Minnen i kartonger.

Det har blivit mycket uppackat sedan vi flyttade men ännu står flertalet kartonger orörda. Jag river och sliter i en ny kartong varje dag. När jag hinner. Jag vill inte klaga men Nike hindrar min fart. Jag har visserligen inte bråttom till att bli klar men eftersom vi går här hemma dagarna i ända ska det bli skönt att få det färdigt. Ett hus har alltid projekt så färdiga lär vi väl aldrig bli ändå.

Igår öppnade jag lådan som jag våndats så för att öppna. Lykkes låda. Alla foton, alla minnen låg där och spärrade upp sina sorgsna ögon på mig när jag försiktigt vågade riva upp kartongen. Kartongen har legat instängd i ett förråd under sommaren samt hösten då under tiden bott i Malmö. Nu kom tårarna. Tillbaka då allting hände och vände på samma gång. Det mörka och hårda ögonblicket som förändrade vårt liv. Sjukhus, rullstolen, vaggan, ångesten och utmattningen. Vår fina flicka. Det var längesedan jag såg fotona på dig. Stilla med sneda vilande ögon och så lik sin syster. Tårar fick falla. Hejdlöst.

Välkommen till ditt nya hem. Nu hänger ditt fot och handavtryck och vilar lugnt jämte min huvudkudde. Alldeles nära intill. Jag klappar lilla fotot med din nakna kind och kysser dig sedan godnatt. Välkommen hem till oss, nu är vi äntligen hemma. Nu ska Nike få se och känna på dig, fråga efter dig och en dag också lära sig säga godmorgon och godnatt.

Du älskade och saknade...