Svajar.

Jag har kommit till den tid i mitt sorgarbete då jag framkallar ett dåligt samvete. Eller snarare ersätter det sorgliga med det glada och goda. Det är lätt att falla tillbaka till det.

På något vis har ju Nike, lillasyster kommit till oss som den bästa av gåvor men samtidigt kan tanken slå mig påtagligt. Hon blev ju ändå en ersättande del av vårt förlorade barn. Hon fyllde det stora gigantiska tomrummet. Hon fyller på med energi och det vi inte fick behålla.

Det gör ont att tänka på att Lykke inte ens fick chansen. Chansen till att få vara med hennes mamma och pappa. Att inte få klä henne i fina dockkläder i alla dess färger och inte få ge några kärleksfulla smekningar på mjuka lena kroppen och ömma kyssar i nacken. Det gör fasansfullt ont att jag aldrig få ge henne det. Idag är jag ledsen. Arg och samtidigt förtvivlad.

Lykkes kvarlämnade kläder och tillhörigheter används nu av hennes syster. De små strumporna har legat där och väntat på att sättas på ett par barnfötter. Nu värmer de Nikes små nätta fötter och det gläder mig att de äntligen kommer till användning.

Jag undrar om Nike någonsin kommer att förstå att det finns en storasyster. Det kommer att ta tid innan vi kan berätta. Och hur berättar man det för sitt lilla barn? Det kommer göra ont och samtidigt befriande att en gång berätta vår historia att vår saknade storasyster lever ovanför molnen.

Mors dag!

Idag är det Morsdag!

Jag och alla andra mammor väntas bli uppvaktande från sina barn. Idag får jag äran att vara vid min jordeflicka Nikes sida. Livs levande. Jag önskar så att vår ängel Lykke kan känna min värme och min saknad efter henne. Jag borde ha dem båda vid min sida. Livs levande. Jag måste numera nöja mig med min vardag. Den vardagen som blev när vi blev utkastade från det ljuva livet, onsdagen den 14 januari 2009.

Idag brinner jag för det liv jag fick erhålla. Det livet är vardagen med Nike och Nikes pappa.

Tack för att jag får vara med om detta underbara. Varje sekund är dyrbar.

Jag vill även skicka den varmaste av tankar till min egen saknade mamma på morsdag. Det är snart sju år sedan hon lämnade oss. Lilla mamma, du fattas oss. Tänk om du fått se och uppleva det vi gör idag. Du hade varit stolt över dina fina barnbarn.

Systra min.

Som hon har väntat. Min underbara syster har som ett litet barn på julafton ivrigt väntat på att träffa oss. Framförallt att möta sin nyss födda systerdotter. Det var kärlek. Det fanns redan en rotad kärlek som brunnit sedan dagen då jag berättade om graviditeten. Jag var då i vecka 5. Hon var den första som fick veta nyheten. Och som hon har väntat.

Nu dök det upp ett tillfälle som hon tog i akt. Oscar var hennes sällskap och fick följa med hela vägen till Malmö. Han blev däremot vid vårt möte i trapphuset lite blyg för oss som ivrigt stod och hoppade efter en efterlängtad kram. Han var ju givetvis spänd på att se vem som kommit ut till vår värld och verklighet från att ha legat i min mage. Det tar lite tid att förstå för en treåring. Det lossnade till slut och då kröp den galna busungen fram ur sitt skal.

Kalle for till Marstrand och istället kom mina två favoriter från Göteborg och hälsade på oss. De stannade över natten. Ett vakade öga och öra för att hjälpa till om nöden skulle inträffa.

Det var skönt att ha dem här. Skönt att veta att de låg i rummet intill. Bara vetskapen om att inte vara helt ensamma gjorde mig trygg. Oscar var nyfiken och underbara syster tog hjärtligt emot en liten flicka i sin famn. En sovandes och väldig trygg flicka hos sin moster. Det var kärlek. Vilken fröjd för lilla ögat.

Mötet med Nike.

Jag fasade för det. Hur skulle jag förbereda mig? Hur skulle jag reagera och vad hade jag och förvänta mig. Frågorna och de tomma svaren blev mitt huvudbry de sista veckorna innan hennes födelse.

Ett tätt värkarbete påbörjades med 10 minuters mellanrum redan på lördagskvällen. De pågick under natten till söndagen och på morgonen bestämde vi oss för att åka in med packad väska till förlossningen. Jag gick in i vecka 37 och det var fyra veckor lite för tidigt. Egentligen var jag nog redan då vid infarten till parkeringshuset medveten om vad som skulle ske inom de närmaste timmarna men jag höll mig relativt lugn.

