Jag syftar på smycket jag fick av min underbara svägerska. Lykkes namn står graverat på en blank bricka i silver. Jag bär detta halsband dagtid som nattetid. På det sättet finns hon alltid nära mig ändå. Min saknade dotter. Jag kan nästan känna obehag om jag någon stund skulle glömma att ta det på mig. Känner mig då naken och fel.
Nu när Nike fötts låter jag mitt halsband hänga kvar. Jag vill att hon en dag ska känna efter och snudda vid min hängande berlock. Jag vill låta det hänga där och hoppas att Nike en dag tar det i sin hand och smeker det medan hon ligger mig nära. Jag kan nästan känna den lyckan redan nu. En dag så kommer den dagen att komma. Kanske kommer det även en tid då halsbandet leks lite väl mycket med. Med rädsla av att förlora det eller att det skulle förstöras får jag i värsta fall plocka av mig det. Men då bör det ligga väl inom räckhåll för snegla på. Jag vill inte behöva ersätta det.
Mina barn betyder allt. Jag har två. Ett lever lyckligtvis med oss här på jorden. Hon känns och finns rent fysiskt. Hon är en stark liten tjej. Jag kan inte få nog av att bara titta. Jag finner nya saker varje dag. Hon har ett litet skärsår i nacken. Ett skärsår som tyder på att hon fått skalpellen snuddad i huvudet under kejsarsnittet. Lilla kompisen min.
En dag ska vi berätta. Berätta om vilken resa vi gjort och vilken oerhörd lycka hon bidragit med. Ännu är hon bara en ovetandes men nöjd lillasyster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar