Det misstänkte en urinvägsinfektion och Nike behövde offra sin högra lilla handrygg för att kunna sätta en infart för antibiotika. Lilla knappen skrek hjärtskärande och jag fick slutligen dämpa hennes oro och skräck med min trygga famn och bröst. Hon somnade helt utmattad i den hårda sjukhussängen och jag likaså. Kalle fick däremot ensam och något ledsen i ögat åka hem till den tomma lägenheten.
Nike sov mer eller mindre större delen av sjukhusvistelsen på två dygn. Det var tungt att se hennes lilla hand inlindad som en boxhandske med bandage som skydd över infarten. Det kändes även tungt att behöva ligga kvar i ovisshet om vad hon hade fått för virus. Nya prover gav inga direkta nya svar. Nedsatta vita blodkroppar och dåligt järnvärde. Vad ska det betyda.
Jag fullkomligt hatar att känna lukten. Lukten på sjukhus. Var än i landet man kommer så känner man lukten. Den sitter framförallt i sängkläderna och de filtar och handdukar man får låna under besöket. För oss är den lukten förknippat med Lykke och död. När jag plötsligt kände att Nikes hud luktade på samma vis blev jag rädd. Rädd och osäker.
Det är ett doftminne som aldrig försvinner. Den är speciell och varje gång jag får känna den under näsan så får jag ont i magen. En känns som åter något brister inom mig. Det var det sista vi fick inandas henne. Lykke. Just den lukten. För mig är det plågsam lukt och ingen ljuvlig doft. Den är förenad med smärta och djup sorg.
Vi är åter hemma och Nike ska medicineras hemma några dagar till. Förhoppningsvis blir hon piggare snart. Hon har hosta och är lite tjock i näsan. Hon är trött och inte lika aktiv så annars men stundtals så öppnar hon sina pigga små ögon och ler med hela ansiktet. Vackra lilla leende.
Äntligen får vi sova med pappa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar