Sorgen stod i vägen.

Jag funderar dagligen på mitt liv bakåt i tiden. Hur det egentligen var innan sorgen kom och knackade på dörren. Vilka som var mina vänner då och vilka som stannade kvar. Vilka som stod ut med vår isolering och ändå hörde av sig och vilka som valde att gå när vi inte orkade höra av oss.

När jag förlorade mitt barn, förlorade jag i det stora hela, mig själv. Jag förlorade allt jag hittills stått stadigt på och känt mig säker över. Jag förlorade många fina vänner på köpet medan andra tog för sig och gav mer av sig själva än jag inte ens kunnat drömma om. Sorgen stod i vägen för att hålla dem kvar. Jag förlorade även min trygga stabilitet och självsäkerhet eftersom sorgen stod i vägen. Dörren kändes länge låst för nya intryck och relationer.

Jag tar en dag i taget. Jag känner efter hur jag mår och lever efter den känslan. Jag kan inte tvinga mig in en falsk fasad för att andra förväntar sig att jag borde må bra nu. Nu när vi fått Nike. Att jag borde vara glad och kan ägna full fokusering på henne. Det är delvis sant. Men det tar inte bort smärtan och tankarna till hundra procent.

Kalle funderar mycket. På Lykke och om vad vi har missat. Nu när vi får uppleva lillasyster så blir det så mycket mer påtagligt. Det är ju helt sjukt att vi inte fick uppleva Lykke på samma sätt som hennes syster. Det är så ofattbart. Det är orättvist och jag känner stundtals att jag alls inte orkar tänka tankarna länge. Men de kommer ändå även om jag är så innerligt trött på dem. De förföljer mig var jag än gör.

Det är många av våra vänner som just fått sitt första barn. Det tar min energi att glädjas fullt ut. Tyvärr. Men det är ren avund. Avund för att inte jag får vara i deras kläder. Avund att inte någonsin få uppleva det lyckorus som inträffar just när ditt barn är fött. Där, just där i den minuten kommer mitt bagage in och äventyrar hela lyckan. Sorgen står åter i vägen för att kunna känna andras glädje. Det gör ont att känna som jag gör. Men jag kan inte rå för det.

Jag såg bilder från Stockholms stad. Jag kan sakna staden. Det vackra som den erbjuder. Där blev mina barn till. Där gick jag med mina barn i magen. Växande. Den ena graviditeten, förväntansfull och naiv, lycklig och ivrig. Den andra raka motsatsen. Förtvivlan och ångest var ledorden. Den ena slutade i en mardröm och den andra började som en mardröm. Jag har börjat tvivla på om det någonsin blir fler barn i vår familj. Jag vågar knappt tänka tanken.

Oroväckande omen.

Min telefon är fylld och bilderna på Nike upptar nästa hela galleriet. Förutom några bilder. Bilderna på Lykke finns fortfarande kvar. Som dåliga utsuddade teckningar. Bilderna på hennes vita kista, hennes lilla näpna lilla ansikte där hon ligger i korgen från sjukhuset. Hennes gravsten där namnets bokstäver och årtal är täckta med regndroppar. Det gör ont att blanda dessa bilder med Nikes levande pigga ögon, men jag måste få ha dem kvar. Jag törs inte ta bort dem. Jag kan inte. Hon är ju en del av mig. Hon är ju en del av mitt liv. Tyvärr minns jag henne med smärta och händelsen kring när vi förlorade henne. Det är så mycket smärta att jag ibland kan kräkas.

I samma timma som Nike kom till världen, så fick jag ett meddelande av barnens farmor. Hon skickade en bild till min telefon där hon nyss varit vid Lykkes gravsten och lämnat en bukett med vitsippor. Klockan var 12.01 när jag tog emot och öppnade bilden för att se. Då visste inte farmor att vi låg på förlossningen. Det kunde hon omöjligt veta då vi valde att inte höra av oss till någon om vad som skulle snart skulle ske. Mina ögon fylldes med tårar av rädsla. Där låg jag för att snart skulle föda mitt andra barn och framför mig tittade jag på min första dotters gravsten prydd med den vackraste lilla naturbukett...

Bilden är fortfarande kvar i galleriet i telefonen. Solen lyser upp Lykkes sten och det är en vacker bild.

Vad ska jag göra av alla dessa minnen? De smeker mitt innersta centrum och har slagit rötter. Jag kan inte trycka på radera och slänga i papperskorgen. Om det bara hade varit så enkelt...

Idag fick jag åter igen ett frustrerat bakslag. Det kommer väldigt oväntat. Jag tror mig känna att solen och allt lyckligt som hör sommaren till fick mig att skippa efter andan. Tårarna klädde både mitt ansikte och Nikes lena bara nacke. Jag lät dem komma. Helt obehindrat. Spegelbilden gav mig ett sorgset leende. Jag borde ju vara världens lyckligaste nyblivna mamma. Om det bara hade varit så enkelt...

Trygg och varm.

Jag lever med Nike tätt intill. 24 timmar om dygnet. Hon ogillar vagnen. Hon vantrivs att ligga ensam. Vill alltid bli buren. Där känner hon vår värme och sover som bäst. Djupt och länge. På bröstet och nära hjärtat. Bultande och tryggt. Där får hon ro.

Vi har börjat försöka lägga henne jämte oss. Mellan oss. Bredvid i sängen. Det går en stund. En kort liten stund. Sen vaknar hon och är ledsen. Hon bökar på natten. När hon väl sover. Hon drömmer och låter. Stönar och grymtar. Jag ler och myser åt hennes beteende. Hon äter och somnar om. På axeln ligger hon stilla och njuter. Jag har inte hjärta att lägga mig ifrån henne. Vill ge henne tryggheten. Jag är bara så rädd att jag ska vakna och omedvetet ha lagt täcket över henne. Skräck. Spädbarnsdöd. Jag vaknar flera gånger varje timma om natten bara för att stämma av om hennes varma andedräkten nuddar min kind. Jag pustar ut och somnar om.

Du och jag Nike.

Tiden springer iväg. Nike är hela 7 veckor nu. Hon växer i en enorm fart. Hon förändras snabbt. Utvecklas. Varje dag ser jag något nytt hos henne. Nytt och underbart.

Det känns som dygnet har för få timmar. Ibland känns det som om jag inte alls hinner med. Jag vill pausa lite. Landa lite. Det är fortfarande svårt att förstå att hon finns hos oss nu. Att hon är vår dotter. Att hon ska stanna. Det är svårt att begripa.

Kalle har jobbat några veckor nu. Nu är det jag och Nike. Att få dela vardagen med henne är givetvis ljuvligt men vi saknar pappa. Redan. Vi måste klara oss själva nu. Nike och jag på egna små äventyr.

Dagarna går och vi har så mysigt tillsammans, Nike och jag. Hon gör nya läten så gott som varje dag. Det är andra tonfall. Kraftigare. Starkare. Hon pratar och skrattar. Hon är med, med alla sinnen. Jag ser hur hon riktigt suger i sig av sin omgivning. Registrerar och sorterar. Försöker förstå. Hon växer så fort min lilla tjej. En egen stark person banar sin väg fram. Hon är så vaken i sitt väsen. Så klok i sin blick. Tänk att jag får uppleva henne. Det är så stort.

Jag lär mig mycket av Nike. Om livet. Saker jag inte visste. Vackra saker.

Det är samtidigt så mycket oro som följer med föräldraskapet. Så mycket kroppen minns av att hålla en livlös kropp. Jag vill aldrig vara med om det igen. Jag är livrädd för att vara med om det igen. Jag kan inte rå för det. Det sitter där. Hårt.

Vit lögn.

Jag förnekade och gjorde en lång historia kort. Eller rättare sagt, jag gjorde det enkelt för mig. Just då, idag. Det kändes inte rätt att förtälja sanningen och jag var framförallt inte på det humöret. Ibland svarar jag blankt nej, och därmed slutar samtalet. Ibland förnekar jag. Som idag. Lite ångest men det kändes inte motiverat att svara ärligt. Ibland fungerar en vit lögn även om den känns motsägelsefull.

Jag tog med mig lillasyster i på vår nya vårdcentral Granen.

Jag lämnade hjärtligt över min fina lilla flicka till den kvinnliga sköterskan som öppet tog emot henne i sina armar. Hon blev lugn och därmed också jag. Samtidigt kunde jag sätta mig för ner i stolen för blodprovet och provtagningen. Den manliga sköterskan däremot frågade om min flicka var min första. Som vanligt knöt det sig på de allra flesta ställen inuti min sargade lilla kropp. Vad ska man svara? Ja eller nej. Ska man svara sanning eller lögn. Det är svårt. Ett kort möte som bidrar till starka frågor. Och starka frågor kräver stundtals ärliga svar. Inte idag. Mötet idag var kort och jag och Nike ville snabbt därifrån. Jag bedövade mina ord illa kvickt med ett annat samtalsämne och strax därefter var vi utanför dörren igen. Jag ansåg nog att min förnekan var befogad. Idag var det inte läge för sanningen. Jag orkade inte berätta och jag ville inte att de skulle få veta den heller. Ibland tar jag det enkla vägen. Det underlättar.

Mötet på Bvc gick fint. Nike går upp bra i vikt och ökar för varje vecka som går. Hon är sex veckor nu. Lilla fina tjej. Hormonplitor pryder hennes små mjuka kinder och jag bara iakttar. Tittar och skådar hennes lilla ansikte. Näsan, öronen, munnen och de pigga små ögonen. Hon fixerar fint med blicken och kan följa glada föremål från höger till vänster. Hon visar framsteg och idag fick jag ett mysigt leende. Det gick rakt in i mammahjärtat och jag kände hur min värme och kärlek ångade ur hudens alla porer. Hon visar styrka i nacken och benen och ger tydliga signaler när något är inte känns bra. Hon kommunicerar och tar till med nya små ljud och läten. Samtidigt som hon kan skrika sig hes när hon vill äta eller bara bli buren.

Hon behöver oss och vi behöver henne. Vi ger och vi tar. Det är äkta, villkorslös och ovärderlig kärlek.

Näring.

Ibland är livet vackert. Just nu är det en fröjd att få leva det vackra livet.

Jag får amma och ge den bästa av födan till mitt barn. Jag ger henne allt hon behöver för att växa. Det är magiskt att kroppen fungerar och det är magi att min kropp vill och kan ge henne just det. Bröstet ger henne näring för att fortsätta leva och det ger mig näring att bara titta på. Jag kan inte få nog av henne. Nike min ögonsten. Vackra lilla barn. Hur kunde vi överleva utan henne?

Hon tar all min tid. Så gärna. Hon lever och andas nära min hud varje dygnets timmar. Jag vill gärna ge henne samma trygga atmosfär, värme och dunkande hjärtslag som hon just lämnat. Jag vill ge all min trygghet och kärlek jag mäktar med. Den tar aldrig slut. Hon fyller min tomma sömnbank och mitt sorghål med ny energi och näring. Hon gör att jag vill fortsätta. Vi ger och tar av varandra, likt en kärleksrelation mellan äkta makar.

Ett litet blåsljud på Nikes hjärta hittades vid födelsen. Idag åkte vi oroliga in till Lund för ett återbesök och ultraljud. Det plågade mig oerhört att hennes lilla späda bringa skulle undersökas. Hon skrek efter mammas närhet och jag fick stilla hennes oro och gråt med ett varmt bröst. Det är underbart att kunna trösta och hjälpa till. Det är en viktig uppgift, och jag gör den så gärna och kärleksfullt för att skydda och lugna. Det är fantastiskt att vara just den viktigaste människan. Hennes mamma. Det ger mig näring så jag orkar lite till.

Undersökningen gick bra och vi fick konstaterat att lilla hjärtat är friskt. Blåsljudet kommer förmodligen att läka och växa ihop när liten blivit större. Vi pustade ut och åkte hem för att vila. Sommarförkylningen har slagit till hårt. Jag är orolig att Nike ska bli smittad. Jag ska vara uppmärksam på alla tänkbara symtom. Just nu mår hon fint på mammas varma mage.

Idag är livet vackert.

Svajar.

Jag har kommit till den tid i mitt sorgarbete då jag framkallar ett dåligt samvete. Eller snarare ersätter det sorgliga med det glada och goda. Det är lätt att falla tillbaka till det.

På något vis har ju Nike, lillasyster kommit till oss som den bästa av gåvor men samtidigt kan tanken slå mig påtagligt. Hon blev ju ändå en ersättande del av vårt förlorade barn. Hon fyllde det stora gigantiska tomrummet. Hon fyller på med energi och det vi inte fick behålla.

Det gör ont att tänka på att Lykke inte ens fick chansen. Chansen till att få vara med hennes mamma och pappa. Att inte få klä henne i fina dockkläder i alla dess färger och inte få ge några kärleksfulla smekningar på mjuka lena kroppen och ömma kyssar i nacken. Det gör fasansfullt ont att jag aldrig få ge henne det. Idag är jag ledsen. Arg och samtidigt förtvivlad.

Lykkes kvarlämnade kläder och tillhörigheter används nu av hennes syster. De små strumporna har legat där och väntat på att sättas på ett par barnfötter. Nu värmer de Nikes små nätta fötter och det gläder mig att de äntligen kommer till användning.

Jag undrar om Nike någonsin kommer att förstå att det finns en storasyster. Det kommer att ta tid innan vi kan berätta. Och hur berättar man det för sitt lilla barn? Det kommer göra ont och samtidigt befriande att en gång berätta vår historia att vår saknade storasyster lever ovanför molnen.

Mors dag!

Idag är det Morsdag!

Jag och alla andra mammor väntas bli uppvaktande från sina barn. Idag får jag äran att vara vid min jordeflicka Nikes sida. Livs levande. Jag önskar så att vår ängel Lykke kan känna min värme och min saknad efter henne. Jag borde ha dem båda vid min sida. Livs levande. Jag måste numera nöja mig med min vardag. Den vardagen som blev när vi blev utkastade från det ljuva livet, onsdagen den 14 januari 2009.

Idag brinner jag för det liv jag fick erhålla. Det livet är vardagen med Nike och Nikes pappa.

Tack för att jag får vara med om detta underbara. Varje sekund är dyrbar.

Jag vill även skicka den varmaste av tankar till min egen saknade mamma på morsdag. Det är snart sju år sedan hon lämnade oss. Lilla mamma, du fattas oss. Tänk om du fått se och uppleva det vi gör idag. Du hade varit stolt över dina fina barnbarn.

Systra min.

Som hon har väntat. Min underbara syster har som ett litet barn på julafton ivrigt väntat på att träffa oss. Framförallt att möta sin nyss födda systerdotter. Det var kärlek. Det fanns redan en rotad kärlek som brunnit sedan dagen då jag berättade om graviditeten. Jag var då i vecka 5. Hon var den första som fick veta nyheten. Och som hon har väntat.

Nu dök det upp ett tillfälle som hon tog i akt. Oscar var hennes sällskap och fick följa med hela vägen till Malmö. Han blev däremot vid vårt möte i trapphuset lite blyg för oss som ivrigt stod och hoppade efter en efterlängtad kram. Han var ju givetvis spänd på att se vem som kommit ut till vår värld och verklighet från att ha legat i min mage. Det tar lite tid att förstå för en treåring. Det lossnade till slut och då kröp den galna busungen fram ur sitt skal.

Kalle for till Marstrand och istället kom mina två favoriter från Göteborg och hälsade på oss. De stannade över natten. Ett vakade öga och öra för att hjälpa till om nöden skulle inträffa.

Det var skönt att ha dem här. Skönt att veta att de låg i rummet intill. Bara vetskapen om att inte vara helt ensamma gjorde mig trygg. Oscar var nyfiken och underbara syster tog hjärtligt emot en liten flicka i sin famn. En sovandes och väldig trygg flicka hos sin moster. Det var kärlek. Vilken fröjd för lilla ögat.

Mötet med Nike.

Jag fasade för det. Hur skulle jag förbereda mig? Hur skulle jag reagera och vad hade jag och förvänta mig. Frågorna och de tomma svaren blev mitt huvudbry de sista veckorna innan hennes födelse.

Ett tätt värkarbete påbörjades med 10 minuters mellanrum redan på lördagskvällen. De pågick under natten till söndagen och på morgonen bestämde vi oss för att åka in med packad väska till förlossningen. Jag gick in i vecka 37 och det var fyra veckor lite för tidigt. Egentligen var jag nog redan då vid infarten till parkeringshuset medveten om vad som skulle ske inom de närmaste timmarna men jag höll mig relativt lugn.

Väl framme gjordes en undersökning och vi fick lyssna till hjärtljuden på bebisen. Sammandragningarna hade nu avstannat så vi valde att göra ett besök på ett av Lunds caféer för att sedan komma tillbaka till förlossningen igen. Nu hade värkarna påtagligt kommit igång igen och en ny undersökning gjordes. Det diskuterades om att göra ett planerat snitt senare under dagen eftersom jag ändå närmade mig slutet på graviditeten och en induktion skulle inte vara aktuellt med tanke på vad vi hade gått igenom ett år tidigare. Jag kände mig lugn vid beskedet men tårarna började rulla innanför ögonlocken. Idag skulle vi alltså få träffas. Idag. Söndagen den 2 maj. Spända och samtidigt lite smått förtvivlade.

En sista värk skulle ändra förloppet inom 5 minuter. Kalle larmade på sköterskan då hjärtljuden försvann ur sikte och i samma sekund kommer min barnmorska inrusande. Jag minns hennes blick och hennes bestämda röst.

"Vi tar det här med en gång. Vi åker upp med henne nu meddetsamma, det finns ingenting och vänta på. Kalle, hjälp mig att få av henne kläderna."

Jag fälls tillbaka i sängen endast iklädd nattskjorta och på två röda är jag inne i hissen upp till operation. Barnmorskan tar mig i hand och ber mig ta några djupa andetag.

"Det här kommer att gå bra Linda"...

Jag möts av ett tiotal olika ögonpar inne i den förberedda operationssalen. Jag sneglar på en klocka och den visar 12.40. Jag hör allas röster och jag är vettskrämd. Vad är det som händer? Det råder fullkomligt kaos i min lilla hjärna och jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Jag får inte fram ett ord. Sedan sövs jag.

Tillbaka på förlossningen kommer jag 45 minuter senare. Jag minns även mitt onda sår rakt igenom buken och det smärtar något oerhört. Jag upplever ögonen tunga och klistriga och jag vågar inte öppna dem. Jag hör Kalles röst och den är ljuv. Han säger de orden jag aldrig trodde jag skulle få höra honom säga.

"Det har gått bra, vi har en fin liten tjej här. Hon mår bra."

Jag gråter och vågar fortfarande inte öppna mina ögon helt utan öppnar ett öga lite på glänt. Jag kan ana men ser inte klart. Jag känner mig istället försiktigt fram med fingrarna och känner nu doften och värmen från nyfödd bebis.

Vårt möte var magiskt. Jag kan inte med ord beskriva den omtumlade känslan. Brutal.

Det var över. Äntligen var denna mardrömmen över. Graviditeten hade nått sitt mål. Vi var i mål. Vi hade segrat. Nu upplevdes bara lycka att finnas här och nu.

Nike mådde bra och vi fick veta att hon skrek direkt efter hon kom ut. Det fanns styrka och liv i henne även utanför livmodern. Hon valde att stanna kvar, trots omständigheterna.

Mitt möte med Nike har etsat sig fast. Trots ett drogat uppvak finns minnet där som väldigt starkt. Det är jag stolt över. Jag klarade det. Vi klarade det tillsammans.

Tätt intill.

Något att bära när famnen var tom. När jag inte fick bära Lykke i min famn blev det viktigt att hitta ett substitut.

Jag syftar på smycket jag fick av min underbara svägerska. Lykkes namn står graverat på en blank bricka i silver. Jag bär detta halsband dagtid som nattetid. På det sättet finns hon alltid nära mig ändå. Min saknade dotter. Jag kan nästan känna obehag om jag någon stund skulle glömma att ta det på mig. Känner mig då naken och fel.

Nu när Nike fötts låter jag mitt halsband hänga kvar. Jag vill att hon en dag ska känna efter och snudda vid min hängande berlock. Jag vill låta det hänga där och hoppas att Nike en dag tar det i sin hand och smeker det medan hon ligger mig nära. Jag kan nästan känna den lyckan redan nu. En dag så kommer den dagen att komma. Kanske kommer det även en tid då halsbandet leks lite väl mycket med. Med rädsla av att förlora det eller att det skulle förstöras får jag i värsta fall plocka av mig det. Men då bör det ligga väl inom räckhåll för snegla på. Jag vill inte behöva ersätta det.

Mina barn betyder allt. Jag har två. Ett lever lyckligtvis med oss här på jorden. Hon känns och finns rent fysiskt. Hon är en stark liten tjej. Jag kan inte få nog av att bara titta. Jag finner nya saker varje dag. Hon har ett litet skärsår i nacken. Ett skärsår som tyder på att hon fått skalpellen snuddad i huvudet under kejsarsnittet. Lilla kompisen min.

En dag ska vi berätta. Berätta om vilken resa vi gjort och vilken oerhörd lycka hon bidragit med. Ännu är hon bara en ovetandes men nöjd lillasyster.

Regnbågen.

Jag trodde jag nu skulle stå stadigare. Nu när lyckan äntligen infinner sig trodde jag att det skulle ske per automatik. Att tiden efter förlusten och livet i sig skulle gjort mig starkare. Ja, så är det givetvis. Jag är starkare. Men jag är inte redo att kliva över gränsen till det lyckliga och sorglösa livet. Inte helt och hållet. Kanske jag aldrig blir det, kanske är det just helt enkelt omänskligt. Det gör nämligen fortfarande lika ont. Den där smärtan som ständigt ligger där revbenen delas. I mellangärdet. Jag vill fortfarande falla till marken i fosterställning när den smärtan vrider mig ut och in. Hur mycket lycka det än finns är den känslan och smärtan den samma. När den kommer.

I detta gränsland där jag befinner mig är det sol och regn samtidigt. Jag är ganska trygg här. Det bildas en regnbåge mellan. Mellan mig och mina barn. Och den är vacker, eftersom mina barn är det.

Sorgen är hänsynslös. Jag vill gärna inte väcka den men jag hejdar den inte när den dyker upp ovälkommen. Den får komma och gå som den vill. Det är då jag låter det regna även fast solen är framme. Utan kontroll. Det är då jag kan ventilera mig med ord och meningar, som har blivit så oerhört viktiga i mitt liv. Då råder ingen press utan bokstäver som bildar mina innersta känslor, kommer spontant. Jag kan inte tvinga fram dem.

Nike har framkallat många känslor hos sin mamma. En av dem är värdefull och det är att mammahjärtat rymmer mycket kärlek. Fina lilla magiska liv. Vad hade vi gjort utan henne. Hon tillför oss hopp om framtiden. Älskade lilla gryn.

Limegröna allén.

Vi kryper fram i snigelfart in i våra nya roller. Mamma, pappa och lillasyster Nike. Jag hämtar förlorad energi av ett par pigga ögon som stundtals visar sig. Bedjande och nyfikna små klara ögon. Det är magiskt att se dem lysa ett par centimeter från mina egna. Vi har fått en kärleksfull kontakt. En sagolik och alldeles underbar relation.

Vi har vandrat i den långa allén utanför husknuten där träden fått tusentals musöron och fantastiska blomknoppar. Det har blivit vår och det är en välkommen sol som nuddar min panna.

Våren. Den kom även detta år. 2010.Så vacker. Förra året gick jag och slet mitt hår och skrek ut min ångest för att jag inte jag fick vara den nyblivna lyckliga mamma som vandrade gata upp och gata ner med mitt nyfödda barn i barnvagn. Det blev en vår och sommar med tunga tankar och mörka fallgropar där ljuset slocknat. Där existerade inga krokusar och vitsippor. De fanns säkert där någonstans mitt framför mig men jag valde att krypa under mitt eget skinn och isolera mig från den första värmen. Det var det enda som gällde. Att överleva dagens vakna timmar.

Eviga band.

Jag offrar min nattliga sömn. Jag tar mina dagliga vakentimmar och gör det möjligt. Jag är alltid tillgänglig. Jag är ju hennes mamma. Det är det största ansvar jag åtagit mig. Jag är mamma på heltid och hon är helt beroende av mig. Det är jag som får henne att växa och känna trygghet. Men det finns även en pappa som beundrar denna lilla varelse och gör gärna mer än allt för att få ha henne tätt intill sitt bröst. Att se pappas kärlek ger värme. Jag är förälskad i dem båda. Vi har skapat eviga band. Vår lilla fina familj.

Tålamod. Det är något som måste finnas när man får en ny medlem till sitt hem. Det är ingen uppoffring utan snarare än välsignelse. Jag har längtat så och nu ligger den här tiden mitt framför mig. Jag svävar i min nya roll och vi lär känna varandra för varje timma som går. Jag blir starkare rent psykiskt och kan även tillåta mig att somna för några minuter. När jag vaknar och åter få känna hennes andetag mot min kind får jag rysningar. Det är på riktigt, ingen overklig påhittad dröm.

Nike är sin syster upp i dagen. Hennes nätta lilla ansikte speglar en flickas kön. Liten men naggande god. Hon tar sig, Hon ammas och växer. Hon är frisk och hon visar tydliga tecken på liv och gnista. Det är det viktigaste.

Hjärtan.

Det slår mig varannan timma.

Tacksamheten. Fina tacksamhet. Och kärleken. Kärleken till mitt nyfödda barn. Vår lilla flicka är idag 11 dagar. Det är stort. Samtidigt som jag helst av allt vill att denna stundande förälskelse ska bestå så vill jag även skynda iväg till hon blir något större. Än är hon en liten kattunge, som sover och äter. Tittar lite skonsamt och försiktigt med sina små mörka ögon. Lyssnar och grimaserar. Blundar igen och somnar. Vi myser mycket. Hon lämnas inte ensam ens för några minuter. Värmen mot bröstet, hud mot hud gör både henne och oss tillfredsställda. Vi börjar lära känna varandra men ännu är det långt kvar tills vi hittar våra rutiner. Det får ta sin tid. Jag har all tid i världen. Jag har inte bråttom. Jag är bara tacksam att jag äntligen får uppleva det som jag missat.

För exakt ett år sedan var vi på väg till Växjö från Stockholm. Den bilfärden som blev den tyngsta och värsta av dem alla. Någonsin. Vi var på väg till en planerad urnsättning. Vår flicka Lykke skulle få frid och vila. Kristi himmelsfärd. 22 maj. Just då var det svart och tomt. Barntomt. Ingen pågående graviditet och vetskapen om att få ha Nike, lillasyster, hos oss ett år senare var ingenting som ens gick att tänka på då. Just då var det svart. Bäcksvart...

Idag får jag möjligheten att älska och få bekräftelse. Idag har jag ett barn som ammar mitt bröst och som möter min blick. Det värker i hjärtat av kärlek för att jag kan ge henne det. Ge Nike mitt stora hjärta av värme som fanns där även för hennes syster. Nu blir det dubbelt upp.

Låt mig få vara hönsig. Jag har så mycket att ta igen. Alla dessa stunder med mitt första barn som lämnade mig när jag var som mest redo.

Jag funderade just innan Nike tittade ut. Om jag verkligen redo för det här. Att bli mamma. Och jag har kommit fram till att jag var mer än redo. Tänk vad man kan offra för ett nytt litet liv. Sömn, måltider och framförallt sig själv.

Ja, Jag kommer att bli årets hönsmamma, men det är det värt. Låt mig få vara det!

Mina hjärtan...

Nike, vår segers gudinna.

Det finns många ord som inte räcker till när man mest behöver dem. Meningar blir stumma och känslor väller fram.

I söndags, 2 maj, föddes vår andra dotter efter ett urakut kejsarsnitt. Nike har varit så efterlängtad och det är en omtumlande känsla att återigen blivit förälder. Denna gången är det på riktigt. Det finns en verklighet när vi lämnar BB. Det finns en framtid. Vår flicka mår bra och huvudsaken är att hon faktiskt tar egna andetag. Hon andas samma luft som vi och hon är stark nog att överleva. Det kommer ta lång tid att förstå. Förstå att det är verklighet. Det är en dröm som jag tills idag trodde var nästintill omöjlig att uppnå.

Jag spricker nästan av lycka. Lycka och tacksamhet väller fram som ett kraftigt vattenfall. Det är svårt att beskriva i ord. Men vi vet. Jag och Kalle. Vi vet vad glädje och sorg innebär.

En lillasyster så välkommen in i vår sköra familj. Vi har segrat och jag är så oerhört själaglad att denna oroliga tid är över. Äntligen. Äntligen kan jag tänka framåt igen.

Nike, vår segers gudinna. Lilla älskade lilla fina kattunge. Nu börjar det. Så underbart.

Tomma ark om drömmar som skulle bli.

Detta är min bok till Lykke. Jag minns när jag köpte den. Letade länge. Tänkte att den måste vara könsneutral eftersom vi inte då visste, innan att vårt väntande barn var just en liten tjej. Den måste vara perfekt. Jag gick en hel dag på bokjakt utan resultat. Till slut i sista stund så fann jag den rätta. Boken som hon skulle få. Gick på känslan. Boken som skulle fyllas med lycka, förväntningar, drömmar och händelser i hennes liv. Jag fyllde de tomma arken med drömmarna som redan fanns där i tidigt skede. Sida upp och sida ner längtade jag.

Sedan händer det som inte får hända. Jag försöker få ut min enorma sorg, min smärta men inga ord räcker till. Det finns inga ord. Och så följer tomma ark. Ark som skulle varit hennes liv. Vårt liv tillsammans. Ark som skulle varit glädje och lycka. Den drömmen finns inte längre. Tomma ark. Boken har blivit liggande och inte fyllts med ett enda pennstreck. Endast vita tomma ark, utan minnen och utan drömmar. Det smärtar att bara ens tänka på det.

Dagens sanning.

"Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker i jämförelse med det som finns inom oss."

Ralph Waldo Emerson

Jag är så skör.

Jag svarar ständigt på frågor kring min nuvarande graviditet. Svarar hur jag och bebisen mår. Säkert välmenande frågor. Men det är ansträngande. Jag bryr ju egentligen inte alls om den. Givetvis bryr jag mig om lillasyster närvaro, men inte på graviditeten i sig. På full och riktig sanning. Jag förlorade ju faktiskt ett fullgånget barn och föll på mållinjen. Nu gör jag denna resa åter igen. Jag gläds inte åt att vara gravid. Det är bokstavligen tortyr. Jag måste ju ta igenom mig tiden för att jag ska få egna biologiska barn. Något som vissa ser som underbart. Andra kan inte bli gravida. Biologiskt finns det hinder som gör det omöjligt.

