Jag har länge funderat på att plantera ett träd för Lykke på vår lilla tomt som ska påminna mig om henne och kunna känna doften av de vackra blommorna vid varje sommar. En magnolia. En vacker magnolia. Så ska det bli. Så fort tjälen har försvunnit i marken.
Vi är trötta. Trötta på det kalla och mörka. Sorgen blir påtagligt tyngre just nu när man är så läskigt trött. Mycket känns omöjligt och ingenting känns roligt att påbörja.
Jag kikar andras bloggar om förlorade barn och inser att vi är många. Åren går, livet fortlöper men saknaden består. Hos alla. Tomhet. Alltid en som saknas.
Vi har våra minnen. Och vi har bilderna på Lykke. Dem står för vad vi har förlorat. En liten flicka. Så oskyldig. Det ömmar här och där och jag minns fototillfället som om det var igår.
Många gånger får jag dåligt samvete när tiden mellan gångerna när förtvivlan och tårar blir för lång. Jag skulle förmodligen inte stå ut med mig själv om jag ständigt gick runt och ältade. Men då och då när jag kommer på mig själv att må skapligt bra och lyckan ler mot mig så kan jag falla in i det dåliga samvetets mörker. För att jag glömmer bort. För att jag faktiskt stundtals är lycklig. För att jag har gått vidare. Det är så befriande men samtidigt avskyvärt plågande på samma gång. Egentligen går jag nog ständigt runt med en liten ryggsäck dåligt samvete.
Jag längtar efter värmen och våren. Efter min magnolia. Min terapi och mitt lilla projekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar