Regnbågen.

Jag trodde jag nu skulle stå stadigare. Nu när lyckan äntligen infinner sig trodde jag att det skulle ske per automatik. Att tiden efter förlusten och livet i sig skulle gjort mig starkare. Ja, så är det givetvis. Jag är starkare. Men jag är inte redo att kliva över gränsen till det lyckliga och sorglösa livet. Inte helt och hållet. Kanske jag aldrig blir det, kanske är det just helt enkelt omänskligt. Det gör nämligen fortfarande lika ont. Den där smärtan som ständigt ligger där revbenen delas. I mellangärdet. Jag vill fortfarande falla till marken i fosterställning när den smärtan vrider mig ut och in. Hur mycket lycka det än finns är den känslan och smärtan den samma. När den kommer.

I detta gränsland där jag befinner mig är det sol och regn samtidigt. Jag är ganska trygg här. Det bildas en regnbåge mellan. Mellan mig och mina barn. Och den är vacker, eftersom mina barn är det.

Sorgen är hänsynslös. Jag vill gärna inte väcka den men jag hejdar den inte när den dyker upp ovälkommen. Den får komma och gå som den vill. Det är då jag låter det regna även fast solen är framme. Utan kontroll. Det är då jag kan ventilera mig med ord och meningar, som har blivit så oerhört viktiga i mitt liv. Då råder ingen press utan bokstäver som bildar mina innersta känslor, kommer spontant. Jag kan inte tvinga fram dem.

Nike har framkallat många känslor hos sin mamma. En av dem är värdefull och det är att mammahjärtat rymmer mycket kärlek. Fina lilla magiska liv. Vad hade vi gjort utan henne. Hon tillför oss hopp om framtiden. Älskade lilla gryn.