I mitt ekorrhjul.

Det finns så många OM BARA och OM INTE.

Jag funderar fortfarande i samma cirkel. Ett varv för att sedan vända igen och tänka samma väg tillbaka. Tanken leder ingenstans. Det blir bara tomma hypoteser som inte får ett svar. Jag blundar och vill hitta en öppning, ett svar på det blinda, det tomma. På alla "om bara" och "om inte." Sanningen är i detta fall stygg. Olyckor och orättvisan är också stygg. Det kryper inte fram något heligt eller gott ur den här sorgen. Jag hatar det.

Ordet OM är starkt. Jag hatar det ordet. Det är nämligen just det som alla mina mardrömmar och tomma frågor börjar på. I många av de stim av tankar i min hjärnsubstans simmar även ordet VARFÖR. Jag läser innantill beslut från Socialstyrelsen och PSR:s motivering och kan fortfarande inte förstå hur allt ens kunnat inträffa. Ledordet är brister och slarv under pågående handlingsplan. Ett barn dog. På grund av slarv. Mitt barn. Det var mitt barn som dog. Det räcker inte med att säga att det bara blev så. Kanske inte konstigt att jag vill reda ut min cirkel där OM och VARFÖR överlappar varandra.

På riktigt.

Nu är vi installerade i vårt nya hem. Det känns härligt. Skön varm känsla i magen. Vi trivs trots det berg av flyttkartonger som vi radat upp längs väggarna. Nikes rum står orört. Vi har ännu inga möbler som rummet ska fyllas med. Det känns konstigt och overkligt. Overkligt att vi äntligen fick vårt hus och att vi faktiskt fick flytta in med en extra familjemedlem. En flicka som en dag ska få sitt eget rum. Det är nästan för stort för att förstå. Jag lever i en slags paranoid värld där jag inte riktigt verkar fatta att vi faktiskt är tre som bor här. Jag kan ibland till och med få känslan att Nike inte är min dotter. Jag fick ju en dotter som lämnade mig och efter det så är det som jag inte riktigt kan ta till mig att jag faktiskt är mamma. Nu, på riktigt.

Nike har varit sjuk igen. Förkylningen ligger där som en tickande bomb som när som helst detonerar upp. Kommer och går. Hög feber och en mamma som blir orolig. Jag förstod tydligen inte tidigare att barn blir sjuka. Det är lättare att acceptera att andras blir det men inte sina egna. Mitt hjärta värker när hon är ledsen. Det sköra hjärtat orkar inte ta hand om sjukdomar också. Det räcker med den tunga sorg och saknad det redan bär på.

Det slår mig om morgnarna, det slår mig om kvällarna. Det slår mig egentligen när som helst på dagen. Tanken om att det kunde varit Lykke som hade bott med oss i huset. Det hade kunnat vara hennes rum som vi inväntat att måla i hennes älsklingsfärg och byggt fina dockhus till. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag känner den tomma önskningen flyga bort mellan mina ögonfransar. Tänk vad lyckliga vi hade varit utan all denna sorg.

Får man säga så? Att jag inte är lycklig. Jag borde ju egentligen vara det. Jag sover om nätterna bredvid mina två livlinor och jag får skratta om dagarna. Men det känns inte tillräckligt.

Det var längesedan jag kunde gråta som jag gör nu. Jag har inte haft tid. Nu har jag det. Tid. Tid för att gråta.

Nattsudd.

Jag hade sett fram emot att åka till Göteborg. Träffa vännerna som också fått små pojkar och flickor och självklart finaste syster med familj. Oscar och Melker. Mina busar.

Tre nätter utan pappa. Det måste gå.

Någonting känns oroligt under onsdagen. Nike gnäller och kniper med magen. Vill inte äta, vill vara i famnen, vill inte vara i famnen, sover men vaknar lätt. Jag väcks jämte en febrig dotter. Hög feber. Den har slagit till igen. Denna gången var jag inte lika orolig men att vakna av att sitt barn är ledset och inte kan tröstas är ingen spännande match. Jag orkar egentligen inte att gråta men tårarna kommer hejdlöst. Inte nu igen. Jag vill inte åka till akuten och sjukhus för att kolla henne. Men jag måste ju. Tänk om det är något allvarligt.

In till barnakuten. Det kryper i kroppen att åka dit. Jag hatar det. Sjukhus tar liv. Jag litar inte på någon där. Ändå säger mitt förnuft att vi måste åka. Jag är ju så vansinnigt rädd för att mista henne så jag plågar mig mot min vilja att faktiskt besöka en läkare. Två timmar senare får vi åka hem. Eller rättare sagt hem till min syster.

Två läkarstudenter var frågvisa men noggranna. Läkaren som högsta tuppen var nonchalant utan handslag men var kort och uppriktig. Kanske lika bra det. Att få det överstökat. Nike var febrig men ingen bakteriell åkomma kunde konstateras. Hon är förkyld rakt igenom men frisk i öron och svalg. Kanske är det en vanlig virusinfektion. Det är förkylningstider och det är väl bara att inse att ens barn blir sjuka. Jag inser det nu. Och det behöver inte vara någon fara. Det är bara mitt psyke som spelar mig galen av tankar att vara nära döden så fort man får feber.

Febern fortsatte och vi behandlade med alvedon. Tempen sjönk en aning och hon upplevdes piggare men febern fortsatte. I tre dygn utan egentligen några andra symtom.

Idag är hon feberfri men fortfarande förkyld. Nätterna är jobbiga. Vi sover knappt någonting. Jag somnar dagtid nästan stående. Nike har börjat äta igen och jag känner att vi kanske går åt rätt håll. Det friska.

Nu är vi tillbaka i Malmö igen och vi flyttar in i huset i Rydebäck till helgen. Det kommer bli något nytt. Vi behöver komma till ro. Bland våra egna ting och tankar. Till havet och naturen. Det ska bli skönt att flytta från stan.

Vi har längtat efter pappa. Nu är vi tillsammans igen. Och jag kan äntligen få lite avlastning och en gnutta sömn. Vi behövde komma tillbaka. Det är skönare att vara två om en liten tjej. Det är skönt att dela på ansvaret. Ensam blir det alldeles för tungt.

Nätterna är värst.

Dagarna flyter numera fint. Nike och jag har fullt upp med att utvecklas i vår relation och det tar tid. All min tid. God tid. Jag gör det för annars vet jag ärligt talat inte om jag orkat stå ut. Tankarna flyr ibland iväg åt och blir motsträviga. Men jag är lycklig med henne. Hon gör mig alltid glad. Får mig på bättre tankar.

Nu närmar sig vintern och kvällarna blir mörkare för varje dag som går. Det blir snabbare kväll vilket betyder att natten blir längre. Det känns i alla fall så. Det vill säga mer tid att tänka och grubbla. När alla andra sover och jag ligger sömnlös finns det olidligt många tankar där som påminner om de mest obehagliga stunderna jag upplevt.

Jag vantrivs i mörkret. Då är allt svart och stilla. Ljudlöst. Nästan livlöst. Jag kan fortfarande inte sluta ögonen utan att tänka på henne. Om Lykke.

I natt när jag höll Nike i min famn, sovandes efter ett måls amning slog mig tankarna hårt. Sista gången jag höll Lykke i min famn. Hon såg ut som hon sov. Men hon var kall. Hon var död. Det lilla mörka andaktsrummet och bara vi tre. Kalle, jag och Lykke. Det som skulle bli så bra. Istället byttes värme och glädjetårar ut till chock, förtvivlan, kyla och tomhet. Det är med smärta jag minns den stunden. Den allra sista fysiska närheten. Då och för alltid. Samtidigt vill jag komma tillbaka och uppleva. Leva om den stunden. Bara för att säga några små saker. Att få känna lite till. Få henne tillbaka. Tillbaka till oss. Det är som om jag inte fattar att hon inte kommer tillbaka. Som om hon är utlånad tills vidare. Det som tyvärr dykt upp i tankarna är även att vi endast har fått låna Nike. På obestämd tid. När som helst kan döden dyka upp igen. Jag vill inte tro det, jag får inte tro det och jag borde inte tro det. Men det är ibland svårt att hålla isär mardröm och verklighet.

Jag drömmer mycket nu. Om nätterna. Starka, dramatiska drömmar. Om död och uppståndelse. Jag drömmer mycket om mamma. Så mycket som jag fått osagt. Jag försöker stoppa tiden och upplever att hon fortfarande finns. Jag vaknar sällan helt utvilad i hjärnan på grund av de spöken som härjar fritt i mitt inre.

Knäpper upp.

Jag har ett barn för lite. Så är det. Inget påhittat och ingen mardröm. Så är det.

Vi kommer alltid att vara en familjemedlem för lite. Oavsett om vi får ett helt fotbollslag med ungar så kommer det alltid att saknas en. Det kommer alltid finnas en extra matchtröja som tyvärr aldrig kommer användas. En som alltid blir uppropad men som inte svarar. En som alltid får en egen födelsedag firad men som inte ens själv närvarar. Det är vårt saknade barn jag pratar om. Det är i vår familj det ALLTID kommer saknas någon. Och det är just henne. Lykke.

Jag hatar det. Jag svär och gråter. Det hjälper inte. Jag hatar att det inte hjälper att gråta och vara arg. Tvärtom, det blir nästan bara värre.

Det är en ekvation som inte går ihop. Att vi faktiskt har två barn men bara ett lever med oss. Det är svår mattematik.

Jag har alltid varit dålig på matte. Särskilt minustal. Att förlora ett barn och att leva med ett annat är att befinna sig under ett matteprov och du inte kan svara ärligt på sista frågan. Ska det vara plus eller minus?

Tyvärr känner jag att min familj nu och i all framtid alltid kommer befinna sig på minus. Idag kan kan prata om och nämna att min familj består av oss fyra utan att känna rädsla. Dock känner jag minustalet klia mig i nacken. Jag berättar att Nike har en storasyster men som dock inte längre lever med oss och det känns helt rätt. Inte själsligt rätt men viktigt att poängtera. Jag knäpper upp alla knappar och blottar mig för den som vill höra. Det gör att familjens minustal drar lite mer åt plus. Men jag hatar det fortfarande. Jag hatar att ens behöva öppna mina läppar på vid gavel och säga sanningen. Inte för att jag skäms. Inte alls. Utan för att det är min vardag och min plågsamma verklighet. Den grymma sanningen. Jag hatar det!

Ett hjärta.

En helg. Korta besök hos nära och kära gjorde oss lite varmare inuti. Fyllde på med kärlek och gradvis tajtare vänskap. En helg går fort. På torget handlade jag det finaste av hjärtan jag kunde finna. Ett hjärta att lägga hos Lykke och mamma.

Vi åkte förbi gravarna. Jag nämner dem i plural då de faktiskt ligger på samma plats men har en vardera sten. Hjärtat valde jag att placera i mitten, mellan dem. Det kilades fast och den tomma platsen utan växtlighet fylldes igen med just vårt hjärta. Så perfekt och vackert.

Jag rensar oerhört mycket när vi besöker Lykkes grav. Tömmer mig på de lagrade tårar som om de bara väntat på att få trillas. Alla känslor rinner ur mig. Jag blir tom av energi och totalt orkeslös. Som om jag sprungit ett maraton. Jag kan ha spänningar i flera dagar efteråt. Vi tände några ljus och som vi hoppade fick lysa och inte släckas av alla himlens regndroppar. Kanske tårar, kalla det vad du vill.

Prisad äro jag.

Jag följer dagligen mina medsystrars bloggar om förändringar som gett livet en annan innebörd, orättvisor och kampen om att fortsätta trots att vi mist våra små efterlängtade barn. Jag är inte ensam om att behöva ventilera min sorg och blotta mina innersta mörka tankar. På något vis känns det inte lika obehagligt svårt att dra den tunga last som river mina axlar röda då jag delar många av mina känslor med alla dessa fina samt oskyldiga utsatta människor.

Idag, till min stora förvåning såg jag att min egen blogg fanns med som nominerad till en av de 7 som är värd ett pris och fått en utmärkelse. En av mina medsystrar som valt att nämna just mina ord och tankar är Jenny som bloggar på JEN IN REAL LIFE. Jag läser hennes sida nästan dagligen då hennes tankar och känslor matchar mina egna i många avseenden. Hon har liksom jag förlorat sitt barn, sin pojke. Idag bär hon tappert en fin lillasyster i famnen.

Tack Jen! Du har ett stort varmt hjärta.

I priset ingår att berätta 7 saker om sig själv och skicka utmärkelsen vidare till 7 andra meningsfulla bloggar.

Jag vill härmed gärna tacka en en gång och säga att utmärkelsen gav mig bekräftelse på att någon stannat upp och lyssnat. Mitt budskap har fått en varm bekräftelse.

Jag ska fundera på mina 7 egenheter och på vilka 7 bloggar jag vill prisa. Jag återkommer snart med besked.

Paus.

Jag skäms att behöva säga att jag är så fruktansvärt trött. Jag skäms över att säga att jag ibland vill ge upp och lägga mig under den högsta högen med löv och krypa ut när jag har fått sova och har lite mer energi igen.

Jag har valt att sälja mina ord och tankar till denna bloggen som en ohemlig dagbok. Jag kan uttrycka mina innersta mörka känslor och min vantrivsel till sorgen. Men ibland kan jag även ge den påfyllning med ljusare dagar och lyckliga slut. Och tacksamt är väl det. Jag skulle förmodligen inte varken orkat stå enbent eller samspråkat med andra människor om det inte vore för att det faktiskt tillkommer lite lättare dagar med kärlek och hjärtliga skratt.

Jag lever i praktiken idag ett gott liv. Jag och mina nära och kära är friska och jag har en underbar familj och syskonlika vänner som lever tätt intill vid min sida. Jag har lyckats få till ordet trivsel i min vardag men framförallt är jag rik. Rik på erfarenhet som gett mig styrka och kärlek. Styrkan vill jag helst inte dela med mig då jag anser mig behöva den när de grå och mörka dagarna oväntat dyker upp. Kärleken däremot kan jag med glädje dela med mig av. Mest till dem som förtjänar en dos.

Jag har börjat leva igen. Jag är tacksam över att min kropp orkade resa sig. Jag hade just förlorat mitt barn och jag behövde leva ut den frustration det innebar. Jag har varit arg och förbannad. Dessa känslor finns där ännu men till skillnad från tidigare kan jag nu hantera dem. När Nike flyttade in i mage släppte mycket vrede och jag började skymta ljuset i mörkret. Sakta började jag leva igen. Jag började förstå att det finns fler att kunna ämna sin kärlek åt. Jag hade tydligen ett större hjärta än jag trodde var möjligt.

Denna helgen har jag kunnat lägga min sorg lite åt sidan. Jag har fått tiden till att fylla på med positiv energi. Jag har skrattat och jag har gråtit. Tillsammans har båda dessa en väldig kraft. Ett gott recept. Om man får skratta orkar man gråta och tvärtom. Jag måste få tacka en av mina absolut närmaste vänner för denna härliga helg.

Tack Lina för att du finns vid min sida och tack för att du gav min sorg en tillfällig paus. Jag upplevde att jag kröp ur lövhögen och istället sneglade på den i ögonvrån.

Sorgen har inga genvägar.

Jag tänker ibland tillbaka på den föräldrargrupp som vi deltog i månaderna innan Lykke var planerad att komma. Det vill säga senhösten för två år sedan. Kalle var väl inte så överförtjust i tanken på att följa med men för mig var det viktigt att vi gick dit tillsammans. Det var ju faktiskt teoretiskt sett VI som väntade barn. Vi skulle TILLSAMMANS göra föräldrarollen åt vår kommande flicka.

Vi var ett gäng på 10 par som träffades i gnista och glädje om vad som väntade oss alla. Många fina, mysiga blivande mammor och pappor följdes åt. Alla väntade sitt första barn. Bebisarna skulle dyka upp endast med några veckors mellanrum. Alla var vi nyfikna och hoppfulla. Jag undrar ibland om något av de andra paren gått liknande öde som vi till mötes. Sannolikheten är obefintlig. Det föddes 10 små barn det året. Alla dem med föräldrar från samma föräldragrupp. 1 barn dog. Det var mitt barn. Jag förstår fortfarande inte de orden. 1 av 10 barn dog. Det är fortfarande 1 för mycket.

Vi har många i vår närhet som är under utökning av familjen. Fler barn bakas och planeras komma inom snar framtid. Jag inandas lite ny luft för att få tanken att cirkulera fritt. Jag vill så gärna kunna glädjas åt dem. Jag vill känna lycka liksom de gör. Men jag kan inte. Vid varje nytt tillfälle, vid varje ny omgång jag får beskedet att det bakas en ny bebis blir jag tom. Ledsen och samtidigt förtvivlad. Vad är det för känslor?

Kanske vågar jag inte hoppas på det bästa. Det är som om jag förutsätter att det ska misslyckas. Jag rullar tanken snabbt på tungan och sväljer lika kvickt ångesten. Kanske vågar jag inte ta ut segern i förskott. Men när väl matchen är igång så vet man ju aldrig innan hur den ska sluta. Seger eller förlust.

Vi har hittills spelat två sådana matcher. Matcher i graviditet. En slutade i förlust. En slutade i seger. Mina referenser borde vara tillräckliga. Nike är ju ett levande bevis på att man faktiskt kan vinna också. Även om vägen dit var brokig och svår. Däremot gör vinsten av henne mig påmind om vad vi förlorade. Jag kan inte radera och ersätta just de känslorna. Förlusten, liksom sorgen har inga genvägar till försoning med motståndaren.

Det är idag 1 år och 9 månader sedan vi förlorade vår första spelade match. Det går inte en dag utan att jag tänker på Lykke. Jag sluter mina ögon för natten och det sista jag gör är att känna sorg efter henne. Blandade tankar. Jag önskar mig henne tillbaka.

Änglar kan leva, änglar kan dö.

Vi fick ett paket med tillhörande kort när Nike hade anlänt till familjen. På kortet stod det:

Till er ängel.

Jag förstod snabbt att vännen som skrivit inte alls tänkte på benämningen ängel som jag gjorde. I dennes värld var Nike en liten ängel som landat hos oss och tillförde oss lycka. Tanken var kanske inte genomtänkt utan skriven som en gest om att vara välkommen till oss som en skänk från ovan.

För mig är betydelsen av änglar de som inte längre finns ibland oss men som vi ändå kan känna med hjärtat. De lever i en annans sfär. I något som kanske inte finns eller rent av på andra sidan. För oss är Lykke en ängel. Vår, alldeles egen ängel. En liten och tyst, sovandes ängel. Bilden av hennes är skarp.

För mig är änglar inte alltid levande. Tyvärr.

Vi pratar gärna om att vi har änglavakt när olyckan visat att det kunde gått utför. Vi talar gärna om att änglar är de snälla människorna som ställer upp och visar medmänsklighet. Det kan vara ens bästa vän, sin syster eller sin egen mamma.

Jag har själv uttalat mig många gånger om denna betydelse då jag tidigare tyckt att änglar stod för det fina, varma och hjärtliga. Det gör det fortfarande men idag då jag mist de betydelsefulla liven som stått vid min sida så får änglar en annan betydelse. Änglar som faktiskt levde men som dog. Det är lite svårt att acceptera.

Den 22 februari 2009 fick jag ett meddelande av en fin gammal vän. En dikt skriven från hjärtat och texten löd:

"En flicka kom till jorden. Så väntad, så älskad, så liten, så skör

En ängel kom och hämtade henne. Så oväntat, så plötsligt, så orättvist, så tyst

Den lilla flickan följde med ängeln

Nu finns hon i himlen där hon vakar över sin mamma och pappa"

Det är något visst med barn som sover. Det innebär trygghet, stillhet och lugn. Man kan sitta och bara titta väldigt länge på ett barn som sover.

Samtidigt är det något visst med att ett barn som sover kan lika gärna vara död. Ett sovandes och ett dött barn är skrämmande lika. Alla känner inte så. Jag kan känna det ibland. Bilden jag har av Lykke som faktiskt är död men ser sovandes ut ger mig kalla fingertoppar. Känslan är obehagligt lika. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom.

Jag kan inte titta till Nike tillräckligt många gånger då hon faktiskt sover. Jag måste komma riktigt nära för att lyssna till hennes nästan obefintliga nätta andetag för att förstå att hon är min levande ängel.

Små änglar. Jag har en levande och jollrandes ängel som ligger tryggt i min famn. Jag har även en tyst, stilla och död ängel som vilar på min bara axel.

Hål för saknad.

Hur lagar man ett brustet hjärta?

Hur lagar man en sårad och förlorad själ?

Går det någonsin att sy ihop skarvarna täta igen? Mitt svar är naturligtvis - nej. Tiden läker inte alla sår men de blir kanske något blekare. Just nu, för att fortfarande hålla mig till sanningen, är att ärren lyser tydligt från insidan och ett ultraljud skulle säkert avslöja att mitt hjärta se ut som en hushållsost med stora hål. Hål som bildats av sorg. Sorg efter alla som jag mist och älskat. De två som stått mig allra närmast. Min egen mamma och mitt eget barn. De finns inte mer vid min sida. De största hålen i hjärtat är saknaden i från dem och för att det inte blev någon fortsättning. Deras liv tog slut men även en liten del av mig. Jag kämpar för att hålla det vitalt. Jag kämpar och hoppas på att hålen kanske någon gång ska fyllas med glädje och värme. Just nu cirkulerar blodet i hjärtat runt av lycka för Nike och hennes Pappa. Kanske kommer de tomma svarta hålen fyllas igen med nya glada minnen och fina upplevelser. Jag hoppas innerligt att det blir så.

Mina hål i hjärtat fylldes inte igen helt i och med att vi fick Nike men med henne i min vardag gör hjärtat inte lika ont längre. Med henne får mitt liv en annan innebörd och en avgörande mening igen.

Första förkylningen.

Nu är den här. Nikes allra första monsterförkylning. Hög feber, tät näsa och gubbhosta. Nätterna har varit ängsliga och mycket vaket. Jag har knappt sovit en blund på två dagar. Det är nästintill oundvikligt att skydda sina små liv ifrån faror och sjukdomar. De uppkommer ändå. Man kan ju inte isolera sig helt från omvärlden.

Vi åkte in till barnakuten i lördagskväll då vi ombads att komma in om Nikes feber kommit tillbaka. Hennes vita blodkroppar har stabiliserat sig och hennes immunförsvar tyder på att det reagerar på hennes förkylning. Ändå kunde jag inte slappna av för ens vi hade fått ett läkarutlåtande. Vi åkte hem helt utan behandling och jag fick nöja mig med svaret att återkomma om febern steg ytterligare.

