Jag har valt att sälja mina ord och tankar till denna bloggen som en ohemlig dagbok. Jag kan uttrycka mina innersta mörka känslor och min vantrivsel till sorgen. Men ibland kan jag även ge den påfyllning med ljusare dagar och lyckliga slut. Och tacksamt är väl det. Jag skulle förmodligen inte varken orkat stå enbent eller samspråkat med andra människor om det inte vore för att det faktiskt tillkommer lite lättare dagar med kärlek och hjärtliga skratt.
Jag lever i praktiken idag ett gott liv. Jag och mina nära och kära är friska och jag har en underbar familj och syskonlika vänner som lever tätt intill vid min sida. Jag har lyckats få till ordet trivsel i min vardag men framförallt är jag rik. Rik på erfarenhet som gett mig styrka och kärlek. Styrkan vill jag helst inte dela med mig då jag anser mig behöva den när de grå och mörka dagarna oväntat dyker upp. Kärleken däremot kan jag med glädje dela med mig av. Mest till dem som förtjänar en dos.
Jag har börjat leva igen. Jag är tacksam över att min kropp orkade resa sig. Jag hade just förlorat mitt barn och jag behövde leva ut den frustration det innebar. Jag har varit arg och förbannad. Dessa känslor finns där ännu men till skillnad från tidigare kan jag nu hantera dem. När Nike flyttade in i mage släppte mycket vrede och jag började skymta ljuset i mörkret. Sakta började jag leva igen. Jag började förstå att det finns fler att kunna ämna sin kärlek åt. Jag hade tydligen ett större hjärta än jag trodde var möjligt.
Denna helgen har jag kunnat lägga min sorg lite åt sidan. Jag har fått tiden till att fylla på med positiv energi. Jag har skrattat och jag har gråtit. Tillsammans har båda dessa en väldig kraft. Ett gott recept. Om man får skratta orkar man gråta och tvärtom. Jag måste få tacka en av mina absolut närmaste vänner för denna härliga helg.
Tack Lina för att du finns vid min sida och tack för att du gav min sorg en tillfällig paus. Jag upplevde att jag kröp ur lövhögen och istället sneglade på den i ögonvrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar