En ynka erinran.

Det närmar sig jul och det närmar sig 2-års dag. 14 januari. Då blir det 2 år sedan vi för första gången fick mötas. Mötet som blev brutalt kort på grund av sjukhuset brister och slarv. Det är snart 2 år sedan vi fick säga adjö. Det blir även andra julen utan henne. Året dessförinnan låg hon tryggt vaggandes i min mage. Då visste vi inte vad vi knappt en månad senare skulle komma att stå inför. En mardröm som blev verklighet.

En dag och datum som alltid kommer sitta som ett knivskarpt minne i mitt brustna hjärta. 14 januari 2009. Dödens dag. För det är lite så det känns. Jag känner inte lycka inför årsdagen. Den är förknippad med så mycket smärta och allra helst vill jag nog radera den dagen. Det som borde blivit den bästa dagen i ens liv vill jag radera. Den dagen då mitt första dotter föddes. Det känns grymt att känna så och det gör ont att känna som jag gör. Ändå vill jag inte glömma.

Beslut från HSAN har anlänt till Särögatan. Hem till vår nya adress. Den som ligger långt ifrån Stockholm där allting hände. Här har vi ett annat liv. Ett liv som är präglat av sorg och blotta minnen med distans.

En läkare har fått en erinran som disciplinpåföljd. Bristen av handläggning och innebörden av att inte fullgjort sin skyldighet i yrkesutövningen ledde till en erinran. En gniden liten mesig erinran som inte leder till någonting. Men ändå. Det är åtminstone en bekräftelse på att min anmälan gick igenom. En bekräftelse på att allting gick fel på grund av nonchalans. Felet är varken ringa eller ursäktligt och bör föranleda disciplinpåföljd i form av en erinran. Så löd beslutet.

Vi anser väl egentligen att alla de anmälda borde fått någon form av disciplinpåföljd. Ska vi överklaga eller bara nöja oss med deras beslut? Orkar vi? Var hän leder det?

Kanske ska vi bara avsluta detta kapitel av våra liv och börja bearbeta och acceptera. Jag inser att jag måste acceptera situationen. Hon kommer inte tillbaka. Ingenting kan minska det hål av tomhet som sjukhuset dragit in oss i. Våra själar måste läkas för att orka några år till. Jag känner mig redan 10 år äldre av denna ödesdigra resan. Jag har inga krafter kvar till att anstränga mig. Jag är så trött på att vara vaken och känna tyngden av sorg och bitterhet. Kanske hade jag tänkt och känt annorlunda om Lykke varit sjuk och ändå lämnat oss. Kanske hade jag då kunnat accepterat hennes död. Jag är så oerhört trött. Jag är 30 år fyllda och redan gått miste om ett barn. Kanske ska jag bara acceptera denna eviga trötthet som är ett bevis på vad livet förövat mig på.

Med detta sista beslut är på något vis denna resan av anmälningar och ouppklarade frågor avslutade. Sista kapitlet är läst och kvar är en blank tom sida. Denna resan har på något vis hållt Lykke levande. Vi har väntat på beslut och ersättning och ursäkter. Nu verkar det som det är över. Nu är hon död på riktigt. Död för alltid.

Det känns som vi borde stänga dörren och gå vidare. Just för att orka några år till. Tyvärr är det inte så enkelt. Jag kommer aldrig att kunna lägga locket på. Det finns där. Varje dag. Nu har det snart gått 2 år och jag antar och förbereder mig på att det kommer kännas lika ångestfyllt varje jul och varje födelsedag.

En erinran leder inte till någonting. Tyvärr. Men jag inser ändå att det hade inte räddat mig från den förtvivlan över förlusten av vår flicka.

Jag sväljer min gråt och går in och hämtar Nike som just vaknat.