En magnolia.

Jag planerar att göra vid vår trädgård så fort det bli varmare. Rensa bort det förra ägarnas minnen och plantera våra egna.

Jag har länge funderat på att plantera ett träd för Lykke på vår lilla tomt som ska påminna mig om henne och kunna känna doften av de vackra blommorna vid varje sommar. En magnolia. En vacker magnolia. Så ska det bli. Så fort tjälen har försvunnit i marken.

Vi är trötta. Trötta på det kalla och mörka. Sorgen blir påtagligt tyngre just nu när man är så läskigt trött. Mycket känns omöjligt och ingenting känns roligt att påbörja.

Jag kikar andras bloggar om förlorade barn och inser att vi är många. Åren går, livet fortlöper men saknaden består. Hos alla. Tomhet. Alltid en som saknas.

Vi har våra minnen. Och vi har bilderna på Lykke. Dem står för vad vi har förlorat. En liten flicka. Så oskyldig. Det ömmar här och där och jag minns fototillfället som om det var igår.

Många gånger får jag dåligt samvete när tiden mellan gångerna när förtvivlan och tårar blir för lång. Jag skulle förmodligen inte stå ut med mig själv om jag ständigt gick runt och ältade. Men då och då när jag kommer på mig själv att må skapligt bra och lyckan ler mot mig så kan jag falla in i det dåliga samvetets mörker. För att jag glömmer bort. För att jag faktiskt stundtals är lycklig. För att jag har gått vidare. Det är så befriande men samtidigt avskyvärt plågande på samma gång. Egentligen går jag nog ständigt runt med en liten ryggsäck dåligt samvete.

Jag längtar efter värmen och våren. Efter min magnolia. Min terapi och mitt lilla projekt.

Frusen mark.

Dagen innan resan till begravning av farfar Sven fick jag en stark vilja att lämna blommor på Lykkes grav. Vi skulle få tid efter över till att hälsa på henne.

I den kalla hårda temperatur skulle säkert inga blommor kunna överleva, det förstod jag ju men jag kände ändå att vi inte kunde komma tomhänta till vårt besök hos henne.

Jag satte mig i bilen, helt desperat på jakt efter en bukett. Väl inne i blomsterbutiken fick jag en blackout. Det svartnade för ögonen och jag grät hejdlöst. Känslor och en uppbyggd ångest som nu rann över. Där, sakta efter en stund kom det upp för mig var jag egentligen skulle köpa. En gravblomma. Att lägga vid min dotter. Det tog emot att betala min valda bukett samtidigt som jag kände mig tvungen att köpa den. Just den där buketten. Total sorg. Aldrig har det någon gång gjort så ont att köpa en bukett blommor förut. Blommor står för glädje och lycka. Och det var väl egentligen det mitt budskap till Lykke och vårt besök innebar.

Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckades komma ut till bilen igen och inte heller hur jag kunde hitta vägen hem.

Väl hemma satte jag blomman i vatten och ställde innanför dörren. Vi fick ju inte glömma den när vi nästa morgon skulle åka hemifrån.

Vi fick fullkomligt skotta fram Lykkes och mammas viloplats. Snön täckte oss upp till knäna och den annars gröna lunden var nu vit av vinterns fall från himlen. När vi stod där och betraktade den röda bukett med rosor och ett ljus som brann bubblade ilskan i mig. En impuls att sparka ner vasen och slänga snön över ljuset, drog kraftigt över mig. Slå och skrika.

Varför står här?

Varför står frusna föräldrar på en frusen kyrkogård. Över en frusen urna. Varför finns där bara tystnad där ditt skratt skulle höras? Varför är det tomt där hela din person skulle fylla vår vardag?

En fruktansvärd sanning. En oförklarlig smärta.

Alltid tomhet efter dig mitt hjärta. Alltid tomhet. Alltid sug i magen efter saknad. Alltid är du saknad. Och innerligt älskad.

Leva livet.

I vanliga fall tänker vi aldrig tanken hela vägen ut:

Hur ska jag kunna leva om det skulle hända mina närmaste någonting? Om mitt barn skulle dö? Eller om min livskamrat eller syster dör?

Efter att ha läst och plöjt flertalet överlevandes väg tillbaka, tappra mod och styrka har jag insett att det går att leva vidare efter en förlust.

Det är svårt att vända sig mot livet igen efter en svår förlust. Hur går det att utsätta sig för glädje och sorg? Hur gör man för att välja livet trots allt. Hur mycket ska en människa behöva utstå? Vad är meningen med smärtan, lidandet, ondskan och det fruktansvärda?

Jag har varit rädd för att möta sorgen igen. En ny sorg. Jag har slagit ifrån mig alla hot. Av rädsla. Rädd för att sjunka genom jorden igen.

Jag tar små kliv framåt till att försona mig med rädslan till det jag fruktar mest. Döden. Små kliv som tar mig igenom de oförutsägbara. Jag kan inte gå och vänta på att det värsta ska inträffa som jag tidigare gjort. Livet kan nämligen avslutas idag, då jag är minst förberedd. Och med facit i hand så kan man aldrig förbereda sig. Aldrig. Kanske finns det en anledning till det.

Livet måste levas vidare, livet är framåt - även om det i stunden upplevs som ett hån. Men det finns ingen genväg. Jag har insett att det är bäst att hålla sig till sanningen, och vara med i verkligheten. Det har varit viktigt för min bearbetning och för framtiden. Naket och ärligt. Hela vägen.

Jag har kommit på det.

Det går aldrig över. Saknaden finns här men inte den akuta smärtan och sorgen som hindrade mig från att leva tidigare. Det är som att det har blivit lugnare. Jag har accepterat det faktum att vi förlorade vårt förstfödda barn. För mig och för alla som förlorat någon nära tror jag att det bara finns en väg genom sorgens mörka gömma och den leder framåt. Livet tränger sig på och livet ska levas.

Jag vågar släppa in tanken och lever på hoppet om att döden inte är slutet, utan bara en del av det eviga livet.

Jag måste börja leva fullt ut. Tiden nu är så ofattbart kort att det gäller att utnyttja livet. Jag kan inte spilla tid till att pausa, se tillbaka och älta. Jag har förstått det. Det är så lätt att missa så mycket av det verkliga och vackra. Varje dag är en fantastisk glädje att vakna till. Min Nike. Hon får mig att lysa av liv igen. Kanske är det hon som har gett mig livet tillbaka. Hon som gjorde att jag hittade mig själv igen.

Stanna hos oss.

Det är en inre röst som viskar orden inne i mitt huvud. "Stanna hos oss".

De kommer när jag ska lägga Nike inför natten. Det är lite som mina sista bilder av Lykke som alltid kommer upp när jag lägger mig. Ord och bilder som har fäst sig och ger sig tillkänna vid just sänggående. Alltid. Det spelar ingen roll hur trött jag än är.

Jag fick ett besked om ett dödsfall häromdagen. En mamma med svår obotlig cancer. Jag känner så för dem. Det gör ont att förlora någon. Inte ens med ett besked om ett kortare liv för att sjukdomen sätter stopp gör en förberedd på känslan av att förlora. Det är ett starkt ord. Förlora. Jag är en dålig förlorare. Såväl i spel som i verkliga livet. Jag lever med så starkt. Begreppet tar upp stora delar av min vakna tid.

Oavsett vilket öde som tar ens liv, sjukdom eller olycka, så är det så fruktansvärt hårt. Vi ska begrava Kalles farfar den 14 januari. Han var sjuk och gammal. Han hade ont och led nog in i det sista. Kanske ville han bara ge upp sitt liv. Jag tror han insåg att att hade levt klart även om hans sista önskan var att leva här och nu. Jag går i en stark tro om att vi alla människor gör allt för att överleva till varje pris. Ingen vill väl egentligen dö. Åtminstone inte om man får välja. Och i bästa och de flesta fall behöver man inte välja. Dödsdagen infaller hos alla, förhoppningsvis till himmelen dit alla för eller senare anländer. En del lever ett långt liv, medan andra inte ens får se dagens ljus.

Alltså infaller en begravning på Lykkes dag. Kanske är det lika bra det. Familjen är då samlad och vi kan besöka hennes plats. Hennes viloplats. Till skillnad från farfar Sven så fick Lykke ett kort och händelselöst liv. Det kommer bli en tung dag i många avseenden. 14 januari närmar sig.

Jag blundar, kysser Nikes panna ömt och viskar. "Stanna kvar. Stanna hos oss"

2 gånger för mycket.

Det har hänt en gång förut. Med 10 dagars mellanrum. Kräkkaskader. I mängder. Igår hände det igen. 3-4 timmar efter lunch och vila så satte det ohämmat igång. Och när vi trodde allt hade kommit upp så fortsätter hon. Till slut fanns det inget mer innehåll i den lilla magsäcken att tömma utan hon såg sin chans att somna av ren utmattning.

Jag ringde BVC idag. Talade med en av sköterskorna. Berättade min story och ville ha rådfrågning om det kunde handla om födoämnesallergi. I detta fall fisk. Båda tillfällena har hon faktiskt ätit fisk och jag sökte som en galning igår efter information på nätet om just allergi för detta födoämne. Kräkningar fanns absolut med som en kraftiga symtom då kroppen vill göra sig av med allt det protein i födan som den är allergisk mot. Med informationen drog jag min egen slutsats som vanligt att hon lider av allergi. Evigt. Livet ut.

Min fråga till sköterskan i morse var om det fanns möjlighet att komma och göra ett pricktest. Tydligen är hon för liten och hennes råd var enbart att utesluta alla fiskrätter för en tid framöver. Kanske det inte alls är allergi. Kanske var det maginfluensa men inga andra symtom har påvisats. Men orolig som jag i allmänhet är för Nike så vågar jag inte ta några som helst risker. Jag måste få veta med detsamma vad som är fel.

Efter hennes anfall tidigare igår blev natten lite oroligare än vanligt. Täta uppvaknande. Inte mycket sömn för en skör liten mamma som vill sitt barn väl. Bröstmjölken börjar verkligen sina så jag vet inte om hon får i sig någonting överhuvudtaget de gånger hon kallar på mig och vill ligga tätt intill. Hon somnar om efter en stund och får fortsätta sova på min arm. Lilla hjärtat mitt.

Det smärtade oerhört att se henne klökas och kräkas i sådana mängder. Kroppen fick en annan slags form och styrka och hennes lilla näpna ansikte var ilsket rött. Tårarna rann medan mina kom efteråt. Av ren chock. Av ren ängslan.

Hon har varit lite sämre på att äta och dricka nu på morgonen efter. Oron för att hon fortfarande inte mår bra ligger där. Men jag får bara avvakta och låta henne vila så hon blir piggare.

En ynka erinran.

Det närmar sig jul och det närmar sig 2-års dag. 14 januari. Då blir det 2 år sedan vi för första gången fick mötas. Mötet som blev brutalt kort på grund av sjukhuset brister och slarv. Det är snart 2 år sedan vi fick säga adjö. Det blir även andra julen utan henne. Året dessförinnan låg hon tryggt vaggandes i min mage. Då visste vi inte vad vi knappt en månad senare skulle komma att stå inför. En mardröm som blev verklighet.

En dag och datum som alltid kommer sitta som ett knivskarpt minne i mitt brustna hjärta. 14 januari 2009. Dödens dag. För det är lite så det känns. Jag känner inte lycka inför årsdagen. Den är förknippad med så mycket smärta och allra helst vill jag nog radera den dagen. Det som borde blivit den bästa dagen i ens liv vill jag radera. Den dagen då mitt första dotter föddes. Det känns grymt att känna så och det gör ont att känna som jag gör. Ändå vill jag inte glömma.

Beslut från HSAN har anlänt till Särögatan. Hem till vår nya adress. Den som ligger långt ifrån Stockholm där allting hände. Här har vi ett annat liv. Ett liv som är präglat av sorg och blotta minnen med distans.

En läkare har fått en erinran som disciplinpåföljd. Bristen av handläggning och innebörden av att inte fullgjort sin skyldighet i yrkesutövningen ledde till en erinran. En gniden liten mesig erinran som inte leder till någonting. Men ändå. Det är åtminstone en bekräftelse på att min anmälan gick igenom. En bekräftelse på att allting gick fel på grund av nonchalans. Felet är varken ringa eller ursäktligt och bör föranleda disciplinpåföljd i form av en erinran. Så löd beslutet.

Vi anser väl egentligen att alla de anmälda borde fått någon form av disciplinpåföljd. Ska vi överklaga eller bara nöja oss med deras beslut? Orkar vi? Var hän leder det?

Kanske ska vi bara avsluta detta kapitel av våra liv och börja bearbeta och acceptera. Jag inser att jag måste acceptera situationen. Hon kommer inte tillbaka. Ingenting kan minska det hål av tomhet som sjukhuset dragit in oss i. Våra själar måste läkas för att orka några år till. Jag känner mig redan 10 år äldre av denna ödesdigra resan. Jag har inga krafter kvar till att anstränga mig. Jag är så trött på att vara vaken och känna tyngden av sorg och bitterhet. Kanske hade jag tänkt och känt annorlunda om Lykke varit sjuk och ändå lämnat oss. Kanske hade jag då kunnat accepterat hennes död. Jag är så oerhört trött. Jag är 30 år fyllda och redan gått miste om ett barn. Kanske ska jag bara acceptera denna eviga trötthet som är ett bevis på vad livet förövat mig på.

Med detta sista beslut är på något vis denna resan av anmälningar och ouppklarade frågor avslutade. Sista kapitlet är läst och kvar är en blank tom sida. Denna resan har på något vis hållt Lykke levande. Vi har väntat på beslut och ersättning och ursäkter. Nu verkar det som det är över. Nu är hon död på riktigt. Död för alltid.

Det känns som vi borde stänga dörren och gå vidare. Just för att orka några år till. Tyvärr är det inte så enkelt. Jag kommer aldrig att kunna lägga locket på. Det finns där. Varje dag. Nu har det snart gått 2 år och jag antar och förbereder mig på att det kommer kännas lika ångestfyllt varje jul och varje födelsedag.

En erinran leder inte till någonting. Tyvärr. Men jag inser ändå att det hade inte räddat mig från den förtvivlan över förlusten av vår flicka.

Jag sväljer min gråt och går in och hämtar Nike som just vaknat.

...utan att fälla tårar.

Jag känner ett lugn över att Nike växer och blir större. Hon drar ifrån sin syster med livslängder för varje ny morgon. Det är en märklig men helt naturlig vardag. Hon är till synes frisk och ingenting gick fel vid hennes födelse. Hon fick möjligheten att följa med oss. Hem till oss. Jag har ansträngt mig för att allt ska flöda så smärtfritt som möjligt.

Tålamod. Det försvann totalt den dagen som jag förlorade mig själv. Jag såg den sina, likt en vattenpöl i öknen tills det inte fanns en droppe kvar. Att förlora sitt tålamod gav sig uttryck på många olika vis och situationer. Det fanns ingen tid att ödsla på att ens försöka hitta det igen. Jag orkade inte kämpa. Jag fann inte styrkan till att ens anstränga mig.

Idag försöker jag sakta hitta tålamodet igen. Jag lever i nuet och vågar inte tänka för långt fram och på så vis kan jag finna ett visst uns tålamod för stunden. Det finns ju värre saker som kan hända i jämförelse med att damen på Hemköp stoppar upp hela kön för hon slutligen kommer underfund med att hon inte har pengar med sig när hon ska betala. Jag inser det komiska i situationen och sväljer mina påbörjade morrande ljud. Det finns värre saker att tappa tålamodet för.

Jag hade en hemsk dröm natten tills idag. Jag skulle meddela min kära far som just nu befinner sig i Thailand, att Nike hade dött. Av vilken anledning kommer jag inte ihåg. Drömmen är högst oklar men just meddelandet till min egen pappa var stark. Skulle jag vänta att berätta tills han var tillbaka på juldagen eller borde jag säga sanningen rakt ut. Jag såg framför mig hur han tog emot beskedet med stark smärta. Det gjorde ont att ännu en gång behöva lämna ett så sorgligt besked. Ett besked utan att fälla tårar. Det fanns inga tårar. Jag hade styrkan att kunna uttrycka mig på ett behärskat sätt. Har jag blivit så skarp?Så skarp att jag inte ens bryr mig om att Nike skulle lämna oss. Hemska drömmar. Var kommer ni ifrån? Försvinn om nätterna tack. De räcker att dagarna gör mig påmind om vår verklighet.

Det börjar bli dags att Nike får sova enbart i sin egen säng nu framöver. Vi hade en diskussion om det. Vi kan båda, Kalle och jag, vakna under natten och känna ett obehag att vi lagt oss över henne. Vilket är sant och mycket väl skulle kunna hända. Men det får inte hända.

Lilla bus vaknar mycket under natten och det känns bekvämast att låta henne ligga kvar i vår säng. Men efter vår diskussion i morse känner vi annorlunda. Lilla bus får läggas tillbaka i sin säng för säkerhetens skull. För att åter igen mötas när solen har vaknat.

Jag gråter mycket glädjetårar om dagarna. Nike skrattar och det framkallar så mycket lycka. Det frigör så mycket lust till livet. Livet med henne.

Nike blir 7 månader.

Igår blev Nike 7 månader. Jag låg och funderade kvällen innan på hur mycket jag har varit ifrån henne sedan hon föddes. Jag räknade ut att det handlade om några enstaka timmar. Sammanlagt. Jag har haft svårt för att lämna mig ifrån henne. Jag har inte velat. Det har gjort ont i hjärtat att lämna henne ens för ett par minuter. När hon sover har jag längtat tills hon vaknar. Längtat efter ett leende, en par ögon som lyser med kärlek och en nacke att känna hennes värme alstra från och inandas hennes doft. Den är underbar. Hon är fantastisk. Lilla fina Nike har blivit stor.

Tittar jag på bilder från det att hon föddes och framåt kan jag knappt förstå att hon varit så liten. Nätt och tafatt. Hon har förvandlats till en egen individ, en person med stark egen vilja och mycket nyfikenhet. På livet.

Jag kan komma ihåg hur jag i början när hon nyss anlänt, osäker jag var. Jag längtade till denna tid där jag befinner mig nu. När vardagen ser lite annorlunda ut. Då, när vi skulle förstå varandra och kunna kommunicera. Där är vi nu. Vi kom hit. Vi är här nu.

Nu längtar jag vidare. Jag vill visserligen inte att tiden ska gå så fort men jag ser ändå fram emot när hon blir större. Äldre och ännu mer klok. När vi kan utbyta samtal som ger handling. Jag ser fram emot att alltid vara bredvid henne. Att lära mig av henne och att hjälpa henne att utvecklas.

Jag bakade en liten tårta till Nikes månadsdag. Jag hade en skön känsla i kroppen och jag kände verkligen för att fira henne just idag. Kanske skulle vi fira oss, Kalle och mig, för att vi har fått möjligheten att vara med henne i just 7 månader. För oss är det stort. Att få vakna jämte Nike varje morgon är stort. Himmelskt och nästan overkligt.

Idag tittade vi på Lykkes foto som hänger på väggen. Vi sa godmorgon och jag inväntade Nikes uttryck. Hon tittade länge på sin syster innan hon gav ifrån sig ett ljud. Det hade varit spännande att få ta del av hennes tankar till fotot på sin syster hon såg. Själv berättade jag att det är storasyster och att hon heter Lykke. Det rann tårar från min kind när jag ansträngde mig för att säga just de orden. En märklig känsla. Och overklig.

Minnen i kartonger.

Det har blivit mycket uppackat sedan vi flyttade men ännu står flertalet kartonger orörda. Jag river och sliter i en ny kartong varje dag. När jag hinner. Jag vill inte klaga men Nike hindrar min fart. Jag har visserligen inte bråttom till att bli klar men eftersom vi går här hemma dagarna i ända ska det bli skönt att få det färdigt. Ett hus har alltid projekt så färdiga lär vi väl aldrig bli ändå.

Igår öppnade jag lådan som jag våndats så för att öppna. Lykkes låda. Alla foton, alla minnen låg där och spärrade upp sina sorgsna ögon på mig när jag försiktigt vågade riva upp kartongen. Kartongen har legat instängd i ett förråd under sommaren samt hösten då under tiden bott i Malmö. Nu kom tårarna. Tillbaka då allting hände och vände på samma gång. Det mörka och hårda ögonblicket som förändrade vårt liv. Sjukhus, rullstolen, vaggan, ångesten och utmattningen. Vår fina flicka. Det var längesedan jag såg fotona på dig. Stilla med sneda vilande ögon och så lik sin syster. Tårar fick falla. Hejdlöst.

Välkommen till ditt nya hem. Nu hänger ditt fot och handavtryck och vilar lugnt jämte min huvudkudde. Alldeles nära intill. Jag klappar lilla fotot med din nakna kind och kysser dig sedan godnatt. Välkommen hem till oss, nu är vi äntligen hemma. Nu ska Nike få se och känna på dig, fråga efter dig och en dag också lära sig säga godmorgon och godnatt.

Du älskade och saknade...

I mitt ekorrhjul.

Det finns så många OM BARA och OM INTE.

Jag funderar fortfarande i samma cirkel. Ett varv för att sedan vända igen och tänka samma väg tillbaka. Tanken leder ingenstans. Det blir bara tomma hypoteser som inte får ett svar. Jag blundar och vill hitta en öppning, ett svar på det blinda, det tomma. På alla "om bara" och "om inte." Sanningen är i detta fall stygg. Olyckor och orättvisan är också stygg. Det kryper inte fram något heligt eller gott ur den här sorgen. Jag hatar det.

Ordet OM är starkt. Jag hatar det ordet. Det är nämligen just det som alla mina mardrömmar och tomma frågor börjar på. I många av de stim av tankar i min hjärnsubstans simmar även ordet VARFÖR. Jag läser innantill beslut från Socialstyrelsen och PSR:s motivering och kan fortfarande inte förstå hur allt ens kunnat inträffa. Ledordet är brister och slarv under pågående handlingsplan. Ett barn dog. På grund av slarv. Mitt barn. Det var mitt barn som dog. Det räcker inte med att säga att det bara blev så. Kanske inte konstigt att jag vill reda ut min cirkel där OM och VARFÖR överlappar varandra.

På riktigt.

Nu är vi installerade i vårt nya hem. Det känns härligt. Skön varm känsla i magen. Vi trivs trots det berg av flyttkartonger som vi radat upp längs väggarna. Nikes rum står orört. Vi har ännu inga möbler som rummet ska fyllas med. Det känns konstigt och overkligt. Overkligt att vi äntligen fick vårt hus och att vi faktiskt fick flytta in med en extra familjemedlem. En flicka som en dag ska få sitt eget rum. Det är nästan för stort för att förstå. Jag lever i en slags paranoid värld där jag inte riktigt verkar fatta att vi faktiskt är tre som bor här. Jag kan ibland till och med få känslan att Nike inte är min dotter. Jag fick ju en dotter som lämnade mig och efter det så är det som jag inte riktigt kan ta till mig att jag faktiskt är mamma. Nu, på riktigt.

Nike har varit sjuk igen. Förkylningen ligger där som en tickande bomb som när som helst detonerar upp. Kommer och går. Hög feber och en mamma som blir orolig. Jag förstod tydligen inte tidigare att barn blir sjuka. Det är lättare att acceptera att andras blir det men inte sina egna. Mitt hjärta värker när hon är ledsen. Det sköra hjärtat orkar inte ta hand om sjukdomar också. Det räcker med den tunga sorg och saknad det redan bär på.

Det slår mig om morgnarna, det slår mig om kvällarna. Det slår mig egentligen när som helst på dagen. Tanken om att det kunde varit Lykke som hade bott med oss i huset. Det hade kunnat vara hennes rum som vi inväntat att måla i hennes älsklingsfärg och byggt fina dockhus till. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag känner den tomma önskningen flyga bort mellan mina ögonfransar. Tänk vad lyckliga vi hade varit utan all denna sorg.

Får man säga så? Att jag inte är lycklig. Jag borde ju egentligen vara det. Jag sover om nätterna bredvid mina två livlinor och jag får skratta om dagarna. Men det känns inte tillräckligt.

Det var längesedan jag kunde gråta som jag gör nu. Jag har inte haft tid. Nu har jag det. Tid. Tid för att gråta.

Nattsudd.

Jag hade sett fram emot att åka till Göteborg. Träffa vännerna som också fått små pojkar och flickor och självklart finaste syster med familj. Oscar och Melker. Mina busar.

Tre nätter utan pappa. Det måste gå.

Någonting känns oroligt under onsdagen. Nike gnäller och kniper med magen. Vill inte äta, vill vara i famnen, vill inte vara i famnen, sover men vaknar lätt. Jag väcks jämte en febrig dotter. Hög feber. Den har slagit till igen. Denna gången var jag inte lika orolig men att vakna av att sitt barn är ledset och inte kan tröstas är ingen spännande match. Jag orkar egentligen inte att gråta men tårarna kommer hejdlöst. Inte nu igen. Jag vill inte åka till akuten och sjukhus för att kolla henne. Men jag måste ju. Tänk om det är något allvarligt.

In till barnakuten. Det kryper i kroppen att åka dit. Jag hatar det. Sjukhus tar liv. Jag litar inte på någon där. Ändå säger mitt förnuft att vi måste åka. Jag är ju så vansinnigt rädd för att mista henne så jag plågar mig mot min vilja att faktiskt besöka en läkare. Två timmar senare får vi åka hem. Eller rättare sagt hem till min syster.

Två läkarstudenter var frågvisa men noggranna. Läkaren som högsta tuppen var nonchalant utan handslag men var kort och uppriktig. Kanske lika bra det. Att få det överstökat. Nike var febrig men ingen bakteriell åkomma kunde konstateras. Hon är förkyld rakt igenom men frisk i öron och svalg. Kanske är det en vanlig virusinfektion. Det är förkylningstider och det är väl bara att inse att ens barn blir sjuka. Jag inser det nu. Och det behöver inte vara någon fara. Det är bara mitt psyke som spelar mig galen av tankar att vara nära döden så fort man får feber.

Febern fortsatte och vi behandlade med alvedon. Tempen sjönk en aning och hon upplevdes piggare men febern fortsatte. I tre dygn utan egentligen några andra symtom.

Idag är hon feberfri men fortfarande förkyld. Nätterna är jobbiga. Vi sover knappt någonting. Jag somnar dagtid nästan stående. Nike har börjat äta igen och jag känner att vi kanske går åt rätt håll. Det friska.

Nu är vi tillbaka i Malmö igen och vi flyttar in i huset i Rydebäck till helgen. Det kommer bli något nytt. Vi behöver komma till ro. Bland våra egna ting och tankar. Till havet och naturen. Det ska bli skönt att flytta från stan.

