar att hon inte kommer tillbaka. Som om hon är utlånad tills vidare. Det som tyvärr dykt upp i tankarna är även att vi endast har fått låna Nike. På obestämd tid. När som helst kan döden dyka upp igen. Jag vill inte tro det, jag får inte tro det och jag borde inte tro det. Men det är ibland svårt att hålla isär mardröm och verklighet.

Jag drömmer mycket nu. Om nätterna. Starka, dramatiska drömmar. Om död och uppståndelse. Jag drömmer mycket om mamma. Så mycket som jag fått osagt. Jag försöker stoppa tiden och upplever att hon fortfarande finns. Jag vaknar sällan helt utvilad i hjärnan på grund av de spöken som härjar fritt i mitt inre.

Knäpper upp.

Jag har ett barn för lite. Så är det. Inget påhittat och ingen mardröm. Så är det.

Vi kommer alltid att vara en familjemedlem för lite. Oavsett om vi får ett helt fotbollslag med ungar så kommer det alltid att saknas en. Det kommer alltid finnas en extra matchtröja som tyvärr aldrig kommer användas. En som alltid blir uppropad men som inte svarar. En som alltid får en egen födelsedag firad men som inte ens själv närvarar. Det är vårt saknade barn jag pratar om. Det är i vår familj det ALLTID kommer saknas någon. Och det är just henne. Lykke.

Jag hatar det. Jag svär och gråter. Det hjälper inte. Jag hatar att det inte hjälper att gråta och vara arg. Tvärtom, det blir nästan bara värre.

Det är en ekvation som inte går ihop. Att vi faktiskt har två barn men bara ett lever med oss. Det är svår mattematik.

Jag har alltid varit dålig på matte. Särskilt minustal. Att förlora ett barn och att leva med ett annat är att befinna sig under ett matteprov och du inte kan svara ärligt på sista frågan. Ska det vara plus eller minus?

Tyvärr känner jag att min familj nu och i all framtid alltid kommer befinna sig på minus. Idag kan kan prata om och nämna att min familj består av oss fyra utan att känna rädsla. Dock känner jag minustalet klia mig i nacken. Jag berättar att Nike har en storasyster men som dock inte längre lever med oss och det känns helt rätt. Inte själsligt rätt men viktigt att poängtera. Jag knäpper upp alla knappar och blottar mig för den som vill höra. Det gör att familjens minustal drar lite mer åt plus. Men jag hatar det fortfarande. Jag hatar att ens behöva öppna mina läppar på vid gavel och säga sanningen. Inte för att jag skäms. Inte alls. Utan för att det är min vardag och min plågsamma verklighet. Den grymma sanningen. Jag hatar det!

Ett hjärta.

En helg. Korta besök hos nära och kära gjorde oss lite varmare inuti. Fyllde på med kärlek och gradvis tajtare vänskap. En helg går fort. På torget handlade jag det finaste av hjärtan jag kunde finna. Ett hjärta att lägga hos Lykke och mamma.

Vi åkte förbi gravarna. Jag nämner dem i plural då de faktiskt ligger på samma plats men har en vardera sten. Hjärtat valde jag att placera i mitten, mellan dem. Det kilades fast och den tomma platsen utan växtlighet fylldes igen med just vårt hjärta. Så perfekt och vackert.

Jag rensar oerhört mycket när vi besöker Lykkes grav. Tömmer mig på de lagrade tårar som om de bara väntat på att få trillas. Alla känslor rinner ur mig. Jag blir tom av energi och totalt orkeslös. Som om jag sprungit ett maraton. Jag kan ha spänningar i flera dagar efteråt. Vi tände några ljus och som vi hoppade fick lysa och inte släckas av alla himlens regndroppar. Kanske tårar, kalla det vad du vill.