Nätterna är värst.

Dagarna flyter numera fint. Nike och jag har fullt upp med att utvecklas i vår relation och det tar tid. All min tid. God tid. Jag gör det för annars vet jag ärligt talat inte om jag orkat stå ut. Tankarna flyr ibland iväg åt och blir motsträviga. Men jag är lycklig med henne. Hon gör mig alltid glad. Får mig på bättre tankar.

Nu närmar sig vintern och kvällarna blir mörkare för varje dag som går. Det blir snabbare kväll vilket betyder att natten blir längre. Det känns i alla fall så. Det vill säga mer tid att tänka och grubbla. När alla andra sover och jag ligger sömnlös finns det olidligt många tankar där som påminner om de mest obehagliga stunderna jag upplevt.

Jag vantrivs i mörkret. Då är allt svart och stilla. Ljudlöst. Nästan livlöst. Jag kan fortfarande inte sluta ögonen utan att tänka på henne. Om Lykke.

I natt när jag höll Nike i min famn, sovandes efter ett måls amning slog mig tankarna hårt. Sista gången jag höll Lykke i min famn. Hon såg ut som hon sov. Men hon var kall. Hon var död. Det lilla mörka andaktsrummet och bara vi tre. Kalle, jag och Lykke. Det som skulle bli så bra. Istället byttes värme och glädjetårar ut till chock, förtvivlan, kyla och tomhet. Det är med smärta jag minns den stunden. Den allra sista fysiska närheten. Då och för alltid. Samtidigt vill jag komma tillbaka och uppleva. Leva om den stunden. Bara för att säga några små saker. Att få känna lite till. Få henne tillbaka. Tillbaka till oss. Det är som om jag inte fattar att hon inte kommer tillbaka. Som om hon är utlånad tills vidare. Det som tyvärr dykt upp i tankarna är även att vi endast har fått låna Nike. På obestämd tid. När som helst kan döden dyka upp igen. Jag vill inte tro det, jag får inte tro det och jag borde inte tro det. Men det är ibland svårt att hålla isär mardröm och verklighet.

Jag drömmer mycket nu. Om nätterna. Starka, dramatiska drömmar. Om död och uppståndelse. Jag drömmer mycket om mamma. Så mycket som jag fått osagt. Jag försöker stoppa tiden och upplever att hon fortfarande finns. Jag vaknar sällan helt utvilad i hjärnan på grund av de spöken som härjar fritt i mitt inre.

Knäpper upp.

Jag har ett barn för lite. Så är det. Inget påhittat och ingen mardröm. Så är det.

Vi kommer alltid att vara en familjemedlem för lite. Oavsett om vi får ett helt fotbollslag med ungar så kommer det alltid att saknas en. Det kommer alltid finnas en extra matchtröja som tyvärr aldrig kommer användas. En som alltid blir uppropad men som inte svarar. En som alltid får en egen födelsedag firad men som inte ens själv närvarar. Det är vårt saknade barn jag pratar om. Det är i vår familj det ALLTID kommer saknas någon. Och det är just henne. Lykke.

Jag hatar det. Jag svär och gråter. Det hjälper inte. Jag hatar att det inte hjälper att gråta och vara arg. Tvärtom, det blir nästan bara värre.

Det är en ekvation som inte går ihop. Att vi faktiskt har två barn men bara ett lever med oss. Det är svår mattematik.

Jag har alltid varit dålig på matte. Särskilt minustal. Att förlora ett barn och att leva med ett annat är att befinna sig under ett matteprov och du inte kan svara ärligt på sista frågan. Ska det vara plus eller minus?

Tyvärr känner jag att min familj nu och i all framtid alltid kommer befinna sig på minus. Idag kan kan prata om och nämna att min familj består av oss fyra utan att känna rädsla. Dock känner jag minustalet klia mig i nacken. Jag berättar att Nike har en storasyster men som dock inte längre lever med oss och det känns helt rätt. Inte själsligt rätt men viktigt att poängtera. Jag knäpper upp alla knappar och blottar mig för den som vill höra. Det gör att familjens minustal drar lite mer åt plus. Men jag hatar det fortfarande. Jag hatar att ens behöva öppna mina läppar på vid gavel och säga sanningen. Inte för att jag skäms. Inte alls. Utan för att det är min vardag och min plågsamma verklighet. Den grymma sanningen. Jag hatar det!

Ett hjärta.

En helg. Korta besök hos nära och kära gjorde oss lite varmare inuti. Fyllde på med kärlek och gradvis tajtare vänskap. En helg går fort. På torget handlade jag det finaste av hjärtan jag kunde finna. Ett hjärta att lägga hos Lykke och mamma.