Jag har i två dygn lusläst allt jag kommit över om feber. Febern i sig är ju bara en indikation på att kroppen måste försvara sig. Feber är ett gott tecken på sjukdom helt enkelt. Jag hade fått för mig att feber var något allvarligt och nu var döden nära. Hemska tankar. Plågsam hysteri.

Nikes allmäntillstånd är idag bättre. Hon visar gnista och kärlek. Hon orkar hänga med i fina melodier och nyfiket kramar hon om nallen hon har liggandes jämte i sängen. Kanske ska jag slappna av lite och istället inse att hennes första förkylning är på väg att försvinna.

Äntligen har hon hittat lyckan och tryggheten i napp. Som vi har tränat men hon har inte fattat hur hon ska använda den. Nu har det lossnat. Det har underlättat den här förkylningen betydligt. Kanske blir vi inte av den nu när vi lyckats introducerat den. Nåväl... bara hon är nöjd så är jag likaså.

Citat.

Jag ville aldrig veta hur det känns att hålla i en kall liten hand.

Nu vill jag istället aldrig glömma den känslan.

Tung men ändå viktlös.

Kanske är den regelbundna amningen. Kanske är det den kroniska tröttheten. Kanske är det fortfarande sorg och förtvivlan efter Lykke som tar mina kilon. Eller så kanske jag vantrivs.

Jag känner mig så fruktansvärt trött och orkeslös och samtidigt mätt på energi. Jag har tappat lust och jag har ingen motivation. Jag tappar hår. Men framförallt tappar jag vikt. Mina ynka graviditetskilon har sedan länge försvunnit och nu går jag på reserverna. Jag trivs inte alls med att försvinna så här.

Ändå äter jag som aldrig förr utan går allt som oftast med en tugga mat i munnen. Jag är hungrig och törstig om vartannat. Det är det enda jag orkar nu för tiden. Äta. I mängder. Men var tar all näring vägen?

Jag får ideligen höra hur liten jag blivit. Jag nästintill försvann ur min kropp både psykiskt och fysiskt när vi förlorade Lykke. Jag rasade i vikt. Skrämmande. Dit ville jag aldrig mer återgå. Men nu är jag åter i vågens fälla. Kanske blev flytten från Stockholm en större omställning än jag kunnat ana. Kanske beror det inte alls på det. Kanske beror det ändå på att Nike nu jagar all min näring och tar allt hon behöver. Det är det kanske värt?

Jag är bara lite ängslig att det är något i mitt lilla omlopp som inte är som det ska. Jag måste ju orka hänga med och vara delaktig i Nikes nya värld. Just nu går jag på reserver och lever på hoppet. Och kärleken. Jag lägger tanken"KANSKE" åt sidan ett tag och tuffar vidare i mitt vakuum.

Jag tänker på Lykke.

Jag tänker på Lykke med värme. Med kärlek. Med utsträckta armar för att snudda vid henne. Jag tänker på henne med glädje för att hon fanns till. Jag tänker på henne med tacksamhet för att jag fick uppleva henne och med stolthet att få vara just hennes mamma och med ödmjukhet för allt jag lärde mig av henne. Jag tänker på Lykke med innerlighet och allt jag borde fått ge henne och drömmande för hur våra liv skulle sett ut med henne ibland oss.

Jag tänker också på henne med saknad. Och sorg. Jag tänker på henne med förtvivlan över den orättvisa som drabbade oss. Med tomhet över att aldrig någonsin få se henne växa upp. Ibland tänker jag på henne med oerhörd smärta. Jag tänker på henne undrande på hur våra liv skulle sett ut.

Jag tänker på henne i det stilla. Jag tänker på henne varje dag. Tiden för henne inte längre bort ifrån mig. Hon finns alltid nära. Alltid.

Alltid.

Förståelse.

Det är i dagarna, 1 år och 8 månader sedan vi förlorade vår älskade Lykke. Det är alldeles nyss men ändå så nära. Det har även gått en tid sedan jag för första gången klev in i rummet där andra föräldrars famnar också var tomma fanns samlade. Samtalsgruppen via Spädbarnsfonden. Däribland de andra ledsna och förtvivlade människorna föddes empati och jag kunde äntligen förstå ordet död. På djupet. Samhörighet.

Jag tänker ofta tillbaka till den tiden och då med värme. Så mycket hjälp och stöd. Så viktigt och betydelsefullt. Mitt behov att gå att prata i samtal med andra människor har stillats. Det behovet finns inte mer. Men jag vet att det finns många där ute som just nu befinner sig i den akuta förtvivlan och bottenlösa sorg som jag egentligen nyss gjorde. De behöver också fälla tårar tillsammans med sina systrar och få hjälp att gå vidare. Att få känna sig förstådd mitt i den stormigaste delen av sorgen. Det hjälper, en liten stund. Det hjälper en i alla fall att förstå att man inte är ensammast på jorden om detta bisarra öde. Det finns fler som förlorat sina älskade efterlängtade små barn.

Min solvända brosch sitter säkert på min jackas axel. Den som står för stöd till forskning om plötslig sspädbarnsdöd och andra oförklarliga frågor om varför små barn dör innan de ens hinner se världens ljus. Min brosch bär jag för att visa min förståelse för andra drabbade och givetvis min egen sorg och orättvisa. Även om anledningen till att vi miste Lykke var under helt andra omständigheter. Men jag bär den och jag bär den med styrka.

Ett samtal.

Vi är just hemkomna från vår resa. Den som tidigt i våras var så efterlängtad. Vår resa till Barcelona.

Värmen gned fram svetten och det fanns få skuggplatser. Det var en obehaglig tryckande statsluft med oljud från all tung tät trafik och människor som skulle fram. Storstad i all ära men det kändes tungt att bära med oss Nike i detta nya högljudda land. Det måste vara svårt att sortera alla dessa intryck för en fyra månaders liten varelse som är van vid sin trygga hemmamiljö med sin mamma. Vilket kaos.

Nog är det skönt att lämna och byta miljö stundtals men det är ljuvligt att komma tillbaka. Nästan alltid.

Ett samtal från en Yvonne, barnmorska på Södersjukhuset hade sökt mig när vi var på resande fot. Jag minns henne tydligt. Det var kvinnan som hjälpte oss när allt var försent. Kvinnan som gjorde Lykke i ordning efter beskedet att hon inte längre fysiskt fanns med oss. Hennes ansikte har en skarp och tydlig bild i mitt huvud. Jag minns även desperationen i hennes ögon då hon insåg vad som just inträffat. Den var fokuserad men kall. Inte hjärtlig men hjälpsam. Nu har hon kontaktat mig. Hon är den enda av de i mängden inblandade som gjort ett närmande. Tagit ett kliv fram och är villig att möta min röst. Men vad vill hon mig egentligen?

Ångestladdat ringde jag idag avdelning 63 på Södersjukhuset. Det var just den avdelningen där allt inträffade för drygt ett och ett halvt år sedan. Nu var jag där åter igen. Ångest. Jag fick beskedet att hon jobbar natt och kunde nås senare i kväll. Ska jag ringa tillbaka?

Idag har jag en glad jollrande Nike i köket. Hon testar sin röst och sjunger för allt vad hon kan till min brokiga sångstämma Imsevimse spindel. Hon fullkomligt älskar den. Det är svårt att hålla borta glädjetårarna.

Glädjen kompenserar de tårar jag fällde på sjukhuset idag. Nikes värden är sämre och vi ska göra ytterligare utredning. Jag fullkomligt hatar att känna mig så här instängd. I den tomma ovisshetens gråa rum som inte ger oss några svar. Jag vill kunna gå därifrån med en frisk flicka och aldrig mer behöva komma tillbaka.

Minnesvärda avtryck.

I ett mörkt och svalt sovrum, med mitt barns varma nakna hud tätt intill fick mig igår att tänka på vad som idag stod på önskelistan. Fina små fot och handavtryck på vita ark med vacker inramning. Vi förväntar oss inte några goda resultat men vi bör göra några försök till att lyckas.

Jag föll tillbaka till historia och var livs levande tillbaka till den ödesdigra natten på sjukhuset. Då när allt förblev verklighet ur en mardröm och framtiden såg nattsvart ut. Då våra tajta sömmar löstes upp på ett ögonblick sekund. Då flykten till att hoppa ut ur fönstret på 4:e våningen låg nära till hands. Jag vet inte hur det är att bli strypt och kvävas till döds, men jag kan tänka mig att det är samma känsla. Jag fick inte luft och ingen ville hjälpa mig att återfå medvetandet. Samtidigt som det inte gick. Ingenting möjliggjorde syretillförsel. Inte ens en kram som många gånger kan vara förlåtande och helande.

Där i all bedrövelse målades Lykkes nätta lilla fotsula samt handflata i röd färg som sedan stämplades in på vitt papper. Fötter som inte ens fått pussas på och händer som inte fått möjligheten att gripa någon annans. Det gör väldigt ont. Det minnet är oerhört plågsamt.

Igår kväll kom tårarna hejdlöst. Det värsta är att hur mycket glädje och lycka än Nike fört med sig så försvinner inte plågorna och det onda från den natten vi födde och förlorade Lykke, och följande tid efter det.

Vi har valt att teckna Nikes avtryck med svart fingerfärg på vita ark. Lykkes i rött. Kanske är rött lite mer levande. Kanske finns det en baktanke med det från personalens sida. De har ju uppenbarligen varit med om nyfödda men döda bebisar tidigare. Nu även med vårt barn, vår lilla fina flicka.

Det framkallar dock ångest och bitterhet gentemot inblandad personal då olyckan hade kunnat undvikas. Varför vi? Varför någon överhuvudtaget? Vem klarar att gå vidare med vissheten att de inte gjorde sitt jobb. De är mänskligt att fela men inte i vården. Inte överhuvudtaget.

Nikes virusinfektion sitter säkerligen kvar. Hennes vita blodkroppar fungerar inte som de ska och vi ska till läkaren igen nästa vecka för att göra nya blodprover. Lilla grynet mitt. Det tar mycket negativ energi att gå och fundera och tänka det värsta. Kanske gör jag det i onödan. Jag är bara så fruktansvärt rädd om henne. Jag kan inte gå miste om henne också. Jag klarar inte det. Jag vet hur det är att förlora det vackraste och käraste man har. Jag förlorade mitt barn. Smärtsam orättvisa.

Ljuv musik.

Jag beskådar och njuter. Jag vidrör och känner. Varm mjuk hud. Jag lyssnar och kan förstå hennes språk. Fantastiska lilla Nike. Att jag får vara med och uppleva henne är just fantastiskt. Hon är som ljuv musik i mina öron. Hon ler och skrattar allt som oftast och det får mig att känna total lycka. Barmhärtig kärlek.

Nike visar oss nya färdigheter nästan dagligen. Mycket går i rasande fart. Vändning från mage till rygg, men mycket är på hennes villkor. Jag kan inte påtvinga fram utveckling. Hon gör sina framsteg när tiden är mogen. När HON är mogen.

Apropå...

Vi har gått ur svenska kyrkan. Jag står för det. Jag är inte troende och jag har inte fått någon bekräftelse på att mina önskningar slår in. Jag litar inte på högre makter. I det fall det funnits någon skulle mitt liv se lite annorlunda ut än det gör idag.

Ekonomisk ersättning.

Vem är det som ska avgöra och ge det slutgiltiga besked om vad ett människoliv är värt? Det finns i Sverige möjlighet för oss patienter att begära ersättning när skada vid behandling påvisats eller risker till att skadas allvarligt vid behandling. Det är LÖF. Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag.

Där var vi. För drygt ett år sedan fyllde jag i papper från försäkringsbolaget och bifogade min händelseanalys, yttranden från inblandad personal och min egen skrivna upplevda historia.

Vi har väntat. Jag har ringt flertalet gånger men inte fått besked. Semestrar. Höst blir vinter. Vinter blir vår. Våren blev sommaren 2010. Och så kom nu kom vårt efterlängtade besked. Ersättningen för det vi förlorade.

Kan det egentligen finnas någon materiell löjlig sak eller tramsiga pengar som kan ersätta ett förlorat barn. Mitt svar på den frågan är omöjlig. Här finns det inga förlåt. Det räcker liksom inte för ett par hårt psykiskt skadade föräldrar att få en klapp på axeln. Det finns varken resor till utlandet eller vackra ting och presenter som kan ersätta ett människoliv.

Jag undrar vem som bestämmer hur mycket ekonomisk ersättning som ska betalas ut till nyligen utsatta. Hur värderar man det och var går gränserna. Det är helt sjukt. Det är egentligen sjukt att ens behöva fylla i ansökan och hoppas på ersättning. Vad trodde jag? Jag visste ju redan innan jag fick vårt beslut hur jag skulle känna inför det här. Hopplöshet. Var det värt det? Var det värt all den energi det har tagit?

Det var med stor iver samt kallsvettiga fingrar jag sprättade upp kuvertet.

Vi skulle få ersättning. Ersättning för all sveda och värk. Det var tydligt självklart. Skulle jag ta det som en seger?

Det är svårt att inte börja gråta. Jag är så oerhört tacksam att det fanns människor där bakom de stängda kontorsväggarna som faktiskt ansåg oss berättigade till ersättning. Det är nog det som är vår seger. Segern att faktiskt bli sedd och hörd och inte att få någon slags minimalistisk ekonomisk hjälp i detta absurda helvete.

Inga pengar i världen är på något vis jämförbart med vår lilla förstfödda flicka men segern i att ha vunnit denna strid om felbehandling ger mig faktiskt glädjetårar. Det gör samtidigt väldigt ont att inte få ha henne här. Jag hade gärna bytt tillbaka om det visade sig fanns en öppning till himlen. Den ekonomiska ersättning gör i sig ingen skillnad på varken sorgen eller plånboken.