Jag kan bli vansinnig på mina egna tankar då andra försöker helt desperat och förtvivlat bli gravida. Jag vill gärna tycka att mitt liv är lite bättre än att uppleva deras tappra tålamod och galna frustration. Men man kan ju inte jämföra. Jag står för mina tankar och åsikter. Man bör inte jämföra sin sorg med andras. Annars kommer man ju aldrig vidare. Det är så lätt att fastna i sitt egna träsk.

Jag skulle nog hellre vilja att min omgivning inte frågade så mycket på hur jag och bebisen mår. Allt är väl som oftast bra om inte något drastiskt oväntat plötsligt dyker upp. Eller? Jag kan nästan bli stressad över alla välmeningar. Jag har fullt upp ända. Att fortfarande sörja min saknade dotter. Det gör ju så fruktansvärt ont. Och som många verkar tro att denna graviditeten på något sätt skulle smeka mig varsamt åt lyckan igen så gör den inte ett dugg skillnad från om jag inte hade varit gravid på nytt. För mig existerar det inga levande barn. För mig kommer det inget positivt med att gå en hel graviditet. Inga skrik och ingen fortsättning. För mig är det blankt. Det tror jag att andra har svårt att sätta sig in i helt enkelt. Så sluta älta och fråga om vårt mående. Sluta predika om hur bra allting kommer att bli. VAD är det som kommer att bli bra? Jag bara undrar.

Jag längtar till vår resa i september. Då åker vi bort och får vara för oss själva. Då är det flesta frågor över.

Dagdrömmar som lever.

Lykke. Min förstfödda flicka förekommer dagligen i mina tankar. Mina dagdrömmar. I och omkring allt som händer. Det är ju som om hon fortfarande finns. Ibland blir ju bilderna av henne så tydliga att jag inte kan urskilja om det är verklighet eller just drömmar. Lilla rara hjärtat. Allt som oftast kan jag känna lycka att jag fått vara med om henne. Inte alls om det vi förlorade utan just minnet av att burit henne på samma vis som jag nu bär hennes syster. Omsorgsfullt och fullt av hopp och varm kärlek.

I nästan ett års tid har jag fått starka dagliga bilder på vårt nyfödda barn. Skör, varm och lätt rosig. Men stilla. Så stilla. Inte ens en svag vindpust fick hennes små mörka huvudlockar att vilja lätta. Inga ögon som sökte efter mina och ingen mun som ville fånga mitt bröst. Jag fick inte möjligheten att ge henne min just kläckta lycka och enorma kärlek. Hon fick inte uppleva den. Aldrig någonsin. Det är svårt att återberätta men bilderna av henne och oss just då är så nära. Varje dag. Nästintill varje timma.

Idag, ett år och tre månader senare är bilderna lite annorlunda. Dagdrömmarna börjar ta en annan form. Jag ser istället en liten flicka som tultar omkring i blöja, med ihållande tjocka bebisveck och en vitrandig klänning med spilld mjölk på. Lockarna i nacken har blivit längre och något ljusare. En varm och svettig nacke efter ett nyligen uppvaknande. En gosig kram i mammas famn som tecken på trygghet. Blöta pussar som talar för kärlek. Lykke är större.

Jag ser Lykke i de flesta andra barn. Jämför hennes ålder och aktuella beteenden. Sådant som vi kunde ha nu. Sådant som borde varit vardagsmat för mig som mamma.

Här i Skåne skulle jag med henne gått gata upp och gata ner. Utforskat vårt nya kvarter. Vi två skulle delat vardagarna tills Pappa välkommet dykt upp under eftermiddagen. Han skulle kommit hem till oss. Till dig och mig. Till oss.

Jag håller hårt i mina dagdrömmar. Där finns det ingen som kan bryta ner det jag bygger upp. Där är det jag som har kontrollen. Jag bestämmer när tankarna och drömmarna tar slut. Förmodligen gör det aldrig det. De är min borg.

Ibland känner jag mig som Alfons Åberg. Hans osynliga vän Molgan är mitt svar på Lykke.

Jag kan komma ihåg när jag själv var liten och så övertygande skulle förklara min nyfunna osynliga påhittade vän som bodde under trappan till övervåningen. Det var så självklart och naturligt att min BOBBO bodde där. Min bästis.

Idag minns jag den tiden dom rofylld, vacker och alldeles underbar. Jag var sju år.

Så vill jag att min framtid med Lykke vid min sida också ska få upplevas. Vacker och naturlig men framförallt nära.