Vi kommer alltid att vara en familjemedlem för lite. Oavsett om vi får ett helt fotbollslag med ungar så kommer det alltid att saknas en. Det kommer alltid finnas en extra matchtröja som tyvärr aldrig kommer användas. En som alltid blir uppropad men som inte svarar. En som alltid får en egen födelsedag firad men som inte ens själv närvarar. Det är vårt saknade barn jag pratar om. Det är i vår familj det ALLTID kommer saknas någon. Och det är just henne. Lykke.
Jag hatar det. Jag svär och gråter. Det hjälper inte. Jag hatar att det inte hjälper att gråta och vara arg. Tvärtom, det blir nästan bara värre.
Det är en ekvation som inte går ihop. Att vi faktiskt har två barn men bara ett lever med oss. Det är svår mattematik.
Jag har alltid varit dålig på matte. Särskilt minustal. Att förlora ett barn och att leva med ett annat är att befinna sig under ett matteprov och du inte kan svara ärligt på sista frågan. Ska det vara plus eller minus?
Tyvärr känner jag att min familj nu och i all framtid alltid kommer befinna sig på minus. Idag kan kan prata om och nämna att min familj består av oss fyra utan att känna rädsla. Dock känner jag minustalet klia mig i nacken. Jag berättar att Nike har en storasyster men som dock inte längre lever med oss och det känns helt rätt. Inte själsligt rätt men viktigt att poängtera. Jag knäpper upp alla knappar och blottar mig för den som vill höra. Det gör att familjens minustal drar lite mer åt plus. Men jag hatar det fortfarande. Jag hatar att ens behöva öppna mina läppar på vid gavel och säga sanningen. Inte för att jag skäms. Inte alls. Utan för att det är min vardag och min plågsamma verklighet. Den grymma sanningen. Jag hatar det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar