Du och jag Nike.

Tiden springer iväg. Nike är hela 7 veckor nu. Hon växer i en enorm fart. Hon förändras snabbt. Utvecklas. Varje dag ser jag något nytt hos henne. Nytt och underbart.

Det känns som dygnet har för få timmar. Ibland känns det som om jag inte alls hinner med. Jag vill pausa lite. Landa lite. Det är fortfarande svårt att förstå att hon finns hos oss nu. Att hon är vår dotter. Att hon ska stanna. Det är svårt att begripa.

Kalle har jobbat några veckor nu. Nu är det jag och Nike. Att få dela vardagen med henne är givetvis ljuvligt men vi saknar pappa. Redan. Vi måste klara oss själva nu. Nike och jag på egna små äventyr.

Dagarna går och vi har så mysigt tillsammans, Nike och jag. Hon gör nya läten så gott som varje dag. Det är andra tonfall. Kraftigare. Starkare. Hon pratar och skrattar. Hon är med, med alla sinnen. Jag ser hur hon riktigt suger i sig av sin omgivning. Registrerar och sorterar. Försöker förstå. Hon växer så fort min lilla tjej. En egen stark person banar sin väg fram. Hon är så vaken i sitt väsen. Så klok i sin blick. Tänk att jag får uppleva henne. Det är så stort.

Jag lär mig mycket av Nike. Om livet. Saker jag inte visste. Vackra saker.

Det är samtidigt så mycket oro som följer med föräldraskapet. Så mycket kroppen minns av att hålla en livlös kropp. Jag vill aldrig vara med om det igen. Jag är livrädd för att vara med om det igen. Jag kan inte rå för det. Det sitter där. Hårt.