Jag tog med mig lillasyster i på vår nya vårdcentral Granen.
Jag lämnade hjärtligt över min fina lilla flicka till den kvinnliga sköterskan som öppet tog emot henne i sina armar. Hon blev lugn och därmed också jag. Samtidigt kunde jag sätta mig för ner i stolen för blodprovet och provtagningen. Den manliga sköterskan däremot frågade om min flicka var min första. Som vanligt knöt det sig på de allra flesta ställen inuti min sargade lilla kropp. Vad ska man svara? Ja eller nej. Ska man svara sanning eller lögn. Det är svårt. Ett kort möte som bidrar till starka frågor. Och starka frågor kräver stundtals ärliga svar. Inte idag. Mötet idag var kort och jag och Nike ville snabbt därifrån. Jag bedövade mina ord illa kvickt med ett annat samtalsämne och strax därefter var vi utanför dörren igen. Jag ansåg nog att min förnekan var befogad. Idag var det inte läge för sanningen. Jag orkade inte berätta och jag ville inte att de skulle få veta den heller. Ibland tar jag det enkla vägen. Det underlättar.
Mötet på Bvc gick fint. Nike går upp bra i vikt och ökar för varje vecka som går. Hon är sex veckor nu. Lilla fina tjej. Hormonplitor pryder hennes små mjuka kinder och jag bara iakttar. Tittar och skådar hennes lilla ansikte. Näsan, öronen, munnen och de pigga små ögonen. Hon fixerar fint med blicken och kan följa glada föremål från höger till vänster. Hon visar framsteg och idag fick jag ett mysigt leende. Det gick rakt in i mammahjärtat och jag kände hur min värme och kärlek ångade ur hudens alla porer. Hon visar styrka i nacken och benen och ger tydliga signaler när något är inte känns bra. Hon kommunicerar och tar till med nya små ljud och läten. Samtidigt som hon kan skrika sig hes när hon vill äta eller bara bli buren.
Hon behöver oss och vi behöver henne. Vi ger och vi tar. Det är äkta, villkorslös och ovärderlig kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar