I den kalla hårda temperatur skulle säkert inga blommor kunna överleva, det förstod jag ju men jag kände ändå att vi inte kunde komma tomhänta till vårt besök hos henne.
Jag satte mig i bilen, helt desperat på jakt efter en bukett. Väl inne i blomsterbutiken fick jag en blackout. Det svartnade för ögonen och jag grät hejdlöst. Känslor och en uppbyggd ångest som nu rann över. Där, sakta efter en stund kom det upp för mig var jag egentligen skulle köpa. En gravblomma. Att lägga vid min dotter. Det tog emot att betala min valda bukett samtidigt som jag kände mig tvungen att köpa den. Just den där buketten. Total sorg. Aldrig har det någon gång gjort så ont att köpa en bukett blommor förut. Blommor står för glädje och lycka. Och det var väl egentligen det mitt budskap till Lykke och vårt besök innebar.
Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckades komma ut till bilen igen och inte heller hur jag kunde hitta vägen hem.
Väl hemma satte jag blomman i vatten och ställde innanför dörren. Vi fick ju inte glömma den när vi nästa morgon skulle åka hemifrån.
Vi fick fullkomligt skotta fram Lykkes och mammas viloplats. Snön täckte oss upp till knäna och den annars gröna lunden var nu vit av vinterns fall från himlen. När vi stod där och betraktade den röda bukett med rosor och ett ljus som brann bubblade ilskan i mig. En impuls att sparka ner vasen och slänga snön över ljuset, drog kraftigt över mig. Slå och skrika.
Varför står här?
Varför står frusna föräldrar på en frusen kyrkogård. Över en frusen urna. Varför finns där bara tystnad där ditt skratt skulle höras? Varför är det tomt där hela din person skulle fylla vår vardag?
En fruktansvärd sanning. En oförklarlig smärta.
Alltid tomhet efter dig mitt hjärta. Alltid tomhet. Alltid sug i magen efter saknad. Alltid är du saknad. Och innerligt älskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar