Mötet med Nike.

Jag fasade för det. Hur skulle jag förbereda mig? Hur skulle jag reagera och vad hade jag och förvänta mig. Frågorna och de tomma svaren blev mitt huvudbry de sista veckorna innan hennes födelse.

Ett tätt värkarbete påbörjades med 10 minuters mellanrum redan på lördagskvällen. De pågick under natten till söndagen och på morgonen bestämde vi oss för att åka in med packad väska till förlossningen. Jag gick in i vecka 37 och det var fyra veckor lite för tidigt. Egentligen var jag nog redan då vid infarten till parkeringshuset medveten om vad som skulle ske inom de närmaste timmarna men jag höll mig relativt lugn.

Väl framme gjordes en undersökning och vi fick lyssna till hjärtljuden på bebisen. Sammandragningarna hade nu avstannat så vi valde att göra ett besök på ett av Lunds caféer för att sedan komma tillbaka till förlossningen igen. Nu hade värkarna påtagligt kommit igång igen och en ny undersökning gjordes. Det diskuterades om att göra ett planerat snitt senare under dagen eftersom jag ändå närmade mig slutet på graviditeten och en induktion skulle inte vara aktuellt med tanke på vad vi hade gått igenom ett år tidigare. Jag kände mig lugn vid beskedet men tårarna började rulla innanför ögonlocken. Idag skulle vi alltså få träffas. Idag. Söndagen den 2 maj. Spända och samtidigt lite smått förtvivlade.

En sista värk skulle ändra förloppet inom 5 minuter. Kalle larmade på sköterskan då hjärtljuden försvann ur sikte och i samma sekund kommer min barnmorska inrusande. Jag minns hennes blick och hennes bestämda röst.

"Vi tar det här med en gång. Vi åker upp med henne nu meddetsamma, det finns ingenting och vänta på. Kalle, hjälp mig att få av henne kläderna."

Jag fälls tillbaka i sängen endast iklädd nattskjorta och på två röda är jag inne i hissen upp till operation. Barnmorskan tar mig i hand och ber mig ta några djupa andetag.

"Det här kommer att gå bra Linda"...

Jag möts av ett tiotal olika ögonpar inne i den förberedda operationssalen. Jag sneglar på en klocka och den visar 12.40. Jag hör allas röster och jag är vettskrämd. Vad är det som händer? Det råder fullkomligt kaos i min lilla hjärna och jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Jag får inte fram ett ord. Sedan sövs jag.

Tillbaka på förlossningen kommer jag 45 minuter senare. Jag minns även mitt onda sår rakt igenom buken och det smärtar något oerhört. Jag upplever ögonen tunga och klistriga och jag vågar inte öppna dem. Jag hör Kalles röst och den är ljuv. Han säger de orden jag aldrig trodde jag skulle få höra honom säga.

"Det har gått bra, vi har en fin liten tjej här. Hon mår bra."

Jag gråter och vågar fortfarande inte öppna mina ögon helt utan öppnar ett öga lite på glänt. Jag kan ana men ser inte klart. Jag känner mig istället försiktigt fram med fingrarna och känner nu doften och värmen från nyfödd bebis.

Vårt möte var magiskt. Jag kan inte med ord beskriva den omtumlade känslan. Brutal.

Det var över. Äntligen var denna mardrömmen över. Graviditeten hade nått sitt mål. Vi var i mål. Vi hade segrat. Nu upplevdes bara lycka att finnas här och nu.

Nike mådde bra och vi fick veta att hon skrek direkt efter hon kom ut. Det fanns styrka och liv i henne även utanför livmodern. Hon valde att stanna kvar, trots omständigheterna.

Mitt möte med Nike har etsat sig fast. Trots ett drogat uppvak finns minnet där som väldigt starkt. Det är jag stolt över. Jag klarade det. Vi klarade det tillsammans.