Vi åkte förbi gravarna. Jag nämner dem i plural då de faktiskt ligger på samma plats men har en vardera sten. Hjärtat valde jag att placera i mitten, mellan dem. Det kilades fast och den tomma platsen utan växtlighet fylldes igen med just vårt hjärta. Så perfekt och vackert.

Jag rensar oerhört mycket när vi besöker Lykkes grav. Tömmer mig på de lagrade tårar som om de bara väntat på att få trillas. Alla känslor rinner ur mig. Jag blir tom av energi och totalt orkeslös. Som om jag sprungit ett maraton. Jag kan ha spänningar i flera dagar efteråt. Vi tände några ljus och som vi hoppade fick lysa och inte släckas av alla himlens regndroppar. Kanske tårar, kalla det vad du vill.

Prisad äro jag.

Jag följer dagligen mina medsystrars bloggar om förändringar som gett livet en annan innebörd, orättvisor och kampen om att fortsätta trots att vi mist våra små efterlängtade barn. Jag är inte ensam om att behöva ventilera min sorg och blotta mina innersta mörka tankar. På något vis känns det inte lika obehagligt svårt att dra den tunga last som river mina axlar röda då jag delar många av mina känslor med alla dessa fina samt oskyldiga utsatta människor.

Idag, till min stora förvåning såg jag att min egen blogg fanns med som nominerad till en av de 7 som är värd ett pris och fått en utmärkelse. En av mina medsystrar som valt att nämna just mina ord och tankar är Jenny som bloggar på JEN IN REAL LIFE. Jag läser hennes sida nästan dagligen då hennes tankar och känslor matchar mina egna i många avseenden. Hon har liksom jag förlorat sitt barn, sin pojke. Idag bär hon tappert en fin lillasyster i famnen.

Tack Jen! Du har ett stort varmt hjärta.

I priset ingår att berätta 7 saker om sig själv och skicka utmärkelsen vidare till 7 andra meningsfulla bloggar.

Jag vill härmed gärna tacka en en gång och säga att utmärkelsen gav mig bekräftelse på att någon stannat upp och lyssnat. Mitt budskap har fått en varm bekräftelse.

Jag ska fundera på mina 7 egenheter och på vilka 7 bloggar jag vill prisa. Jag återkommer snart med besked.

Paus.

Jag skäms att behöva säga att jag är så fruktansvärt trött. Jag skäms över att säga att jag ibland vill ge upp och lägga mig under den högsta högen med löv och krypa ut när jag har fått sova och har lite mer energi igen.

Jag har valt att sälja mina ord och tankar till denna bloggen som en ohemlig dagbok. Jag kan uttrycka mina innersta mörka känslor och min vantrivsel till sorgen. Men ibland kan jag även ge den påfyllning med ljusare dagar och lyckliga slut. Och tacksamt är väl det. Jag skulle förmodligen inte varken orkat stå enbent eller samspråkat med andra människor om det inte vore för att det faktiskt tillkommer lite lättare dagar med kärlek och hjärtliga skratt.

Jag lever i praktiken idag ett gott liv. Jag och mina nära och kära är friska och jag har en underbar familj och syskonlika vänner som lever tätt intill vid min sida. Jag har lyckats få till ordet trivsel i min vardag men framförallt är jag rik. Rik på erfarenhet som gett mig styrka och kärlek. Styrkan vill jag helst inte dela med mig då jag anser mig behöva den när de grå och mörka dagarna oväntat dyker upp. Kärleken däremot kan jag med glädje dela med mig av. Mest till dem som förtjänar en dos.

Jag har börjat leva igen. Jag är tacksam över att min kropp orkade resa sig. Jag hade just förlorat mitt barn och jag behövde leva ut den frustration det innebar. Jag har varit arg och förbannad. Dessa känslor finns där ännu men till skillnad från tidigare kan jag nu hantera dem. När Nike flyttade in i mage släppte mycket vrede och jag började skymta ljuset i mörkret. Sakta började jag leva igen. Jag började förstå att det finns fler att kunna ämna sin kärlek åt. Jag hade tydligen ett större hjärta än jag trodde var möjligt.

Denna helgen har jag kunnat lägga min sorg lite åt sidan. Jag har fått tiden till att fylla på med positiv energi. Jag har skrattat och jag har gråtit. Tillsammans har båda dessa en väldig kraft. Ett gott recept. Om man får skratta orkar man gråta och tvärtom. Jag måste få tacka en av mina absolut närmaste vänner för denna härliga helg.

Tack Lina för att du finns vid min sida och tack för att du gav min sorg en tillfällig paus. Jag upplevde att jag kröp ur lövhögen och istället sneglade på den i ögonvrån.

Sorgen har inga genvägar.

Jag tänker ibland tillbaka på den föräldrargrupp som vi deltog i månaderna innan Lykke var planerad att komma. Det vill säga senhösten för två år sedan. Kalle var väl inte så överförtjust i tanken på att följa med men för mig var det viktigt att vi gick dit tillsammans. Det var ju faktiskt teoretiskt sett VI som väntade barn. Vi skulle TILLSAMMANS göra föräldrarollen åt vår kommande flicka.

Vi var ett gäng på 10 par som träffades i gnista och glädje om vad som väntade oss alla. Många fina, mysiga blivande mammor och pappor följdes åt. Alla väntade sitt första barn. Bebisarna skulle dyka upp endast med några veckors mellanrum. Alla var vi nyfikna och hoppfulla. Jag undrar ibland om något av de andra paren gått liknande öde som vi till mötes. Sannolikheten är obefintlig. Det föddes 10 små barn det året. Alla dem med föräldrar från samma föräldragrupp. 1 barn dog. Det var mitt barn. Jag förstår fortfarande inte de orden. 1 av 10 barn dog. Det är fortfarande 1 för mycket.

Vi har många i vår närhet som är under utökning av familjen. Fler barn bakas och planeras komma inom snar framtid. Jag inandas lite ny luft för att få tanken att cirkulera fritt. Jag vill så gärna kunna glädjas åt dem. Jag vill känna lycka liksom de gör. Men jag kan inte. Vid varje nytt tillfälle, vid varje ny omgång jag får beskedet att det bakas en ny bebis blir jag tom. Ledsen och samtidigt förtvivlad. Vad är det för känslor?

Kanske vågar jag inte hoppas på det bästa. Det är som om jag förutsätter att det ska misslyckas. Jag rullar tanken snabbt på tungan och sväljer lika kvickt ångesten. Kanske vågar jag inte ta ut segern i förskott. Men när väl matchen är igång så vet man ju aldrig innan hur den ska sluta. Seger eller förlust.

Vi har hittills spelat två sådana matcher. Matcher i graviditet. En slutade i förlust. En slutade i seger. Mina referenser borde vara tillräckliga. Nike är ju ett levande bevis på att man faktiskt kan vinna också. Även om vägen dit var brokig och svår. Däremot gör vinsten av henne mig påmind om vad vi förlorade. Jag kan inte radera och ersätta just de känslorna. Förlusten, liksom sorgen har inga genvägar till försoning med motståndaren.

Det är idag 1 år och 9 månader sedan vi förlorade vår första spelade match. Det går inte en dag utan att jag tänker på Lykke. Jag sluter mina ögon för natten och det sista jag gör är att känna sorg efter henne. Blandade tankar. Jag önskar mig henne tillbaka.

Änglar kan leva, änglar kan dö.

Vi fick ett paket med tillhörande kort när Nike hade anlänt till familjen. På kortet stod det:

Till er ängel.

Jag förstod snabbt att vännen som skrivit inte alls tänkte på benämningen ängel som jag gjorde. I dennes värld var Nike en liten ängel som landat hos oss och tillförde oss lycka. Tanken var kanske inte genomtänkt utan skriven som en gest om att vara välkommen till oss som en skänk från ovan.

För mig är betydelsen av änglar de som inte längre finns ibland oss men som vi ändå kan känna med hjärtat. De lever i en annans sfär. I något som kanske inte finns eller rent av på andra sidan. För oss är Lykke en ängel. Vår, alldeles egen ängel. En liten och tyst, sovandes ängel. Bilden av hennes är skarp.

För mig är änglar inte alltid levande. Tyvärr.

Vi pratar gärna om att vi har änglavakt när olyckan visat att det kunde gått utför. Vi talar gärna om att änglar är de snälla människorna som ställer upp och visar medmänsklighet. Det kan vara ens bästa vän, sin syster eller sin egen mamma.

Jag har själv uttalat mig många gånger om denna betydelse då jag tidigare tyckt att änglar stod för det fina, varma och hjärtliga. Det gör det fortfarande men idag då jag mist de betydelsefulla liven som stått vid min sida så får änglar en annan betydelse. Änglar som faktiskt levde men som dog. Det är lite svårt att acceptera.

Den 22 februari 2009 fick jag ett meddelande av en fin gammal vän. En dikt skriven från hjärtat och texten löd:

"En flicka kom till jorden. Så väntad, så älskad, så liten, så skör

En ängel kom och hämtade henne. Så oväntat, så plötsligt, så orättvist, så tyst

Den lilla flickan följde med ängeln

Nu finns hon i himlen där hon vakar över sin mamma och pappa"

Det är något visst med barn som sover. Det innebär trygghet, stillhet och lugn. Man kan sitta och bara titta väldigt länge på ett barn som sover.

Samtidigt är det något visst med att ett barn som sover kan lika gärna vara död. Ett sovandes och ett dött barn är skrämmande lika. Alla känner inte så. Jag kan känna det ibland. Bilden jag har av Lykke som faktiskt är död men ser sovandes ut ger mig kalla fingertoppar. Känslan är obehagligt lika. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom.

Jag kan inte titta till Nike tillräckligt många gånger då hon faktiskt sover. Jag måste komma riktigt nära för att lyssna till hennes nästan obefintliga nätta andetag för att förstå att hon är min levande ängel.

Små änglar. Jag har en levande och jollrandes ängel som ligger tryggt i min famn. Jag har även en tyst, stilla och död ängel som vilar på min bara axel.

Hål för saknad.

Hur lagar man ett brustet hjärta?

Hur lagar man en sårad och förlorad själ?

Går det någonsin att sy ihop skarvarna täta igen? Mitt svar är naturligtvis - nej. Tiden läker inte alla sår men de blir kanske något blekare. Just nu, för att fortfarande hålla mig till sanningen, är att ärren lyser tydligt från insidan och ett ultraljud skulle säkert avslöja att mitt hjärta se ut som en hushållsost med stora hål. Hål som bildats av sorg. Sorg efter alla som jag mist och älskat. De två som stått mig allra närmast. Min egen mamma och mitt eget barn. De finns inte mer vid min sida. De största hålen i hjärtat är saknaden i från dem och för att det inte blev någon fortsättning. Deras liv tog slut men även en liten del av mig. Jag kämpar för att hålla det vitalt. Jag kämpar och hoppas på att hålen kanske någon gång ska fyllas med glädje och värme. Just nu cirkulerar blodet i hjärtat runt av lycka för Nike och hennes Pappa. Kanske kommer de tomma svarta hålen fyllas igen med nya glada minnen och fina upplevelser. Jag hoppas innerligt att det blir så.

Mina hål i hjärtat fylldes inte igen helt i och med att vi fick Nike men med henne i min vardag gör hjärtat inte lika ont längre. Med henne får mitt liv en annan innebörd och en avgörande mening igen.

Första förkylningen.

Nu är den här. Nikes allra första monsterförkylning. Hög feber, tät näsa och gubbhosta. Nätterna har varit ängsliga och mycket vaket. Jag har knappt sovit en blund på två dagar. Det är nästintill oundvikligt att skydda sina små liv ifrån faror och sjukdomar. De uppkommer ändå. Man kan ju inte isolera sig helt från omvärlden.

Vi åkte in till barnakuten i lördagskväll då vi ombads att komma in om Nikes feber kommit tillbaka. Hennes vita blodkroppar har stabiliserat sig och hennes immunförsvar tyder på att det reagerar på hennes förkylning. Ändå kunde jag inte slappna av för ens vi hade fått ett läkarutlåtande. Vi åkte hem helt utan behandling och jag fick nöja mig med svaret att återkomma om febern steg ytterligare.

Jag har i två dygn lusläst allt jag kommit över om feber. Febern i sig är ju bara en indikation på att kroppen måste försvara sig. Feber är ett gott tecken på sjukdom helt enkelt. Jag hade fått för mig att feber var något allvarligt och nu var döden nära. Hemska tankar. Plågsam hysteri.

Nikes allmäntillstånd är idag bättre. Hon visar gnista och kärlek. Hon orkar hänga med i fina melodier och nyfiket kramar hon om nallen hon har liggandes jämte i sängen. Kanske ska jag slappna av lite och istället inse att hennes första förkylning är på väg att försvinna.

Äntligen har hon hittat lyckan och tryggheten i napp. Som vi har tränat men hon har inte fattat hur hon ska använda den. Nu har det lossnat. Det har underlättat den här förkylningen betydligt. Kanske blir vi inte av den nu när vi lyckats introducerat den. Nåväl... bara hon är nöjd så är jag likaså.

Citat.

Jag ville aldrig veta hur det känns att hålla i en kall liten hand.

Nu vill jag istället aldrig glömma den känslan.

Tung men ändå viktlös.

Kanske är den regelbundna amningen. Kanske är det den kroniska tröttheten. Kanske är det fortfarande sorg och förtvivlan efter Lykke som tar mina kilon. Eller så kanske jag vantrivs.

Jag känner mig så fruktansvärt trött och orkeslös och samtidigt mätt på energi. Jag har tappat lust och jag har ingen motivation. Jag tappar hår. Men framförallt tappar jag vikt. Mina ynka graviditetskilon har sedan länge försvunnit och nu går jag på reserverna. Jag trivs inte alls med att försvinna så här.

Ändå äter jag som aldrig förr utan går allt som oftast med en tugga mat i munnen. Jag är hungrig och törstig om vartannat. Det är det enda jag orkar nu för tiden. Äta. I mängder. Men var tar all näring vägen?

Jag får ideligen höra hur liten jag blivit. Jag nästintill försvann ur min kropp både psykiskt och fysiskt när vi förlorade Lykke. Jag rasade i vikt. Skrämmande. Dit ville jag aldrig mer återgå. Men nu är jag åter i vågens fälla. Kanske blev flytten från Stockholm en större omställning än jag kunnat ana. Kanske beror det inte alls på det. Kanske beror det ändå på att Nike nu jagar all min näring och tar allt hon behöver. Det är det kanske värt?

Jag är bara lite ängslig att det är något i mitt lilla omlopp som inte är som det ska. Jag måste ju orka hänga med och vara delaktig i Nikes nya värld. Just nu går jag på reserver och lever på hoppet. Och kärleken. Jag lägger tanken"KANSKE" åt sidan ett tag och tuffar vidare i mitt vakuum.

Jag tänker på Lykke.

Jag tänker på Lykke med värme. Med kärlek. Med utsträckta armar för att snudda vid henne. Jag tänker på henne med glädje för att hon fanns till. Jag tänker på henne med tacksamhet för att jag fick uppleva henne och med stolthet att få vara just hennes mamma och med ödmjukhet för allt jag lärde mig av henne. Jag tänker på Lykke med innerlighet och allt jag borde fått ge henne och drömmande för hur våra liv skulle sett ut med henne ibland oss.

Jag tänker också på henne med saknad. Och sorg. Jag tänker på henne med förtvivlan över den orättvisa som drabbade oss. Med tomhet över att aldrig någonsin få se henne växa upp. Ibland tänker jag på henne med oerhörd smärta. Jag tänker på henne undrande på hur våra liv skulle sett ut.

Jag tänker på henne i det stilla. Jag tänker på henne varje dag. Tiden för henne inte längre bort ifrån mig. Hon finns alltid nära. Alltid.

Alltid.

Förståelse.

Det är i dagarna, 1 år och 8 månader sedan vi förlorade vår älskade Lykke. Det är alldeles nyss men ändå så nära. Det har även gått en tid sedan jag för första gången klev in i rummet där andra föräldrars famnar också var tomma fanns samlade. Samtalsgruppen via Spädbarnsfonden. Däribland de andra ledsna och förtvivlade människorna föddes empati och jag kunde äntligen förstå ordet död. På djupet. Samhörighet.

Jag tänker ofta tillbaka till den tiden och då med värme. Så mycket hjälp och stöd. Så viktigt och betydelsefullt. Mitt behov att gå att prata i samtal med andra människor har stillats. Det behovet finns inte mer. Men jag vet att det finns många där ute som just nu befinner sig i den akuta förtvivlan och bottenlösa sorg som jag egentligen nyss gjorde. De behöver också fälla tårar tillsammans med sina systrar och få hjälp att gå vidare. Att få känna sig förstådd mitt i den stormigaste delen av sorgen. Det hjälper, en liten stund. Det hjälper en i alla fall att förstå att man inte är ensammast på jorden om detta bisarra öde. Det finns fler som förlorat sina älskade efterlängtade små barn.

Min solvända brosch sitter säkert på min jackas axel. Den som står för stöd till forskning om plötslig sspädbarnsdöd och andra oförklarliga frågor om varför små barn dör innan de ens hinner se världens ljus. Min brosch bär jag för att visa min förståelse för andra drabbade och givetvis min egen sorg och orättvisa. Även om anledningen till att vi miste Lykke var under helt andra omständigheter. Men jag bär den och jag bär den med styrka.

Ett samtal.

Vi är just hemkomna från vår resa. Den som tidigt i våras var så efterlängtad. Vår resa till Barcelona.

Värmen gned fram svetten och det fanns få skuggplatser. Det var en obehaglig tryckande statsluft med oljud från all tung tät trafik och människor som skulle fram. Storstad i all ära men det kändes tungt att bära med oss Nike i detta nya högljudda land. Det måste vara svårt att sortera alla dessa intryck för en fyra månaders liten varelse som är van vid sin trygga hemmamiljö med sin mamma. Vilket kaos.

Nog är det skönt att lämna och byta miljö stundtals men det är ljuvligt att komma tillbaka. Nästan alltid.

Ett samtal från en Yvonne, barnmorska på Södersjukhuset hade sökt mig när vi var på resande fot. Jag minns henne tydligt. Det var kvinnan som hjälpte oss när allt var försent. Kvinnan som gjorde Lykke i ordning efter beskedet att hon inte längre fysiskt fanns med oss. Hennes ansikte har en skarp och tydlig bild i mitt huvud. Jag minns även desperationen i hennes ögon då hon insåg vad som just inträffat. Den var fokuserad men kall. Inte hjärtlig men hjälpsam. Nu har hon kontaktat mig. Hon är den enda av de i mängden inblandade som gjort ett närmande. Tagit ett kliv fram och är villig att möta min röst. Men vad vill hon mig egentligen?

Ångestladdat ringde jag idag avdelning 63 på Södersjukhuset. Det var just den avdelningen där allt inträffade för drygt ett och ett halvt år sedan. Nu var jag där åter igen. Ångest. Jag fick beskedet att hon jobbar natt och kunde nås senare i kväll. Ska jag ringa tillbaka?

Idag har jag en glad jollrande Nike i köket. Hon testar sin röst och sjunger för allt vad hon kan till min brokiga sångstämma Imsevimse spindel. Hon fullkomligt älskar den. Det är svårt att hålla borta glädjetårarna.

Glädjen kompenserar de tårar jag fällde på sjukhuset idag. Nikes värden är sämre och vi ska göra ytterligare utredning. Jag fullkomligt hatar att känna mig så här instängd. I den tomma ovisshetens gråa rum som inte ger oss några svar. Jag vill kunna gå därifrån med en frisk flicka och aldrig mer behöva komma tillbaka.

Minnesvärda avtryck.

I ett mörkt och svalt sovrum, med mitt barns varma nakna hud tätt intill fick mig igår att tänka på vad som idag stod på önskelistan. Fina små fot och handavtryck på vita ark med vacker inramning. Vi förväntar oss inte några goda resultat men vi bör göra några försök till att lyckas.

Jag föll tillbaka till historia och var livs levande tillbaka till den ödesdigra natten på sjukhuset. Då när allt förblev verklighet ur en mardröm och framtiden såg nattsvart ut. Då våra tajta sömmar löstes upp på ett ögonblick sekund. Då flykten till att hoppa ut ur fönstret på 4:e våningen låg nära till hands. Jag vet inte hur det är att bli strypt och kvävas till döds, men jag kan tänka mig att det är samma känsla. Jag fick inte luft och ingen ville hjälpa mig att återfå medvetandet. Samtidigt som det inte gick. Ingenting möjliggjorde syretillförsel. Inte ens en kram som många gånger kan vara förlåtande och helande.

Där i all bedrövelse målades Lykkes nätta lilla fotsula samt handflata i röd färg som sedan stämplades in på vitt papper. Fötter som inte ens fått pussas på och händer som inte fått möjligheten att gripa någon annans. Det gör väldigt ont. Det minnet är oerhört plågsamt.

Igår kväll kom tårarna hejdlöst. Det värsta är att hur mycket glädje och lycka än Nike fört med sig så försvinner inte plågorna och det onda från den natten vi födde och förlorade Lykke, och följande tid efter det.

Vi har valt att teckna Nikes avtryck med svart fingerfärg på vita ark. Lykkes i rött. Kanske är rött lite mer levande. Kanske finns det en baktanke med det från personalens sida. De har ju uppenbarligen varit med om nyfödda men döda bebisar tidigare. Nu även med vårt barn, vår lilla fina flicka.

Det framkallar dock ångest och bitterhet gentemot inblandad personal då olyckan hade kunnat undvikas. Varför vi? Varför någon överhuvudtaget? Vem klarar att gå vidare med vissheten att de inte gjorde sitt jobb. De är mänskligt att fela men inte i vården. Inte överhuvudtaget.

Nikes virusinfektion sitter säkerligen kvar. Hennes vita blodkroppar fungerar inte som de ska och vi ska till läkaren igen nästa vecka för att göra nya blodprover. Lilla grynet mitt. Det tar mycket negativ energi att gå och fundera och tänka det värsta. Kanske gör jag det i onödan. Jag är bara så fruktansvärt rädd om henne. Jag kan inte gå miste om henne också. Jag klarar inte det. Jag vet hur det är att förlora det vackraste och käraste man har. Jag förlorade mitt barn. Smärtsam orättvisa.

Ljuv musik.

Jag beskådar och njuter. Jag vidrör och känner. Varm mjuk hud. Jag lyssnar och kan förstå hennes språk. Fantastiska lilla Nike. Att jag får vara med och uppleva henne är just fantastiskt. Hon är som ljuv musik i mina öron. Hon ler och skrattar allt som oftast och det får mig att känna total lycka. Barmhärtig kärlek.

Nike visar oss nya färdigheter nästan dagligen. Mycket går i rasande fart. Vändning från mage till rygg, men mycket är på hennes villkor. Jag kan inte påtvinga fram utveckling. Hon gör sina framsteg när tiden är mogen. När HON är mogen.

Apropå...

Vi har gått ur svenska kyrkan. Jag står för det. Jag är inte troende och jag har inte fått någon bekräftelse på att mina önskningar slår in. Jag litar inte på högre makter. I det fall det funnits någon skulle mitt liv se lite annorlunda ut än det gör idag.

Ekonomisk ersättning.

Vem är det som ska avgöra och ge det slutgiltiga besked om vad ett människoliv är värt? Det finns i Sverige möjlighet för oss patienter att begära ersättning när skada vid behandling påvisats eller risker till att skadas allvarligt vid behandling. Det är LÖF. Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag.

Där var vi. För drygt ett år sedan fyllde jag i papper från försäkringsbolaget och bifogade min händelseanalys, yttranden från inblandad personal och min egen skrivna upplevda historia.

Vi har väntat. Jag har ringt flertalet gånger men inte fått besked. Semestrar. Höst blir vinter. Vinter blir vår. Våren blev sommaren 2010. Och så kom nu kom vårt efterlängtade besked. Ersättningen för det vi förlorade.

Kan det egentligen finnas någon materiell löjlig sak eller tramsiga pengar som kan ersätta ett förlorat barn. Mitt svar på den frågan är omöjlig. Här finns det inga förlåt. Det räcker liksom inte för ett par hårt psykiskt skadade föräldrar att få en klapp på axeln. Det finns varken resor till utlandet eller vackra ting och presenter som kan ersätta ett människoliv.

Jag undrar vem som bestämmer hur mycket ekonomisk ersättning som ska betalas ut till nyligen utsatta. Hur värderar man det och var går gränserna. Det är helt sjukt. Det är egentligen sjukt att ens behöva fylla i ansökan och hoppas på ersättning. Vad trodde jag? Jag visste ju redan innan jag fick vårt beslut hur jag skulle känna inför det här. Hopplöshet. Var det värt det? Var det värt all den energi det har tagit?

Det var med stor iver samt kallsvettiga fingrar jag sprättade upp kuvertet.

Vi skulle få ersättning. Ersättning för all sveda och värk. Det var tydligt självklart. Skulle jag ta det som en seger?

Det är svårt att inte börja gråta. Jag är så oerhört tacksam att det fanns människor där bakom de stängda kontorsväggarna som faktiskt ansåg oss berättigade till ersättning. Det är nog det som är vår seger. Segern att faktiskt bli sedd och hörd och inte att få någon slags minimalistisk ekonomisk hjälp i detta absurda helvete.

Inga pengar i världen är på något vis jämförbart med vår lilla förstfödda flicka men segern i att ha vunnit denna strid om felbehandling ger mig faktiskt glädjetårar. Det gör samtidigt väldigt ont att inte få ha henne här. Jag hade gärna bytt tillbaka om det visade sig fanns en öppning till himlen. Den ekonomiska ersättning gör i sig ingen skillnad på varken sorgen eller plånboken.

Sjukstugan.

Efter en dags feber och en trött och gnällig Nike, begav vi oss i söndags till barnakuten. Hög feber men inga andra vidare symtom på sjukdom. Urin och blodprover togs och vi blev ombedda att läggas in för natten för observation.

Det misstänkte en urinvägsinfektion och Nike behövde offra sin högra lilla handrygg för att kunna sätta en infart för antibiotika. Lilla knappen skrek hjärtskärande och jag fick slutligen dämpa hennes oro och skräck med min trygga famn och bröst. Hon somnade helt utmattad i den hårda sjukhussängen och jag likaså. Kalle fick däremot ensam och något ledsen i ögat åka hem till den tomma lägenheten.

Nike sov mer eller mindre större delen av sjukhusvistelsen på två dygn. Det var tungt att se hennes lilla hand inlindad som en boxhandske med bandage som skydd över infarten. Det kändes även tungt att behöva ligga kvar i ovisshet om vad hon hade fått för virus. Nya prover gav inga direkta nya svar. Nedsatta vita blodkroppar och dåligt järnvärde. Vad ska det betyda.

Jag fullkomligt hatar att känna lukten. Lukten på sjukhus. Var än i landet man kommer så känner man lukten. Den sitter framförallt i sängkläderna och de filtar och handdukar man får låna under besöket. För oss är den lukten förknippat med Lykke och död. När jag plötsligt kände att Nikes hud luktade på samma vis blev jag rädd. Rädd och osäker.

Det är ett doftminne som aldrig försvinner. Den är speciell och varje gång jag får känna den under näsan så får jag ont i magen. En känns som åter något brister inom mig. Det var det sista vi fick inandas henne. Lykke. Just den lukten. För mig är det plågsam lukt och ingen ljuvlig doft. Den är förenad med smärta och djup sorg.

Vi är åter hemma och Nike ska medicineras hemma några dagar till. Förhoppningsvis blir hon piggare snart. Hon har hosta och är lite tjock i näsan. Hon är trött och inte lika aktiv så annars men stundtals så öppnar hon sina pigga små ögon och ler med hela ansiktet. Vackra lilla leende.

Äntligen får vi sova med pappa igen.

Nike blir 3 månader.

Idag för 3 månader sedan låg jag inlagd på Lunds lasaretts förlossning. Högst ovetande om vad som snart skulle ske. Mötet med vår andra flicka Nike skulle snart äga rum. Två timmar senare var jag förlöst och Nike fick vakna upp tillsammans med sin pappa.

Tiden har sprungit iväg. Hon är fortfarande väldigt liten och späd då hon föddes förtidigt men hon tar sig fram med stormsteg.

Jag är tacksam. Tacksam över att Nike ville komma ut fyra veckor för tidigt. Jag kan se att vi har fått extra tid tillsammans med henne och samtidigt tacksam att hon lät min graviditet upphöra. Sista tiden var nästan outhärdlig. Det fanns så mycket ångest som snurrade som ett grått ilsket moln med åska och regn över mig.

Första 6 veckorna tillbringade vi mest i sängen. Hud mot hud. Tätt intill. Allt eftersom tiden gått och Nike utvecklats och blivit större kan hon idag ligga ensam i sängen. Hon har vant sig. Det är skönt att faktiskt kunna lägga ifrån sig henne. Min oro och ångest över plötslig spädbarns död har lugnat sig. Ändå vaknar jag flertalet gånger under natten för att lyssna till hennes nätta små andetag. Jag kan länge ligga stilla i mörkret för att höra dem utan att se henne. Hennes värme intill mig gör att jag lätt somnar om.

Älskade lilla knapp. Jag kommer inte låta det hända dig något. Du är vårt allt.

Vi fick en heldag på Österlen. Skånes fina sommarsida. Här befann vi oss för nästan exakt ett år sedan utan hopp och utan levande barn. Idag satt vi på samma restaurang i Skillinge och livet ser idag lite annorlunda ut.

Tack mina fina för en fantastisk dag.

Tänk om...

En av Lykkes pappa Kalles närmaste vänner blev pappa för första gången 4 veckor efter det att Kalle blivit det. Deras graviditet närmade sig ett slut som liknade vårt. Mamman till barnet blev igångsatt efter någon veckas havandeskapsförgiftning. De fick däremot behålla sin flicka. En liten fin tjej som var pigg och frisk. Men framförallt var hon levande.

Vi träffades för andra gången nu sedan hon föddes. Hon hade blivit knappt 1 och ett halvt år. Mötet med henne var fint men framkallade många och hårda besvikna känslor. Bitterhet och sorg. Hon var ett levande bevis på vad vi hade förlorat. Det kändes tufft att se henne göra allt det som vår flicka också förhoppningsvis kunnat göra.

Nu finns istället lillasyster Nike levande vid vår sida. Det gör ont att inte Lykke får träffa henne.

I vårt umgänge finns familjer med flera syskon. Syskonbråk och syskonkärlek. Det slår mig att aldrig Lykke fick uppleva sin mammas växande mage som lillasyster så gott vaggade i. Hon fick inte hålla henne i famnen på BB som andra storasyskon gör med sin nykläckta syster eller bror. Likaså att Nike aldrig få göra saker tillsammans med sin äldre syster. Sådana bus och äventyr som jag själv minns att jag som lillasyster fick göra med min storasyster. Konstigt och tacksamt nog kommer aldrig Nike behöva uppleva eller känna den smärtan som förlusten efter Lykke medförde. För oss är den nästan outhärdlig. Tårar som inte kan beskrivas utan att varit med om det.

Det hade varit en mysig tid tillsammans. Mamma, pappa Lykke och nyfödda Nike. Tänk om...