Brutna löften om framtid.

Jag ser henne i ögonen och det lyser kärlek. Till dem ögon hon just möter och till den dotter som är och hälsar på henne. Hennes ögon är smala och tröttare än de någonsin har varit. Kroppsspråket talar allt annat än styrka och glöd. Hennes röst är ansträngd. Tillbaka till ögonen. De är tunga och påvisar fruktan. Som att de vet att tiden snart är inne.

Det gjorde ont att se dessa ögon av ofrivillig smärta och samtidigt total lycka och därefter inse att sjukdomen är det som kommer beröva henne livet. Alldeles för tidigt. Så många år att fortsätta leva och närvara i nuet. Det gör mig oerhört ont att behöva släcka lampan den natten när hon stängt sina ögon för sista gången och jag får öppna mina, nästa dag, vakna till en ny dag, nästa morgon. Det är sorgligt och hårt. Framtiden kan vara grym. Den kan sluta idag. Eller nästa dag, eller nästa. Likt ett stearinljus som snabbt kan blåsas ut och släckas eller långsamt få brinna ner.

Att dö i sjukdom, se en människa långsamt tyna bort, det är allt annat än vackert. Samtidigt kan jag inte bestämma mig för vilket jag tycker verkar vara det värsta. Att gå en kvick död till mötes eller att sväva ovanför det vackra livet och inledas i daglig nedtrappning in i det mörka. Det okända. Döden.

När jag förlorade min flicka, min förstfödda dotter fick jag efter ett par veckor därpå en bok.

Döden är livsviktig. Skriven av Elisabeth Kubler-Ross.

Huvudsyftet och innehållet sammanfattade hur människan som står inför döden upplever vägen dit och hur välkomnande döden är när du är redo. Människan vet och gör sig redo när tiden är inne. Det är helt fantastiskt hur vi kan gå från nonchalans till accepterande när vi vet att vi ska dö. Den är då inte alls främmande utan föregår med stillhet och en inre ro.

Jag vill bara tacka för att jag fick ett tillfälle och kanske ändå säga mina sista ord till henne. Öga mot öga. Ett indirekt farväl.

Jag har inga ord som kan lätta den sorg och den tomhet och saknad familjen står inför. Jag är tung i hjärtat vid varje samtal jag får från hennes dotter. Känner så med dem. Jag har också mist min älskade mamma. Alldeles för tidigt. Det känns som min egen sorg efter mamma slår en dubbelvolt nu när jag står vid deras sida. Sorg väger mycket. Ibland mer och stundtals mindre. Sorg är däremot vackert. Det fångar alla ens känslor och sköljer över oss med tårar. Det är vackert, hur ont det än gör. Det är vackert att kunna visa känslor och det är vackert att kunna gråta.

Mycket kärlek och styrka till er som står vid hennes sida. Jag är en medmänniska.