Vi har längtat efter pappa. Nu är vi tillsammans igen. Och jag kan äntligen få lite avlastning och en gnutta sömn. Vi behövde komma tillbaka. Det är skönare att vara två om en liten tjej. Det är skönt att dela på ansvaret. Ensam blir det alldeles för tungt.

Nätterna är värst.

Dagarna flyter numera fint. Nike och jag har fullt upp med att utvecklas i vår relation och det tar tid. All min tid. God tid. Jag gör det för annars vet jag ärligt talat inte om jag orkat stå ut. Tankarna flyr ibland iväg åt och blir motsträviga. Men jag är lycklig med henne. Hon gör mig alltid glad. Får mig på bättre tankar.

Nu närmar sig vintern och kvällarna blir mörkare för varje dag som går. Det blir snabbare kväll vilket betyder att natten blir längre. Det känns i alla fall så. Det vill säga mer tid att tänka och grubbla. När alla andra sover och jag ligger sömnlös finns det olidligt många tankar där som påminner om de mest obehagliga stunderna jag upplevt.

Jag vantrivs i mörkret. Då är allt svart och stilla. Ljudlöst. Nästan livlöst. Jag kan fortfarande inte sluta ögonen utan att tänka på henne. Om Lykke.

I natt när jag höll Nike i min famn, sovandes efter ett måls amning slog mig tankarna hårt. Sista gången jag höll Lykke i min famn. Hon såg ut som hon sov. Men hon var kall. Hon var död. Det lilla mörka andaktsrummet och bara vi tre. Kalle, jag och Lykke. Det som skulle bli så bra. Istället byttes värme och glädjetårar ut till chock, förtvivlan, kyla och tomhet. Det är med smärta jag minns den stunden. Den allra sista fysiska närheten. Då och för alltid. Samtidigt vill jag komma tillbaka och uppleva. Leva om den stunden. Bara för att säga några små saker. Att få känna lite till. Få henne tillbaka. Tillbaka till oss. Det är som om jag inte fattar att hon inte kommer tillbaka. Som om hon är utlånad tills vidare. Det som tyvärr dykt upp i tankarna är även att vi endast har fått låna Nike. På obestämd tid. När som helst kan döden dyka upp igen. Jag vill inte tro det, jag får inte tro det och jag borde inte tro det. Men det är ibland svårt att hålla isär mardröm och verklighet.

Jag drömmer mycket nu. Om nätterna. Starka, dramatiska drömmar. Om död och uppståndelse. Jag drömmer mycket om mamma. Så mycket som jag fått osagt. Jag försöker stoppa tiden och upplever att hon fortfarande finns. Jag vaknar sällan helt utvilad i hjärnan på grund av de spöken som härjar fritt i mitt inre.

Knäpper upp.

Jag har ett barn för lite. Så är det. Inget påhittat och ingen mardröm. Så är det.

Vi kommer alltid att vara en familjemedlem för lite. Oavsett om vi får ett helt fotbollslag med ungar så kommer det alltid att saknas en. Det kommer alltid finnas en extra matchtröja som tyvärr aldrig kommer användas. En som alltid blir uppropad men som inte svarar. En som alltid får en egen födelsedag firad men som inte ens själv närvarar. Det är vårt saknade barn jag pratar om. Det är i vår familj det ALLTID kommer saknas någon. Och det är just henne. Lykke.

Jag hatar det. Jag svär och gråter. Det hjälper inte. Jag hatar att det inte hjälper att gråta och vara arg. Tvärtom, det blir nästan bara värre.

Det är en ekvation som inte går ihop. Att vi faktiskt har två barn men bara ett lever med oss. Det är svår mattematik.

Jag har alltid varit dålig på matte. Särskilt minustal. Att förlora ett barn och att leva med ett annat är att befinna sig under ett matteprov och du inte kan svara ärligt på sista frågan. Ska det vara plus eller minus?

Tyvärr känner jag att min familj nu och i all framtid alltid kommer befinna sig på minus. Idag kan kan prata om och nämna att min familj består av oss fyra utan att känna rädsla. Dock känner jag minustalet klia mig i nacken. Jag berättar att Nike har en storasyster men som dock inte längre lever med oss och det känns helt rätt. Inte själsligt rätt men viktigt att poängtera. Jag knäpper upp alla knappar och blottar mig för den som vill höra. Det gör att familjens minustal drar lite mer åt plus. Men jag hatar det fortfarande. Jag hatar att ens behöva öppna mina läppar på vid gavel och säga sanningen. Inte för att jag skäms. Inte alls. Utan för att det är min vardag och min plågsamma verklighet. Den grymma sanningen. Jag hatar det!

Ett hjärta.

En helg. Korta besök hos nära och kära gjorde oss lite varmare inuti. Fyllde på med kärlek och gradvis tajtare vänskap. En helg går fort. På torget handlade jag det finaste av hjärtan jag kunde finna. Ett hjärta att lägga hos Lykke och mamma.

Vi åkte förbi gravarna. Jag nämner dem i plural då de faktiskt ligger på samma plats men har en vardera sten. Hjärtat valde jag att placera i mitten, mellan dem. Det kilades fast och den tomma platsen utan växtlighet fylldes igen med just vårt hjärta. Så perfekt och vackert.

Jag rensar oerhört mycket när vi besöker Lykkes grav. Tömmer mig på de lagrade tårar som om de bara väntat på att få trillas. Alla känslor rinner ur mig. Jag blir tom av energi och totalt orkeslös. Som om jag sprungit ett maraton. Jag kan ha spänningar i flera dagar efteråt. Vi tände några ljus och som vi hoppade fick lysa och inte släckas av alla himlens regndroppar. Kanske tårar, kalla det vad du vill.

Prisad äro jag.

Jag följer dagligen mina medsystrars bloggar om förändringar som gett livet en annan innebörd, orättvisor och kampen om att fortsätta trots att vi mist våra små efterlängtade barn. Jag är inte ensam om att behöva ventilera min sorg och blotta mina innersta mörka tankar. På något vis känns det inte lika obehagligt svårt att dra den tunga last som river mina axlar röda då jag delar många av mina känslor med alla dessa fina samt oskyldiga utsatta människor.

Idag, till min stora förvåning såg jag att min egen blogg fanns med som nominerad till en av de 7 som är värd ett pris och fått en utmärkelse. En av mina medsystrar som valt att nämna just mina ord och tankar är Jenny som bloggar på JEN IN REAL LIFE. Jag läser hennes sida nästan dagligen då hennes tankar och känslor matchar mina egna i många avseenden. Hon har liksom jag förlorat sitt barn, sin pojke. Idag bär hon tappert en fin lillasyster i famnen.

Tack Jen! Du har ett stort varmt hjärta.

I priset ingår att berätta 7 saker om sig själv och skicka utmärkelsen vidare till 7 andra meningsfulla bloggar.

Jag vill härmed gärna tacka en en gång och säga att utmärkelsen gav mig bekräftelse på att någon stannat upp och lyssnat. Mitt budskap har fått en varm bekräftelse.

Jag ska fundera på mina 7 egenheter och på vilka 7 bloggar jag vill prisa. Jag återkommer snart med besked.

Paus.

Jag skäms att behöva säga att jag är så fruktansvärt trött. Jag skäms över att säga att jag ibland vill ge upp och lägga mig under den högsta högen med löv och krypa ut när jag har fått sova och har lite mer energi igen.

Jag har valt att sälja mina ord och tankar till denna bloggen som en ohemlig dagbok. Jag kan uttrycka mina innersta mörka känslor och min vantrivsel till sorgen. Men ibland kan jag även ge den påfyllning med ljusare dagar och lyckliga slut. Och tacksamt är väl det. Jag skulle förmodligen inte varken orkat stå enbent eller samspråkat med andra människor om det inte vore för att det faktiskt tillkommer lite lättare dagar med kärlek och hjärtliga skratt.

Jag lever i praktiken idag ett gott liv. Jag och mina nära och kära är friska och jag har en underbar familj och syskonlika vänner som lever tätt intill vid min sida. Jag har lyckats få till ordet trivsel i min vardag men framförallt är jag rik. Rik på erfarenhet som gett mig styrka och kärlek. Styrkan vill jag helst inte dela med mig då jag anser mig behöva den när de grå och mörka dagarna oväntat dyker upp. Kärleken däremot kan jag med glädje dela med mig av. Mest till dem som förtjänar en dos.

Jag har börjat leva igen. Jag är tacksam över att min kropp orkade resa sig. Jag hade just förlorat mitt barn och jag behövde leva ut den frustration det innebar. Jag har varit arg och förbannad. Dessa känslor finns där ännu men till skillnad från tidigare kan jag nu hantera dem. När Nike flyttade in i mage släppte mycket vrede och jag började skymta ljuset i mörkret. Sakta började jag leva igen. Jag började förstå att det finns fler att kunna ämna sin kärlek åt. Jag hade tydligen ett större hjärta än jag trodde var möjligt.

Denna helgen har jag kunnat lägga min sorg lite åt sidan. Jag har fått tiden till att fylla på med positiv energi. Jag har skrattat och jag har gråtit. Tillsammans har båda dessa en väldig kraft. Ett gott recept. Om man får skratta orkar man gråta och tvärtom. Jag måste få tacka en av mina absolut närmaste vänner för denna härliga helg.

Tack Lina för att du finns vid min sida och tack för att du gav min sorg en tillfällig paus. Jag upplevde att jag kröp ur lövhögen och istället sneglade på den i ögonvrån.

Sorgen har inga genvägar.

Jag tänker ibland tillbaka på den föräldrargrupp som vi deltog i månaderna innan Lykke var planerad att komma. Det vill säga senhösten för två år sedan. Kalle var väl inte så överförtjust i tanken på att följa med men för mig var det viktigt att vi gick dit tillsammans. Det var ju faktiskt teoretiskt sett VI som väntade barn. Vi skulle TILLSAMMANS göra föräldrarollen åt vår kommande flicka.

Vi var ett gäng på 10 par som träffades i gnista och glädje om vad som väntade oss alla. Många fina, mysiga blivande mammor och pappor följdes åt. Alla väntade sitt första barn. Bebisarna skulle dyka upp endast med några veckors mellanrum. Alla var vi nyfikna och hoppfulla. Jag undrar ibland om något av de andra paren gått liknande öde som vi till mötes. Sannolikheten är obefintlig. Det föddes 10 små barn det året. Alla dem med föräldrar från samma föräldragrupp. 1 barn dog. Det var mitt barn. Jag förstår fortfarande inte de orden. 1 av 10 barn dog. Det är fortfarande 1 för mycket.

Vi har många i vår närhet som är under utökning av familjen. Fler barn bakas och planeras komma inom snar framtid. Jag inandas lite ny luft för att få tanken att cirkulera fritt. Jag vill så gärna kunna glädjas åt dem. Jag vill känna lycka liksom de gör. Men jag kan inte. Vid varje nytt tillfälle, vid varje ny omgång jag får beskedet att det bakas en ny bebis blir jag tom. Ledsen och samtidigt förtvivlad. Vad är det för känslor?

Kanske vågar jag inte hoppas på det bästa. Det är som om jag förutsätter att det ska misslyckas. Jag rullar tanken snabbt på tungan och sväljer lika kvickt ångesten. Kanske vågar jag inte ta ut segern i förskott. Men när väl matchen är igång så vet man ju aldrig innan hur den ska sluta. Seger eller förlust.

Vi har hittills spelat två sådana matcher. Matcher i graviditet. En slutade i förlust. En slutade i seger. Mina referenser borde vara tillräckliga. Nike är ju ett levande bevis på att man faktiskt kan vinna också. Även om vägen dit var brokig och svår. Däremot gör vinsten av henne mig påmind om vad vi förlorade. Jag kan inte radera och ersätta just de känslorna. Förlusten, liksom sorgen har inga genvägar till försoning med motståndaren.

Det är idag 1 år och 9 månader sedan vi förlorade vår första spelade match. Det går inte en dag utan att jag tänker på Lykke. Jag sluter mina ögon för natten och det sista jag gör är att känna sorg efter henne. Blandade tankar. Jag önskar mig henne tillbaka.

Änglar kan leva, änglar kan dö.

Vi fick ett paket med tillhörande kort när Nike hade anlänt till familjen. På kortet stod det:

Till er ängel.

Jag förstod snabbt att vännen som skrivit inte alls tänkte på benämningen ängel som jag gjorde. I dennes värld var Nike en liten ängel som landat hos oss och tillförde oss lycka. Tanken var kanske inte genomtänkt utan skriven som en gest om att vara välkommen till oss som en skänk från ovan.

För mig är betydelsen av änglar de som inte längre finns ibland oss men som vi ändå kan känna med hjärtat. De lever i en annans sfär. I något som kanske inte finns eller rent av på andra sidan. För oss är Lykke en ängel. Vår, alldeles egen ängel. En liten och tyst, sovandes ängel. Bilden av hennes är skarp.

För mig är änglar inte alltid levande. Tyvärr.

Vi pratar gärna om att vi har änglavakt när olyckan visat att det kunde gått utför. Vi talar gärna om att änglar är de snälla människorna som ställer upp och visar medmänsklighet. Det kan vara ens bästa vän, sin syster eller sin egen mamma.

Jag har själv uttalat mig många gånger om denna betydelse då jag tidigare tyckt att änglar stod för det fina, varma och hjärtliga. Det gör det fortfarande men idag då jag mist de betydelsefulla liven som stått vid min sida så får änglar en annan betydelse. Änglar som faktiskt levde men som dog. Det är lite svårt att acceptera.

Den 22 februari 2009 fick jag ett meddelande av en fin gammal vän. En dikt skriven från hjärtat och texten löd:

"En flicka kom till jorden. Så väntad, så älskad, så liten, så skör

En ängel kom och hämtade henne. Så oväntat, så plötsligt, så orättvist, så tyst

Den lilla flickan följde med ängeln

Nu finns hon i himlen där hon vakar över sin mamma och pappa"

Det är något visst med barn som sover. Det innebär trygghet, stillhet och lugn. Man kan sitta och bara titta väldigt länge på ett barn som sover.

Samtidigt är det något visst med att ett barn som sover kan lika gärna vara död. Ett sovandes och ett dött barn är skrämmande lika. Alla känner inte så. Jag kan känna det ibland. Bilden jag har av Lykke som faktiskt är död men ser sovandes ut ger mig kalla fingertoppar. Känslan är obehagligt lika. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom.

Jag kan inte titta till Nike tillräckligt många gånger då hon faktiskt sover. Jag måste komma riktigt nära för att lyssna till hennes nästan obefintliga nätta andetag för att förstå att hon är min levande ängel.

Små änglar. Jag har en levande och jollrandes ängel som ligger tryggt i min famn. Jag har även en tyst, stilla och död ängel som vilar på min bara axel.

Hål för saknad.

Hur lagar man ett brustet hjärta?

Hur lagar man en sårad och förlorad själ?

Går det någonsin att sy ihop skarvarna täta igen? Mitt svar är naturligtvis - nej. Tiden läker inte alla sår men de blir kanske något blekare. Just nu, för att fortfarande hålla mig till sanningen, är att ärren lyser tydligt från insidan och ett ultraljud skulle säkert avslöja att mitt hjärta se ut som en hushållsost med stora hål. Hål som bildats av sorg. Sorg efter alla som jag mist och älskat. De två som stått mig allra närmast. Min egen mamma och mitt eget barn. De finns inte mer vid min sida. De största hålen i hjärtat är saknaden i från dem och för att det inte blev någon fortsättning. Deras liv tog slut men även en liten del av mig. Jag kämpar för att hålla det vitalt. Jag kämpar och hoppas på att hålen kanske någon gång ska fyllas med glädje och värme. Just nu cirkulerar blodet i hjärtat runt av lycka för Nike och hennes Pappa. Kanske kommer de tomma svarta hålen fyllas igen med nya glada minnen och fina upplevelser. Jag hoppas innerligt att det blir så.

Mina hål i hjärtat fylldes inte igen helt i och med att vi fick Nike men med henne i min vardag gör hjärtat inte lika ont längre. Med henne får mitt liv en annan innebörd och en avgörande mening igen.