Tvångstankar.

Det är ett lustigt fenomen. Tvångstankar. Alla har vi dem någon gång under livets alla dagar. Jag fångas av dem ibland, men förnuftet sätter tidigt stopp och jag avslutar dem innan dem hinner påbörjas. Vissa av dem är riktigt skrämmande.

Jag kan tänka mig in i scenario likt mardrömmar som slutar i kaos och tårar. Det är obehagligt när de kommer. Många av dem handlar om Nike. Att något ska hända henne. Som att glömma henne i bilbarnstolen över natten, efter det jag parkerat bilen. Komma ut på morgonen och hitta henne. Död. Blek men ändå svettig av kampen om överlevnad. Kampen att skrika efter mig, men jag kommer försent.

Hemska förbannade tankar. Låt dem aldrig slå in. Aldrig någonsin.

Nike växer. Hon har blivit en stor fin tjej. Ännu mer vaken. Ännu mer lyhörd. Ännu tryggare. Ännu härligare. Hon tillför så mycket. Både lycka och oro. Oro som inte går att sudda bort. Jag är så rädd om henne. Nästan FÖR rädd.

Vi besökte Lykkes och min mammas gravplats häromdagen. Det var Nikes första. Vår första gång tillsammans. Farmor Eva hade plockat fina ängsblommor med rödklöver och prästkragar. Jag kan inte förklara mina känslor när jag tungt promenerade fram till platsen. Mina steg vibrerade marken under oss. Jag blev kallsvettig och jag fick hjärtklappning. Kanske var jag nervös. Jag hade ju någon att visa upp. Kanske var jag nervös för just det mötet.

Vi möttes av de bådas stenar med namn och benen vek sig. Jag blev sittandes. Smekte ömt min flickas fina skimrande sten i rosa och några tårar landade men torkade snabbt bort av luftens varma vind.

Jag berättade av vi hälsade på och att lillasyster fanns med oss. Nike satt just då i babyskyddet och hennes ögon var slutna. Kanske sov hon. Kanske var det uppgjort för en tyst och stilla stund då hon för första gången hälsade på. Jag berättade att farmor hade plockat en fin sommarbukett och hur syskonlika de var. Lykke och Nike. Två systrar som endast kommer träffas här, på denna speciella plats. På Hovshagas kyrkogård.

Jag visade stolt upp Nike för mamma Elisabeth. Jag önskar så att hon hade fått träffa henne i det riktiga livet. I det livet vi faktiskt lever.

Det blev en fin men smärtsam stund vi graven. Så mycket tårar som kom obehindrat. Som ett öppet sommarregn. Tyst och varmt och luften kändes nästan fuktig när vi lämnade för att åka. Det gör mig ont att åka därifrån. Som om jag lämnar henne och mamma. Som om jag mitt liv måste fortsätta och jag inte har tid att stanna. Jag skulle kunna sitta där ännu om det inte var för Nike och Kalle. Dem är min räddning. Dem är mina ögonstenar. Dem ger mig kraft.