Hål för saknad.

Hur lagar man ett brustet hjärta?

Hur lagar man en sårad och förlorad själ?

Går det någonsin att sy ihop skarvarna täta igen? Mitt svar är naturligtvis - nej. Tiden läker inte alla sår men de blir kanske något blekare. Just nu, för att fortfarande hålla mig till sanningen, är att ärren lyser tydligt från insidan och ett ultraljud skulle säkert avslöja att mitt hjärta se ut som en hushållsost med stora hål. Hål som bildats av sorg. Sorg efter alla som jag mist och älskat. De två som stått mig allra närmast. Min egen mamma och mitt eget barn. De finns inte mer vid min sida. De största hålen i hjärtat är saknaden i från dem och för att det inte blev någon fortsättning. Deras liv tog slut men även en liten del av mig. Jag kämpar för att hålla det vitalt. Jag kämpar och hoppas på att hålen kanske någon gång ska fyllas med glädje och värme. Just nu cirkulerar blodet i hjärtat runt av lycka för Nike och hennes Pappa. Kanske kommer de tomma svarta hålen fyllas igen med nya glada minnen och fina upplevelser. Jag hoppas innerligt att det blir så.

Mina hål i hjärtat fylldes inte igen helt i och med att vi fick Nike men med henne i min vardag gör hjärtat inte lika ont längre. Med henne får mitt liv en annan innebörd och en avgörande mening igen.

Första förkylningen.

Nu är den här. Nikes allra första monsterförkylning. Hög feber, tät näsa och gubbhosta. Nätterna har varit ängsliga och mycket vaket. Jag har knappt sovit en blund på två dagar. Det är nästintill oundvikligt att skydda sina små liv ifrån faror och sjukdomar. De uppkommer ändå. Man kan ju inte isolera sig helt från omvärlden.

Vi åkte in till barnakuten i lördagskväll då vi ombads att komma in om Nikes feber kommit tillbaka. Hennes vita blodkroppar har stabiliserat sig och hennes immunförsvar tyder på att det reagerar på hennes förkylning. Ändå kunde jag inte slappna av för ens vi hade fått ett läkarutlåtande. Vi åkte hem helt utan behandling och jag fick nöja mig med svaret att återkomma om febern steg ytterligare.

Jag har i två dygn lusläst allt jag kommit över om feber. Febern i sig är ju bara en indikation på att kroppen måste försvara sig. Feber är ett gott tecken på sjukdom helt enkelt. Jag hade fått för mig att feber var något allvarligt och nu var döden nära. Hemska tankar. Plågsam hysteri.

Nikes allmäntillstånd är idag bättre. Hon visar gnista och kärlek. Hon orkar hänga med i fina melodier och nyfiket kramar hon om nallen hon har liggandes jämte i sängen. Kanske ska jag slappna av lite och istället inse att hennes första förkylning är på väg att försvinna.

Äntligen har hon hittat lyckan och tryggheten i napp. Som vi har tränat men hon har inte fattat hur hon ska använda den. Nu har det lossnat. Det har underlättat den här förkylningen betydligt. Kanske blir vi inte av den nu när vi lyckats introducerat den. Nåväl... bara hon är nöjd så är jag likaså.

Citat.

Jag ville aldrig veta hur det känns att hålla i en kall liten hand.

Nu vill jag istället aldrig glömma den känslan.

Tung men ändå viktlös.

Kanske är den regelbundna amningen. Kanske är det den kroniska tröttheten. Kanske är det fortfarande sorg och förtvivlan efter Lykke som tar mina kilon. Eller så kanske jag vantrivs.

Jag känner mig så fruktansvärt trött och orkeslös och samtidigt mätt på energi. Jag har tappat lust och jag har ingen motivation. Jag tappar hår. Men framförallt tappar jag vikt. Mina ynka graviditetskilon har sedan länge försvunnit och nu går jag på reserverna. Jag trivs inte alls med att försvinna så här.

Ändå äter jag som aldrig förr utan går allt som oftast med en tugga mat i munnen. Jag är hungrig och törstig om vartannat. Det är det enda jag orkar nu för tiden. Äta. I mängder. Men var tar all näring vägen?

Jag får ideligen höra hur liten jag blivit. Jag nästintill försvann ur min kropp både psykiskt och fysiskt när vi förlorade Lykke. Jag rasade i vikt. Skrämmande. Dit ville jag aldrig mer återgå. Men nu är jag åter i vågens fälla. Kanske blev flytten från Stockholm en större omställning än jag kunnat ana. Kanske beror det inte alls på det. Kanske beror det ändå på att Nike nu jagar all min näring och tar allt hon behöver. Det är det kanske värt?

Jag är bara lite ängslig att det är något i mitt lilla omlopp som inte är som det ska. Jag måste ju orka hänga med och vara delaktig i Nikes nya värld. Just nu går jag på reserver och lever på hoppet. Och kärleken. Jag lägger tanken"KANSKE" åt sidan ett tag och tuffar vidare i mitt vakuum.

Jag tänker på Lykke.

Jag tänker på Lykke med värme. Med kärlek. Med utsträckta armar för att snudda vid henne. Jag tänker på henne med glädje för att hon fanns till. Jag tänker på henne med tacksamhet för att jag fick uppleva henne och med stolthet att få vara just hennes mamma och med ödmjukhet för allt jag lärde mig av henne. Jag tänker på Lykke med innerlighet och allt jag borde fått ge henne och drömmande för hur våra liv skulle sett ut med henne ibland oss.

Jag tänker också på henne med saknad. Och sorg. Jag tänker på henne med förtvivlan över den orättvisa som drabbade oss. Med tomhet över att aldrig någonsin få se henne växa upp. Ibland tänker jag på henne med oerhörd smärta. Jag tänker på henne undrande på hur våra liv skulle sett ut.

Jag tänker på henne i det stilla. Jag tänker på henne varje dag. Tiden för henne inte längre bort ifrån mig. Hon finns alltid nära. Alltid.

Alltid.

Förståelse.

Det är i dagarna, 1 år och 8 månader sedan vi förlorade vår älskade Lykke. Det är alldeles nyss men ändå så nära. Det har även gått en tid sedan jag för första gången klev in i rummet där andra föräldrars famnar också var tomma fanns samlade. Samtalsgruppen via Spädbarnsfonden. Däribland de andra ledsna och förtvivlade människorna föddes empati och jag kunde äntligen förstå ordet död. På djupet. Samhörighet.

Jag tänker ofta tillbaka till den tiden och då med värme. Så mycket hjälp och stöd. Så viktigt och betydelsefullt. Mitt behov att gå att prata i samtal med andra människor har stillats. Det behovet finns inte mer. Men jag vet att det finns många där ute som just nu befinner sig i den akuta förtvivlan och bottenlösa sorg som jag egentligen nyss gjorde. De behöver också fälla tårar tillsammans med sina systrar och få hjälp att gå vidare. Att få känna sig förstådd mitt i den stormigaste delen av sorgen. Det hjälper, en liten stund. Det hjälper en i alla fall att förstå att man inte är ensammast på jorden om detta bisarra öde. Det finns fler som förlorat sina älskade efterlängtade små barn.

Min solvända brosch sitter säkert på min jackas axel. Den som står för stöd till forskning om plötslig sspädbarnsdöd och andra oförklarliga frågor om varför små barn dör innan de ens hinner se världens ljus. Min brosch bär jag för att visa min förståelse för andra drabbade och givetvis min egen sorg och orättvisa. Även om anledningen till att vi miste Lykke var under helt andra omständigheter. Men jag bär den och jag bär den med styrka.

Ett samtal.

Vi är just hemkomna från vår resa. Den som tidigt i våras var så efterlängtad. Vår resa till Barcelona.

Värmen gned fram svetten och det fanns få skuggplatser. Det var en obehaglig tryckande statsluft med oljud från all tung tät trafik och människor som skulle fram. Storstad i all ära men det kändes tungt att bära med oss Nike i detta nya högljudda land. Det måste vara svårt att sortera alla dessa intryck för en fyra månaders liten varelse som är van vid sin trygga hemmamiljö med sin mamma. Vilket kaos.

Nog är det skönt att lämna och byta miljö stundtals men det är ljuvligt att komma tillbaka. Nästan alltid.

Ett samtal från en Yvonne, barnmorska på Södersjukhuset hade sökt mig när vi var på resande fot. Jag minns henne tydligt. Det var kvinnan som hjälpte oss när allt var försent. Kvinnan som gjorde Lykke i ordning efter beskedet att hon inte längre fysiskt fanns med oss. Hennes ansikte har en skarp och tydlig bild i mitt huvud. Jag minns även desperationen i hennes ögon då hon insåg vad som just inträffat. Den var fokuserad men kall. Inte hjärtlig men hjälpsam. Nu har hon kontaktat mig. Hon är den enda av de i mängden inblandade som gjort ett närmande. Tagit ett kliv fram och är villig att möta min röst. Men vad vill hon mig egentligen?

Ångestladdat ringde jag idag avdelning 63 på Södersjukhuset. Det var just den avdelningen där allt inträffade för drygt ett och ett halvt år sedan. Nu var jag där åter igen. Ångest. Jag fick beskedet att hon jobbar natt och kunde nås senare i kväll. Ska jag ringa tillbaka?

Idag har jag en glad jollrande Nike i köket. Hon testar sin röst och sjunger för allt vad hon kan till min brokiga sångstämma Imsevimse spindel. Hon fullkomligt älskar den. Det är svårt att hålla borta glädjetårarna.

Glädjen kompenserar de tårar jag fällde på sjukhuset idag. Nikes värden är sämre och vi ska göra ytterligare utredning. Jag fullkomligt hatar att känna mig så här instängd. I den tomma ovisshetens gråa rum som inte ger oss några svar. Jag vill kunna gå därifrån med en frisk flicka och aldrig mer behöva komma tillbaka.

Minnesvärda avtryck.

I ett mörkt och svalt sovrum, med mitt barns varma nakna hud tätt intill fick mig igår att tänka på vad som idag stod på önskelistan. Fina små fot och handavtryck på vita ark med vacker inramning. Vi förväntar oss inte några goda resultat men vi bör göra några försök till att lyckas.

Jag föll tillbaka till historia och var livs levande tillbaka till den ödesdigra natten på sjukhuset. Då när allt förblev verklighet ur en mardröm och framtiden såg nattsvart ut. Då våra tajta sömmar löstes upp på ett ögonblick sekund. Då flykten till att hoppa ut ur fönstret på 4:e våningen låg nära till hands. Jag vet inte hur det är att bli strypt och kvävas till döds, men jag kan tänka mig att det är samma känsla. Jag fick inte luft och ingen ville hjälpa mig att återfå medvetandet. Samtidigt som det inte gick. Ingenting möjliggjorde syretillförsel. Inte ens en kram som många gånger kan vara förlåtande och helande.

Där i all bedrövelse målades Lykkes nätta lilla fotsula samt handflata i röd färg som sedan stämplades in på vitt papper. Fötter som inte ens fått pussas på och händer som inte fått möjligheten att gripa någon annans. Det gör väldigt ont. Det minnet är oerhört plågsamt.

Igår kväll kom tårarna hejdlöst. Det värsta är att hur mycket glädje och lycka än Nike fört med sig så försvinner inte plågorna och det onda från den natten vi födde och förlorade Lykke, och följande tid efter det.

Vi har valt att teckna Nikes avtryck med svart fingerfärg på vita ark. Lykkes i rött. Kanske är rött lite mer levande. Kanske finns det en baktanke med det från personalens sida. De har ju uppenbarligen varit med om nyfödda men döda bebisar tidigare. Nu även med vårt barn, vår lilla fina flicka.

Det framkallar dock ångest och bitterhet gentemot inblandad personal då olyckan hade kunnat undvikas. Varför vi? Varför någon överhuvudtaget? Vem klarar att gå vidare med vissheten att de inte gjorde sitt jobb. De är mänskligt att fela men inte i vården. Inte överhuvudtaget.

Nikes virusinfektion sitter säkerligen kvar. Hennes vita blodkroppar fungerar inte som de ska och vi ska till läkaren igen nästa vecka för att göra nya blodprover. Lilla grynet mitt. Det tar mycket negativ energi att gå och fundera och tänka det värsta. Kanske gör jag det i onödan. Jag är bara så fruktansvärt rädd om henne. Jag kan inte gå miste om henne också. Jag klarar inte det. Jag vet hur det är att förlora det vackraste och käraste man har. Jag förlorade mitt barn. Smärtsam orättvisa.

Ljuv musik.

Jag beskådar och njuter. Jag vidrör och känner. Varm mjuk hud. Jag lyssnar och kan förstå hennes språk. Fantastiska lilla Nike. Att jag får vara med och uppleva henne är just fantastiskt. Hon är som ljuv musik i mina öron. Hon ler och skrattar allt som oftast och det får mig att känna total lycka. Barmhärtig kärlek.

Nike visar oss nya färdigheter nästan dagligen. Mycket går i rasande fart. Vändning från mage till rygg, men mycket är på hennes villkor. Jag kan inte påtvinga fram utveckling. Hon gör sina framsteg när tiden är mogen. När HON är mogen.

Apropå...

Vi har gått ur svenska kyrkan. Jag står för det. Jag är inte troende och jag har inte fått någon bekräftelse på att mina önskningar slår in. Jag litar inte på högre makter. I det fall det funnits någon skulle mitt liv se lite annorlunda ut än det gör idag.

Ekonomisk ersättning.

Vem är det som ska avgöra och ge det slutgiltiga besked om vad ett människoliv är värt? Det finns i Sverige möjlighet för oss patienter att begära ersättning när skada vid behandling påvisats eller risker till att skadas allvarligt vid behandling. Det är LÖF. Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag.

Där var vi. För drygt ett år sedan fyllde jag i papper från försäkringsbolaget och bifogade min händelseanalys, yttranden från inblandad personal och min egen skrivna upplevda historia.

Vi har väntat. Jag har ringt flertalet gånger men inte fått besked. Semestrar. Höst blir vinter. Vinter blir vår. Våren blev sommaren 2010. Och så kom nu kom vårt efterlängtade besked. Ersättningen för det vi förlorade.

Kan det egentligen finnas någon materiell löjlig sak eller tramsiga pengar som kan ersätta ett förlorat barn. Mitt svar på den frågan är omöjlig. Här finns det inga förlåt. Det räcker liksom inte för ett par hårt psykiskt skadade föräldrar att få en klapp på axeln. Det finns varken resor till utlandet eller vackra ting och presenter som kan ersätta ett människoliv.

Jag undrar vem som bestämmer hur mycket ekonomisk ersättning som ska betalas ut till nyligen utsatta. Hur värderar man det och var går gränserna. Det är helt sjukt. Det är egentligen sjukt att ens behöva fylla i ansökan och hoppas på ersättning. Vad trodde jag? Jag visste ju redan innan jag fick vårt beslut hur jag skulle känna inför det här. Hopplöshet. Var det värt det? Var det värt all den energi det har tagit?

Det var med stor iver samt kallsvettiga fingrar jag sprättade upp kuvertet.

Vi skulle få ersättning. Ersättning för all sveda och värk. Det var tydligt självklart. Skulle jag ta det som en seger?

Det är svårt att inte börja gråta. Jag är så oerhört tacksam att det fanns människor där bakom de stängda kontorsväggarna som faktiskt ansåg oss berättigade till ersättning. Det är nog det som är vår seger. Segern att faktiskt bli sedd och hörd och inte att få någon slags minimalistisk ekonomisk hjälp i detta absurda helvete.

Inga pengar i världen är på något vis jämförbart med vår lilla förstfödda flicka men segern i att ha vunnit denna strid om felbehandling ger mig faktiskt glädjetårar. Det gör samtidigt väldigt ont att inte få ha henne här. Jag hade gärna bytt tillbaka om det visade sig fanns en öppning till himlen. Den ekonomiska ersättning gör i sig ingen skillnad på varken sorgen eller plånboken.

Sjukstugan.

Efter en dags feber och en trött och gnällig Nike, begav vi oss i söndags till barnakuten. Hög feber men inga andra vidare symtom på sjukdom. Urin och blodprover togs och vi blev ombedda att läggas in för natten för observation.

Det misstänkte en urinvägsinfektion och Nike behövde offra sin högra lilla handrygg för att kunna sätta en infart för antibiotika. Lilla knappen skrek hjärtskärande och jag fick slutligen dämpa hennes oro och skräck med min trygga famn och bröst. Hon somnade helt utmattad i den hårda sjukhussängen och jag likaså. Kalle fick däremot ensam och något ledsen i ögat åka hem till den tomma lägenheten.

Nike sov mer eller mindre större delen av sjukhusvistelsen på två dygn. Det var tungt att se hennes lilla hand inlindad som en boxhandske med bandage som skydd över infarten. Det kändes även tungt att behöva ligga kvar i ovisshet om vad hon hade fått för virus. Nya prover gav inga direkta nya svar. Nedsatta vita blodkroppar och dåligt järnvärde. Vad ska det betyda.

Jag fullkomligt hatar att känna lukten. Lukten på sjukhus. Var än i landet man kommer så känner man lukten. Den sitter framförallt i sängkläderna och de filtar och handdukar man får låna under besöket. För oss är den lukten förknippat med Lykke och död. När jag plötsligt kände att Nikes hud luktade på samma vis blev jag rädd. Rädd och osäker.

Det är ett doftminne som aldrig försvinner. Den är speciell och varje gång jag får känna den under näsan så får jag ont i magen. En känns som åter något brister inom mig. Det var det sista vi fick inandas henne. Lykke. Just den lukten. För mig är det plågsam lukt och ingen ljuvlig doft. Den är förenad med smärta och djup sorg.

Vi är åter hemma och Nike ska medicineras hemma några dagar till. Förhoppningsvis blir hon piggare snart. Hon har hosta och är lite tjock i näsan. Hon är trött och inte lika aktiv så annars men stundtals så öppnar hon sina pigga små ögon och ler med hela ansiktet. Vackra lilla leende.

Äntligen får vi sova med pappa igen.

Nike blir 3 månader.

Idag för 3 månader sedan låg jag inlagd på Lunds lasaretts förlossning. Högst ovetande om vad som snart skulle ske. Mötet med vår andra flicka Nike skulle snart äga rum. Två timmar senare var jag förlöst och Nike fick vakna upp tillsammans med sin pappa.

Tiden har sprungit iväg. Hon är fortfarande väldigt liten och späd då hon föddes förtidigt men hon tar sig fram med stormsteg.

Jag är tacksam. Tacksam över att Nike ville komma ut fyra veckor för tidigt. Jag kan se att vi har fått extra tid tillsammans med henne och samtidigt tacksam att hon lät min graviditet upphöra. Sista tiden var nästan outhärdlig. Det fanns så mycket ångest som snurrade som ett grått ilsket moln med åska och regn över mig.

Första 6 veckorna tillbringade vi mest i sängen. Hud mot hud. Tätt intill. Allt eftersom tiden gått och Nike utvecklats och blivit större kan hon idag ligga ensam i sängen. Hon har vant sig. Det är skönt att faktiskt kunna lägga ifrån sig henne. Min oro och ångest över plötslig spädbarns död har lugnat sig. Ändå vaknar jag flertalet gånger under natten för att lyssna till hennes nätta små andetag. Jag kan länge ligga stilla i mörkret för att höra dem utan att se henne. Hennes värme intill mig gör att jag lätt somnar om.

Älskade lilla knapp. Jag kommer inte låta det hända dig något. Du är vårt allt.

Vi fick en heldag på Österlen. Skånes fina sommarsida. Här befann vi oss för nästan exakt ett år sedan utan hopp och utan levande barn. Idag satt vi på samma restaurang i Skillinge och livet ser idag lite annorlunda ut.

Tack mina fina för en fantastisk dag.

Tänk om...

En av Lykkes pappa Kalles närmaste vänner blev pappa för första gången 4 veckor efter det att Kalle blivit det. Deras graviditet närmade sig ett slut som liknade vårt. Mamman till barnet blev igångsatt efter någon veckas havandeskapsförgiftning. De fick däremot behålla sin flicka. En liten fin tjej som var pigg och frisk. Men framförallt var hon levande.

Vi träffades för andra gången nu sedan hon föddes. Hon hade blivit knappt 1 och ett halvt år. Mötet med henne var fint men framkallade många och hårda besvikna känslor. Bitterhet och sorg. Hon var ett levande bevis på vad vi hade förlorat. Det kändes tufft att se henne göra allt det som vår flicka också förhoppningsvis kunnat göra.

Nu finns istället lillasyster Nike levande vid vår sida. Det gör ont att inte Lykke får träffa henne.

I vårt umgänge finns familjer med flera syskon. Syskonbråk och syskonkärlek. Det slår mig att aldrig Lykke fick uppleva sin mammas växande mage som lillasyster så gott vaggade i. Hon fick inte hålla henne i famnen på BB som andra storasyskon gör med sin nykläckta syster eller bror. Likaså att Nike aldrig få göra saker tillsammans med sin äldre syster. Sådana bus och äventyr som jag själv minns att jag som lillasyster fick göra med min storasyster. Konstigt och tacksamt nog kommer aldrig Nike behöva uppleva eller känna den smärtan som förlusten efter Lykke medförde. För oss är den nästan outhärdlig. Tårar som inte kan beskrivas utan att varit med om det.

Det hade varit en mysig tid tillsammans. Mamma, pappa Lykke och nyfödda Nike. Tänk om...

Moments.

Det finns stunder då jag verkligen känner total lycka. Stunder där all smärta och saknad just för tillfället är helt borta. De stunderna är när Nike ler och skrattar. Åt livet, åt att få upptäcka den blå himmeln, att se löven fladdra i grenarna och när hon vaknar efter en natts sömn. De är viktiga stunder. Oerhört viktiga och jag får vara med om dem. Underbart.

Nike lär sig känna igen oss. Våra rutiner, våra smekningar, våra lukter och våra alldeles egna stunder. Det är ljuvliga. Hon är en lugn bebis. Snäll och glad. Njuter och känner i sin egen takt. Ibland kan jag känna att hon är just på det här viset för att hon någonstans vet vad vi gått miste om. Att hon håller igen bara för hon vill skona ännu mera elände. Att hon istället tiger och bara finner sig. Hon är enkel. Kanske är det bara för tillfället. Eller vad vet jag? Jag passar på att bara vara i nuet och myser vidare tillsammans med min vunna familjemedlem.

Det slår mig nästan dagligen vilket under det är att bära ett barn i magen. I en vaggande växande livmoder. Det är svårt att förstå att barnet som ligger framför mig har legat i just min mage. Den kopplingen går inte ihop i mitt huvud. Jag lever någonstans fortfarande kvar i min graviditet. Som om jag inte har fött barnet jag har framför mig. Det är mitt och Kalles lilla flicka. Hur gick det till? Att vi kunde göra ett syskon till Lykke som är minst lika fin som sin syster är obegripligt.

Tvångstankar.

Det är ett lustigt fenomen. Tvångstankar. Alla har vi dem någon gång under livets alla dagar. Jag fångas av dem ibland, men förnuftet sätter tidigt stopp och jag avslutar dem innan dem hinner påbörjas. Vissa av dem är riktigt skrämmande.

Jag kan tänka mig in i scenario likt mardrömmar som slutar i kaos och tårar. Det är obehagligt när de kommer. Många av dem handlar om Nike. Att något ska hända henne. Som att glömma henne i bilbarnstolen över natten, efter det jag parkerat bilen. Komma ut på morgonen och hitta henne. Död. Blek men ändå svettig av kampen om överlevnad. Kampen att skrika efter mig, men jag kommer försent.

Hemska förbannade tankar. Låt dem aldrig slå in. Aldrig någonsin.

Nike växer. Hon har blivit en stor fin tjej. Ännu mer vaken. Ännu mer lyhörd. Ännu tryggare. Ännu härligare. Hon tillför så mycket. Både lycka och oro. Oro som inte går att sudda bort. Jag är så rädd om henne. Nästan FÖR rädd.

Vi besökte Lykkes och min mammas gravplats häromdagen. Det var Nikes första. Vår första gång tillsammans. Farmor Eva hade plockat fina ängsblommor med rödklöver och prästkragar. Jag kan inte förklara mina känslor när jag tungt promenerade fram till platsen. Mina steg vibrerade marken under oss. Jag blev kallsvettig och jag fick hjärtklappning. Kanske var jag nervös. Jag hade ju någon att visa upp. Kanske var jag nervös för just det mötet.

Vi möttes av de bådas stenar med namn och benen vek sig. Jag blev sittandes. Smekte ömt min flickas fina skimrande sten i rosa och några tårar landade men torkade snabbt bort av luftens varma vind.

Jag berättade av vi hälsade på och att lillasyster fanns med oss. Nike satt just då i babyskyddet och hennes ögon var slutna. Kanske sov hon. Kanske var det uppgjort för en tyst och stilla stund då hon för första gången hälsade på. Jag berättade att farmor hade plockat en fin sommarbukett och hur syskonlika de var. Lykke och Nike. Två systrar som endast kommer träffas här, på denna speciella plats. På Hovshagas kyrkogård.

Jag visade stolt upp Nike för mamma Elisabeth. Jag önskar så att hon hade fått träffa henne i det riktiga livet. I det livet vi faktiskt lever.

Det blev en fin men smärtsam stund vi graven. Så mycket tårar som kom obehindrat. Som ett öppet sommarregn. Tyst och varmt och luften kändes nästan fuktig när vi lämnade för att åka. Det gör mig ont att åka därifrån. Som om jag lämnar henne och mamma. Som om jag mitt liv måste fortsätta och jag inte har tid att stanna. Jag skulle kunna sitta där ännu om det inte var för Nike och Kalle. Dem är min räddning. Dem är mina ögonstenar. Dem ger mig kraft.

Sorgen stod i vägen.

Jag funderar dagligen på mitt liv bakåt i tiden. Hur det egentligen var innan sorgen kom och knackade på dörren. Vilka som var mina vänner då och vilka som stannade kvar. Vilka som stod ut med vår isolering och ändå hörde av sig och vilka som valde att gå när vi inte orkade höra av oss.

När jag förlorade mitt barn, förlorade jag i det stora hela, mig själv. Jag förlorade allt jag hittills stått stadigt på och känt mig säker över. Jag förlorade många fina vänner på köpet medan andra tog för sig och gav mer av sig själva än jag inte ens kunnat drömma om. Sorgen stod i vägen för att hålla dem kvar. Jag förlorade även min trygga stabilitet och självsäkerhet eftersom sorgen stod i vägen. Dörren kändes länge låst för nya intryck och relationer.

Jag tar en dag i taget. Jag känner efter hur jag mår och lever efter den känslan. Jag kan inte tvinga mig in en falsk fasad för att andra förväntar sig att jag borde må bra nu. Nu när vi fått Nike. Att jag borde vara glad och kan ägna full fokusering på henne. Det är delvis sant. Men det tar inte bort smärtan och tankarna till hundra procent.

Kalle funderar mycket. På Lykke och om vad vi har missat. Nu när vi får uppleva lillasyster så blir det så mycket mer påtagligt. Det är ju helt sjukt att vi inte fick uppleva Lykke på samma sätt som hennes syster. Det är så ofattbart. Det är orättvist och jag känner stundtals att jag alls inte orkar tänka tankarna länge. Men de kommer ändå även om jag är så innerligt trött på dem. De förföljer mig var jag än gör.

Det är många av våra vänner som just fått sitt första barn. Det tar min energi att glädjas fullt ut. Tyvärr. Men det är ren avund. Avund för att inte jag får vara i deras kläder. Avund att inte någonsin få uppleva det lyckorus som inträffar just när ditt barn är fött. Där, just där i den minuten kommer mitt bagage in och äventyrar hela lyckan. Sorgen står åter i vägen för att kunna känna andras glädje. Det gör ont att känna som jag gör. Men jag kan inte rå för det.

Jag såg bilder från Stockholms stad. Jag kan sakna staden. Det vackra som den erbjuder. Där blev mina barn till. Där gick jag med mina barn i magen. Växande. Den ena graviditeten, förväntansfull och naiv, lycklig och ivrig. Den andra raka motsatsen. Förtvivlan och ångest var ledorden. Den ena slutade i en mardröm och den andra började som en mardröm. Jag har börjat tvivla på om det någonsin blir fler barn i vår familj. Jag vågar knappt tänka tanken.

Oroväckande omen.

Min telefon är fylld och bilderna på Nike upptar nästa hela galleriet. Förutom några bilder. Bilderna på Lykke finns fortfarande kvar. Som dåliga utsuddade teckningar. Bilderna på hennes vita kista, hennes lilla näpna lilla ansikte där hon ligger i korgen från sjukhuset. Hennes gravsten där namnets bokstäver och årtal är täckta med regndroppar. Det gör ont att blanda dessa bilder med Nikes levande pigga ögon, men jag måste få ha dem kvar. Jag törs inte ta bort dem. Jag kan inte. Hon är ju en del av mig. Hon är ju en del av mitt liv. Tyvärr minns jag henne med smärta och händelsen kring när vi förlorade henne. Det är så mycket smärta att jag ibland kan kräkas.

I samma timma som Nike kom till världen, så fick jag ett meddelande av barnens farmor. Hon skickade en bild till min telefon där hon nyss varit vid Lykkes gravsten och lämnat en bukett med vitsippor. Klockan var 12.01 när jag tog emot och öppnade bilden för att se. Då visste inte farmor att vi låg på förlossningen. Det kunde hon omöjligt veta då vi valde att inte höra av oss till någon om vad som skulle snart skulle ske. Mina ögon fylldes med tårar av rädsla. Där låg jag för att snart skulle föda mitt andra barn och framför mig tittade jag på min första dotters gravsten prydd med den vackraste lilla naturbukett...

Bilden är fortfarande kvar i galleriet i telefonen. Solen lyser upp Lykkes sten och det är en vacker bild.

Vad ska jag göra av alla dessa minnen? De smeker mitt innersta centrum och har slagit rötter. Jag kan inte trycka på radera och slänga i papperskorgen. Om det bara hade varit så enkelt...

Idag fick jag åter igen ett frustrerat bakslag. Det kommer väldigt oväntat. Jag tror mig känna att solen och allt lyckligt som hör sommaren till fick mig att skippa efter andan. Tårarna klädde både mitt ansikte och Nikes lena bara nacke. Jag lät dem komma. Helt obehindrat. Spegelbilden gav mig ett sorgset leende. Jag borde ju vara världens lyckligaste nyblivna mamma. Om det bara hade varit så enkelt...

Trygg och varm.

Jag lever med Nike tätt intill. 24 timmar om dygnet. Hon ogillar vagnen. Hon vantrivs att ligga ensam. Vill alltid bli buren. Där känner hon vår värme och sover som bäst. Djupt och länge. På bröstet och nära hjärtat. Bultande och tryggt. Där får hon ro.

Vi har börjat försöka lägga henne jämte oss. Mellan oss. Bredvid i sängen. Det går en stund. En kort liten stund. Sen vaknar hon och är ledsen. Hon bökar på natten. När hon väl sover. Hon drömmer och låter. Stönar och grymtar. Jag ler och myser åt hennes beteende. Hon äter och somnar om. På axeln ligger hon stilla och njuter. Jag har inte hjärta att lägga mig ifrån henne. Vill ge henne tryggheten. Jag är bara så rädd att jag ska vakna och omedvetet ha lagt täcket över henne. Skräck. Spädbarnsdöd. Jag vaknar flera gånger varje timma om natten bara för att stämma av om hennes varma andedräkten nuddar min kind. Jag pustar ut och somnar om.

Du och jag Nike.

Tiden springer iväg. Nike är hela 7 veckor nu. Hon växer i en enorm fart. Hon förändras snabbt. Utvecklas. Varje dag ser jag något nytt hos henne. Nytt och underbart.

Det känns som dygnet har för få timmar. Ibland känns det som om jag inte alls hinner med. Jag vill pausa lite. Landa lite. Det är fortfarande svårt att förstå att hon finns hos oss nu. Att hon är vår dotter. Att hon ska stanna. Det är svårt att begripa.

Kalle har jobbat några veckor nu. Nu är det jag och Nike. Att få dela vardagen med henne är givetvis ljuvligt men vi saknar pappa. Redan. Vi måste klara oss själva nu. Nike och jag på egna små äventyr.

Dagarna går och vi har så mysigt tillsammans, Nike och jag. Hon gör nya läten så gott som varje dag. Det är andra tonfall. Kraftigare. Starkare. Hon pratar och skrattar. Hon är med, med alla sinnen. Jag ser hur hon riktigt suger i sig av sin omgivning. Registrerar och sorterar. Försöker förstå. Hon växer så fort min lilla tjej. En egen stark person banar sin väg fram. Hon är så vaken i sitt väsen. Så klok i sin blick. Tänk att jag får uppleva henne. Det är så stort.

Jag lär mig mycket av Nike. Om livet. Saker jag inte visste. Vackra saker.

Det är samtidigt så mycket oro som följer med föräldraskapet. Så mycket kroppen minns av att hålla en livlös kropp. Jag vill aldrig vara med om det igen. Jag är livrädd för att vara med om det igen. Jag kan inte rå för det. Det sitter där. Hårt.

Vit lögn.

Jag förnekade och gjorde en lång historia kort. Eller rättare sagt, jag gjorde det enkelt för mig. Just då, idag. Det kändes inte rätt att förtälja sanningen och jag var framförallt inte på det humöret. Ibland svarar jag blankt nej, och därmed slutar samtalet. Ibland förnekar jag. Som idag. Lite ångest men det kändes inte motiverat att svara ärligt. Ibland fungerar en vit lögn även om den känns motsägelsefull.

Jag tog med mig lillasyster i på vår nya vårdcentral Granen.

Jag lämnade hjärtligt över min fina lilla flicka till den kvinnliga sköterskan som öppet tog emot henne i sina armar. Hon blev lugn och därmed också jag. Samtidigt kunde jag sätta mig för ner i stolen för blodprovet och provtagningen. Den manliga sköterskan däremot frågade om min flicka var min första. Som vanligt knöt det sig på de allra flesta ställen inuti min sargade lilla kropp. Vad ska man svara? Ja eller nej. Ska man svara sanning eller lögn. Det är svårt. Ett kort möte som bidrar till starka frågor. Och starka frågor kräver stundtals ärliga svar. Inte idag. Mötet idag var kort och jag och Nike ville snabbt därifrån. Jag bedövade mina ord illa kvickt med ett annat samtalsämne och strax därefter var vi utanför dörren igen. Jag ansåg nog att min förnekan var befogad. Idag var det inte läge för sanningen. Jag orkade inte berätta och jag ville inte att de skulle få veta den heller. Ibland tar jag det enkla vägen. Det underlättar.

Mötet på Bvc gick fint. Nike går upp bra i vikt och ökar för varje vecka som går. Hon är sex veckor nu. Lilla fina tjej. Hormonplitor pryder hennes små mjuka kinder och jag bara iakttar. Tittar och skådar hennes lilla ansikte. Näsan, öronen, munnen och de pigga små ögonen. Hon fixerar fint med blicken och kan följa glada föremål från höger till vänster. Hon visar framsteg och idag fick jag ett mysigt leende. Det gick rakt in i mammahjärtat och jag kände hur min värme och kärlek ångade ur hudens alla porer. Hon visar styrka i nacken och benen och ger tydliga signaler när något är inte känns bra. Hon kommunicerar och tar till med nya små ljud och läten. Samtidigt som hon kan skrika sig hes när hon vill äta eller bara bli buren.

Hon behöver oss och vi behöver henne. Vi ger och vi tar. Det är äkta, villkorslös och ovärderlig kärlek.