Igår blev Nike 7 månader. Jag låg och funderade kvällen innan på hur mycket jag har varit ifrån henne sedan hon föddes. Jag räknade ut att det handlade om några enstaka timmar. Sammanlagt. Jag har haft svårt för att lämna mig ifrån henne. Jag har inte velat. Det har gjort ont i hjärtat att lämna henne ens för ett par minuter. När hon sover har jag längtat tills hon vaknar. Längtat efter ett leende, en par ögon som lyser med kärlek och en nacke att känna hennes värme alstra från och inandas hennes doft. Den är underbar. Hon är fantastisk. Lilla fina Nike har blivit stor.
Tittar jag på bilder från det att hon föddes och framåt kan jag knappt förstå att hon varit så liten. Nätt och tafatt. Hon har förvandlats till en egen individ, en person med stark egen vilja och mycket nyfikenhet. På livet.
Jag kan komma ihåg hur jag i början när hon nyss anlänt, osäker jag var. Jag längtade till denna tid där jag befinner mig nu. När vardagen ser lite annorlunda ut. Då, när vi skulle förstå varandra och kunna kommunicera. Där är vi nu. Vi kom hit. Vi är här nu.
Nu längtar jag vidare. Jag vill visserligen inte att tiden ska gå så fort men jag ser ändå fram emot när hon blir större. Äldre och ännu mer klok. När vi kan utbyta samtal som ger handling. Jag ser fram emot att alltid vara bredvid henne. Att lära mig av henne och att hjälpa henne att utvecklas.
Jag bakade en liten tårta till Nikes månadsdag. Jag hade en skön känsla i kroppen och jag kände verkligen för att fira henne just idag. Kanske skulle vi fira oss, Kalle och mig, för att vi har fått möjligheten att vara med henne i just 7 månader. För oss är det stort. Att få vakna jämte Nike varje morgon är stort. Himmelskt och nästan overkligt.
Idag tittade vi på Lykkes foto som hänger på väggen. Vi sa godmorgon och jag inväntade Nikes uttryck. Hon tittade länge på sin syster innan hon gav ifrån sig ett ljud. Det hade varit spännande att få ta del av hennes tankar till fotot på sin syster hon såg. Själv berättade jag att det är storasyster och att hon heter Lykke. Det rann tårar från min kind när jag ansträngde mig för att säga just de orden. En märklig känsla. Och overklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar