Oroväckande omen.

Min telefon är fylld och bilderna på Nike upptar nästa hela galleriet. Förutom några bilder. Bilderna på Lykke finns fortfarande kvar. Som dåliga utsuddade teckningar. Bilderna på hennes vita kista, hennes lilla näpna lilla ansikte där hon ligger i korgen från sjukhuset. Hennes gravsten där namnets bokstäver och årtal är täckta med regndroppar. Det gör ont att blanda dessa bilder med Nikes levande pigga ögon, men jag måste få ha dem kvar. Jag törs inte ta bort dem. Jag kan inte. Hon är ju en del av mig. Hon är ju en del av mitt liv. Tyvärr minns jag henne med smärta och händelsen kring när vi förlorade henne. Det är så mycket smärta att jag ibland kan kräkas.

I samma timma som Nike kom till världen, så fick jag ett meddelande av barnens farmor. Hon skickade en bild till min telefon där hon nyss varit vid Lykkes gravsten och lämnat en bukett med vitsippor. Klockan var 12.01 när jag tog emot och öppnade bilden för att se. Då visste inte farmor att vi låg på förlossningen. Det kunde hon omöjligt veta då vi valde att inte höra av oss till någon om vad som skulle snart skulle ske. Mina ögon fylldes med tårar av rädsla. Där låg jag för att snart skulle föda mitt andra barn och framför mig tittade jag på min första dotters gravsten prydd med den vackraste lilla naturbukett...

Bilden är fortfarande kvar i galleriet i telefonen. Solen lyser upp Lykkes sten och det är en vacker bild.

Vad ska jag göra av alla dessa minnen? De smeker mitt innersta centrum och har slagit rötter. Jag kan inte trycka på radera och slänga i papperskorgen. Om det bara hade varit så enkelt...

Idag fick jag åter igen ett frustrerat bakslag. Det kommer väldigt oväntat. Jag tror mig känna att solen och allt lyckligt som hör sommaren till fick mig att skippa efter andan. Tårarna klädde både mitt ansikte och Nikes lena bara nacke. Jag lät dem komma. Helt obehindrat. Spegelbilden gav mig ett sorgset leende. Jag borde ju vara världens lyckligaste nyblivna mamma. Om det bara hade varit så enkelt...