Första barnet.

Jag får ständigt höra det. Många tvåbarns föräldrar till levande jordebarn säger samma sak. Många men inte alla.

"Det är alltid oroligt med första barnet, vänta bara tills tvåan kommer. Då har man inte tid att bygga oro och broar av ängslighet."

Med tanke på min otrygghet till sjukvården som förlusten av Lykke lyckats åstadkomma och med den fasa för att någonting ska hända Nike så tycker jag det är högst olämpligt att ens nämna de orden för en utsatt i sorg. I mina öron sjunger det stöddighet och jag vill inte hålla med dem. Jag kan inte förstå hur jag skulle kunna släppa min oro bara för att Nike får ett syskon. Skulle det hålla mig borta från faror och olyckor. Dem händer ju ändå. Vi lever ju i en värld där skuggan av döden sakta glider framför oss. Inväntar att plocka upp oss när vi lever farligt.

Det tillhör föräldrarskapet att oroa sig och stundtals känna sig kvävd av trötthet. För mig är det vardag. Ständigt bärande på min ryggsäck. Det innebär en kronisk trötthet. Nästintill varje sagd mening kan föda fram tankar till min förlust. Till saknad och till det som inte blev.

Jag tar åt mig för mindre. Lyssnar och suger åt mig. Men i de här fallet tar jag avstånd. Vill inte lyssna på det örat. Min förlust har byggt upp mycket höga berg och djupa dalar varvid jag ägnar en del åt det tvära och enfaldiga hållet. Envist med ledordet bitterhet. Den kloka och visa delen av kontentan med min bearbetning har lärt mig att hålla isär påflugna situationer och därmed VAD jag ska ta lärdom av. Det är jag tacksam för. Jag har lärt mig gränsen mellan lek och allvar.

För mig är det lite svårt att säga det där med första och andra barnet. Jag upplever att många glömmer bort vår sjuka bisarra verklighet. Jag kan ju inte hindra dem för det. De har ju gått vidare för länge sedan. Ibland påminner jag och då får jag en "ja just det" reaktion, ibland slutar jag tätt och sväljer mina tänkta ord.

Nike är långt ifrån vårt första barn. Hon är tvåan som kom efter. Hon är vår lillasyster samtidigt som vi får göra allt som man ska hinna med sitt första barn. Vi lever ju med henne som om hon vore vårt första. En mamma en pappa och endast en liten synlig flicka. Alltså antar andra ju att hon är vårt första.

Min visdom och mitt klokskap talar om för mig att vi är flera som mist sitt första barn. Tyvärr syns inte sorg utanpå. Tänk vad mycket lättare det hade varit för andra att välja sina ord och inte klampa i klaveret om sorgen hade lyst som en aura runt skalpen. Eller hade folk istället tagit mer avstånd och man hade känt sig mer utlämnad och pestsmittad än någonsin?