Minuter som blev dagar som blev år.

Fyra minuter.

Fyra timmar.

Fyra dagar.

Fyra veckor

Fyra månader.

Fyra år. Älskade lilla barn. Du var så liten när du föddes. Helt klar och så underbar. Du var så redo. Din plats hos oss, i våra hjärtan, i vår familj är så stor. Du är en viktig och naturlig del trots att du inte fick leva med oss.
Det är fyra år idag, sedan jag födde en liten flicka. En liten Lykke. Jag önskar att detta var en glad och lycklig dag. Men det är det inte. Det river i mig av smärta. Där hennes skratt skulle varit finns bara tystnad.

Ibland undrar mina öron hur det skulle låta. När en fyraåring springer barfota i huset. Retas och busar med lillasyster. Ibland lyssnar öronen efter stegen och skratten, trots att jag vet att jag aldrig kommer få höra. Aldrig någonsin. Ibland undrar min hand hur det skulle kännas att hålla en fyraåring i handen, trots att jag vet att jag aldrig kommer att hitta den. Aldrig någonsin. Ibland undrar min röst hur det skulle kännas att ropa efter henne, så som jag ropar efter lillasyster. Ibland viskar rösten fram hennes namn. Trots att jag vet att jag inte kommer få svar. Aldrig någonsin. Ibland undrar mina ögon hur det skulle kännas att vila blicken på två systrar som leker med varandra. Ibland letar mina ögon trots att jag vet att jag aldrig kommer få se. Aldrig någonsin.
Jag tänker på dig varje dag. Jag tänker på dig med längtan. Sorg. Glädje. Saknad. Kärlek.
Inte hela dagen men varje dag.

Grattis på din fyraårsdag.