Jag har dagar som jag faller rakt pladask tillbaka till det som vid det största ögonblicket och upplevelsen i mitt liv, gjorde minnet till någonting förfärligt. Just nu är jag där. Kanske vet jag varför. Flera känslor gör mig påmind om det som jag rensar undan lite då och då. Sorgen och den stundtals, nästintill outhärdliga smärtan. Jag blöder tårar och känner mig obeskrivlig. Hittar inget förklarande eller berättande ord som kan spegla allt det där som jag har och känner därinne. Där, innanför den strama frusna huden och bakom de slutna ögonen.
Tankarna går fram och tillbaka. Ett syskon till? För vems skull. För min eller barnens.
Jag vill men vågar inte. Jag är livrädd. Jag orkar nog inte med en sista gång. Det gör ont att säga det. Låt detta bli mitt eget val. Vill inte bli omkullvält av någon som tror bättre än vad jag gör.
Kanske ska man bara vara nöjd nu när allt är lugnt och fint. Två friska barn. De har oss och varandra. Det grämer mig att jag ens har börjat tänka i en nybana. Ett syskon till? Varför. Vill jag utrymma ett tomrum för någon som borde funnits här? Vad vill jag uppnå.
Någonting talar om att jag alltid kommer känna ett tomrum däribland oss. En stol som Du skulle suttit på som för alltid kommer vara ledig. Kanske vill jag dämpa smärtan och saknaden ifrån dig med en till. En önskad, som kompenserar närvaron, Din plats. Jag är vilsen i tanken.
Att våga är att förlora fotfästet en liten stund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar