...utan att fälla tårar.

Jag känner ett lugn över att Nike växer och blir större. Hon drar ifrån sin syster med livslängder för varje ny morgon. Det är en märklig men helt naturlig vardag. Hon är till synes frisk och ingenting gick fel vid hennes födelse. Hon fick möjligheten att följa med oss. Hem till oss. Jag har ansträngt mig för att allt ska flöda så smärtfritt som möjligt.

Tålamod. Det försvann totalt den dagen som jag förlorade mig själv. Jag såg den sina, likt en vattenpöl i öknen tills det inte fanns en droppe kvar. Att förlora sitt tålamod gav sig uttryck på många olika vis och situationer. Det fanns ingen tid att ödsla på att ens försöka hitta det igen. Jag orkade inte kämpa. Jag fann inte styrkan till att ens anstränga mig.

Idag försöker jag sakta hitta tålamodet igen. Jag lever i nuet och vågar inte tänka för långt fram och på så vis kan jag finna ett visst uns tålamod för stunden. Det finns ju värre saker som kan hända i jämförelse med att damen på Hemköp stoppar upp hela kön för hon slutligen kommer underfund med att hon inte har pengar med sig när hon ska betala. Jag inser det komiska i situationen och sväljer mina påbörjade morrande ljud. Det finns värre saker att tappa tålamodet för.

Jag hade en hemsk dröm natten tills idag. Jag skulle meddela min kära far som just nu befinner sig i Thailand, att Nike hade dött. Av vilken anledning kommer jag inte ihåg. Drömmen är högst oklar men just meddelandet till min egen pappa var stark. Skulle jag vänta att berätta tills han var tillbaka på juldagen eller borde jag säga sanningen rakt ut. Jag såg framför mig hur han tog emot beskedet med stark smärta. Det gjorde ont att ännu en gång behöva lämna ett så sorgligt besked. Ett besked utan att fälla tårar. Det fanns inga tårar. Jag hade styrkan att kunna uttrycka mig på ett behärskat sätt. Har jag blivit så skarp?Så skarp att jag inte ens bryr mig om att Nike skulle lämna oss. Hemska drömmar. Var kommer ni ifrån? Försvinn om nätterna tack. De räcker att dagarna gör mig påmind om vår verklighet.

Det börjar bli dags att Nike får sova enbart i sin egen säng nu framöver. Vi hade en diskussion om det. Vi kan båda, Kalle och jag, vakna under natten och känna ett obehag att vi lagt oss över henne. Vilket är sant och mycket väl skulle kunna hända. Men det får inte hända.

Lilla bus vaknar mycket under natten och det känns bekvämast att låta henne ligga kvar i vår säng. Men efter vår diskussion i morse känner vi annorlunda. Lilla bus får läggas tillbaka i sin säng för säkerhetens skull. För att åter igen mötas när solen har vaknat.

Jag gråter mycket glädjetårar om dagarna. Nike skrattar och det framkallar så mycket lycka. Det frigör så mycket lust till livet. Livet med henne.