Leva livet.

I vanliga fall tänker vi aldrig tanken hela vägen ut:

Hur ska jag kunna leva om det skulle hända mina närmaste någonting? Om mitt barn skulle dö? Eller om min livskamrat eller syster dör?

Efter att ha läst och plöjt flertalet överlevandes väg tillbaka, tappra mod och styrka har jag insett att det går att leva vidare efter en förlust.

Det är svårt att vända sig mot livet igen efter en svår förlust. Hur går det att utsätta sig för glädje och sorg? Hur gör man för att välja livet trots allt. Hur mycket ska en människa behöva utstå? Vad är meningen med smärtan, lidandet, ondskan och det fruktansvärda?

Jag har varit rädd för att möta sorgen igen. En ny sorg. Jag har slagit ifrån mig alla hot. Av rädsla. Rädd för att sjunka genom jorden igen.

Jag tar små kliv framåt till att försona mig med rädslan till det jag fruktar mest. Döden. Små kliv som tar mig igenom de oförutsägbara. Jag kan inte gå och vänta på att det värsta ska inträffa som jag tidigare gjort. Livet kan nämligen avslutas idag, då jag är minst förberedd. Och med facit i hand så kan man aldrig förbereda sig. Aldrig. Kanske finns det en anledning till det.

Livet måste levas vidare, livet är framåt - även om det i stunden upplevs som ett hån. Men det finns ingen genväg. Jag har insett att det är bäst att hålla sig till sanningen, och vara med i verkligheten. Det har varit viktigt för min bearbetning och för framtiden. Naket och ärligt. Hela vägen.

Jag har kommit på det.

Det går aldrig över. Saknaden finns här men inte den akuta smärtan och sorgen som hindrade mig från att leva tidigare. Det är som att det har blivit lugnare. Jag har accepterat det faktum att vi förlorade vårt förstfödda barn. För mig och för alla som förlorat någon nära tror jag att det bara finns en väg genom sorgens mörka gömma och den leder framåt. Livet tränger sig på och livet ska levas.

Jag vågar släppa in tanken och lever på hoppet om att döden inte är slutet, utan bara en del av det eviga livet.

Jag måste börja leva fullt ut. Tiden nu är så ofattbart kort att det gäller att utnyttja livet. Jag kan inte spilla tid till att pausa, se tillbaka och älta. Jag har förstått det. Det är så lätt att missa så mycket av det verkliga och vackra. Varje dag är en fantastisk glädje att vakna till. Min Nike. Hon får mig att lysa av liv igen. Kanske är det hon som har gett mig livet tillbaka. Hon som gjorde att jag hittade mig själv igen.