Jag tänker ibland tillbaka på den föräldrargrupp som vi deltog i månaderna innan Lykke var planerad att komma. Det vill säga senhösten för två år sedan. Kalle var väl inte så överförtjust i tanken på att följa med men för mig var det viktigt att vi gick dit tillsammans. Det var ju faktiskt teoretiskt sett VI som väntade barn. Vi skulle TILLSAMMANS göra föräldrarollen åt vår kommande flicka.
Vi var ett gäng på 10 par som träffades i gnista och glädje om vad som väntade oss alla. Många fina, mysiga blivande mammor och pappor följdes åt. Alla väntade sitt första barn. Bebisarna skulle dyka upp endast med några veckors mellanrum. Alla var vi nyfikna och hoppfulla. Jag undrar ibland om något av de andra paren gått liknande öde som vi till mötes. Sannolikheten är obefintlig. Det föddes 10 små barn det året. Alla dem med föräldrar från samma föräldragrupp. 1 barn dog. Det var mitt barn. Jag förstår fortfarande inte de orden. 1 av 10 barn dog. Det är fortfarande 1 för mycket.
Vi har många i vår närhet som är under utökning av familjen. Fler barn bakas och planeras komma inom snar framtid. Jag inandas lite ny luft för att få tanken att cirkulera fritt. Jag vill så gärna kunna glädjas åt dem. Jag vill känna lycka liksom de gör. Men jag kan inte. Vid varje nytt tillfälle, vid varje ny omgång jag får beskedet att det bakas en ny bebis blir jag tom. Ledsen och samtidigt förtvivlad. Vad är det för känslor?
Kanske vågar jag inte hoppas på det bästa. Det är som om jag förutsätter att det ska misslyckas. Jag rullar tanken snabbt på tungan och sväljer lika kvickt ångesten. Kanske vågar jag inte ta ut segern i förskott. Men när väl matchen är igång så vet man ju aldrig innan hur den ska sluta. Seger eller förlust.
Vi har hittills spelat två sådana matcher. Matcher i graviditet. En slutade i förlust. En slutade i seger. Mina referenser borde vara tillräckliga. Nike är ju ett levande bevis på att man faktiskt kan vinna också. Även om vägen dit var brokig och svår. Däremot gör vinsten av henne mig påmind om vad vi förlorade. Jag kan inte radera och ersätta just de känslorna. Förlusten, liksom sorgen har inga genvägar till försoning med motståndaren.
Det är idag 1 år och 9 månader sedan vi förlorade vår första spelade match. Det går inte en dag utan att jag tänker på Lykke. Jag sluter mina ögon för natten och det sista jag gör är att känna sorg efter henne. Blandade tankar. Jag önskar mig henne tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar