De kommer när jag ska lägga Nike inför natten. Det är lite som mina sista bilder av Lykke som alltid kommer upp när jag lägger mig. Ord och bilder som har fäst sig och ger sig tillkänna vid just sänggående. Alltid. Det spelar ingen roll hur trött jag än är.
Jag fick ett besked om ett dödsfall häromdagen. En mamma med svår obotlig cancer. Jag känner så för dem. Det gör ont att förlora någon. Inte ens med ett besked om ett kortare liv för att sjukdomen sätter stopp gör en förberedd på känslan av att förlora. Det är ett starkt ord. Förlora. Jag är en dålig förlorare. Såväl i spel som i verkliga livet. Jag lever med så starkt. Begreppet tar upp stora delar av min vakna tid.
Oavsett vilket öde som tar ens liv, sjukdom eller olycka, så är det så fruktansvärt hårt. Vi ska begrava Kalles farfar den 14 januari. Han var sjuk och gammal. Han hade ont och led nog in i det sista. Kanske ville han bara ge upp sitt liv. Jag tror han insåg att att hade levt klart även om hans sista önskan var att leva här och nu. Jag går i en stark tro om att vi alla människor gör allt för att överleva till varje pris. Ingen vill väl egentligen dö. Åtminstone inte om man får välja. Och i bästa och de flesta fall behöver man inte välja. Dödsdagen infaller hos alla, förhoppningsvis till himmelen dit alla för eller senare anländer. En del lever ett långt liv, medan andra inte ens får se dagens ljus.
Alltså infaller en begravning på Lykkes dag. Kanske är det lika bra det. Familjen är då samlad och vi kan besöka hennes plats. Hennes viloplats. Till skillnad från farfar Sven så fick Lykke ett kort och händelselöst liv. Det kommer bli en tung dag i många avseenden. 14 januari närmar sig.
Jag blundar, kysser Nikes panna ömt och viskar. "Stanna kvar. Stanna hos oss"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar