Sorgen stod i vägen.

Jag funderar dagligen på mitt liv bakåt i tiden. Hur det egentligen var innan sorgen kom och knackade på dörren. Vilka som var mina vänner då och vilka som stannade kvar. Vilka som stod ut med vår isolering och ändå hörde av sig och vilka som valde att gå när vi inte orkade höra av oss.

När jag förlorade mitt barn, förlorade jag i det stora hela, mig själv. Jag förlorade allt jag hittills stått stadigt på och känt mig säker över. Jag förlorade många fina vänner på köpet medan andra tog för sig och gav mer av sig själva än jag inte ens kunnat drömma om. Sorgen stod i vägen för att hålla dem kvar. Jag förlorade även min trygga stabilitet och självsäkerhet eftersom sorgen stod i vägen. Dörren kändes länge låst för nya intryck och relationer.

Jag tar en dag i taget. Jag känner efter hur jag mår och lever efter den känslan. Jag kan inte tvinga mig in en falsk fasad för att andra förväntar sig att jag borde må bra nu. Nu när vi fått Nike. Att jag borde vara glad och kan ägna full fokusering på henne. Det är delvis sant. Men det tar inte bort smärtan och tankarna till hundra procent.

Kalle funderar mycket. På Lykke och om vad vi har missat. Nu när vi får uppleva lillasyster så blir det så mycket mer påtagligt. Det är ju helt sjukt att vi inte fick uppleva Lykke på samma sätt som hennes syster. Det är så ofattbart. Det är orättvist och jag känner stundtals att jag alls inte orkar tänka tankarna länge. Men de kommer ändå även om jag är så innerligt trött på dem. De förföljer mig var jag än gör.

Det är många av våra vänner som just fått sitt första barn. Det tar min energi att glädjas fullt ut. Tyvärr. Men det är ren avund. Avund för att inte jag får vara i deras kläder. Avund att inte någonsin få uppleva det lyckorus som inträffar just när ditt barn är fött. Där, just där i den minuten kommer mitt bagage in och äventyrar hela lyckan. Sorgen står åter i vägen för att kunna känna andras glädje. Det gör ont att känna som jag gör. Men jag kan inte rå för det.

Jag såg bilder från Stockholms stad. Jag kan sakna staden. Det vackra som den erbjuder. Där blev mina barn till. Där gick jag med mina barn i magen. Växande. Den ena graviditeten, förväntansfull och naiv, lycklig och ivrig. Den andra raka motsatsen. Förtvivlan och ångest var ledorden. Den ena slutade i en mardröm och den andra började som en mardröm. Jag har börjat tvivla på om det någonsin blir fler barn i vår familj. Jag vågar knappt tänka tanken.