Väl framme gjordes en undersökning och vi fick lyssna till hjärtljuden på bebisen. Sammandragningarna hade nu avstannat så vi valde att göra ett besök på ett av Lunds caféer för att sedan komma tillbaka till förlossningen igen. Nu hade värkarna påtagligt kommit igång igen och en ny undersökning gjordes. Det diskuterades om att göra ett planerat snitt senare under dagen eftersom jag ändå närmade mig slutet på graviditeten och en induktion skulle inte vara aktuellt med tanke på vad vi hade gått igenom ett år tidigare. Jag kände mig lugn vid beskedet men tårarna började rulla innanför ögonlocken. Idag skulle vi alltså få träffas. Idag. Söndagen den 2 maj. Spända och samtidigt lite smått förtvivlade.

En sista värk skulle ändra förloppet inom 5 minuter. Kalle larmade på sköterskan då hjärtljuden försvann ur sikte och i samma sekund kommer min barnmorska inrusande. Jag minns hennes blick och hennes bestämda röst.

"Vi tar det här med en gång. Vi åker upp med henne nu meddetsamma, det finns ingenting och vänta på. Kalle, hjälp mig att få av henne kläderna."

Jag fälls tillbaka i sängen endast iklädd nattskjorta och på två röda är jag inne i hissen upp till operation. Barnmorskan tar mig i hand och ber mig ta några djupa andetag.

"Det här kommer att gå bra Linda"...

Jag möts av ett tiotal olika ögonpar inne i den förberedda operationssalen. Jag sneglar på en klocka och den visar 12.40. Jag hör allas röster och jag är vettskrämd. Vad är det som händer? Det råder fullkomligt kaos i min lilla hjärna och jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Jag får inte fram ett ord. Sedan sövs jag.

Tillbaka på förlossningen kommer jag 45 minuter senare. Jag minns även mitt onda sår rakt igenom buken och det smärtar något oerhört. Jag upplever ögonen tunga och klistriga och jag vågar inte öppna dem. Jag hör Kalles röst och den är ljuv. Han säger de orden jag aldrig trodde jag skulle få höra honom säga.

"Det har gått bra, vi har en fin liten tjej här. Hon mår bra."

Jag gråter och vågar fortfarande inte öppna mina ögon helt utan öppnar ett öga lite på glänt. Jag kan ana men ser inte klart. Jag känner mig istället försiktigt fram med fingrarna och känner nu doften och värmen från nyfödd bebis.

Vårt möte var magiskt. Jag kan inte med ord beskriva den omtumlade känslan. Brutal.

Det var över. Äntligen var denna mardrömmen över. Graviditeten hade nått sitt mål. Vi var i mål. Vi hade segrat. Nu upplevdes bara lycka att finnas här och nu.

Nike mådde bra och vi fick veta att hon skrek direkt efter hon kom ut. Det fanns styrka och liv i henne även utanför livmodern. Hon valde att stanna kvar, trots omständigheterna.

Mitt möte med Nike har etsat sig fast. Trots ett drogat uppvak finns minnet där som väldigt starkt. Det är jag stolt över. Jag klarade det. Vi klarade det tillsammans.

Tätt intill.

Något att bära när famnen var tom. När jag inte fick bära Lykke i min famn blev det viktigt att hitta ett substitut.

Jag syftar på smycket jag fick av min underbara svägerska. Lykkes namn står graverat på en blank bricka i silver. Jag bär detta halsband dagtid som nattetid. På det sättet finns hon alltid nära mig ändå. Min saknade dotter. Jag kan nästan känna obehag om jag någon stund skulle glömma att ta det på mig. Känner mig då naken och fel.

Nu när Nike fötts låter jag mitt halsband hänga kvar. Jag vill att hon en dag ska känna efter och snudda vid min hängande berlock. Jag vill låta det hänga där och hoppas att Nike en dag tar det i sin hand och smeker det medan hon ligger mig nära. Jag kan nästan känna den lyckan redan nu. En dag så kommer den dagen att komma. Kanske kommer det även en tid då halsbandet leks lite väl mycket med. Med rädsla av att förlora det eller att det skulle förstöras får jag i värsta fall plocka av mig det. Men då bör det ligga väl inom räckhåll för snegla på. Jag vill inte behöva ersätta det.

Mina barn betyder allt. Jag har två. Ett lever lyckligtvis med oss här på jorden. Hon känns och finns rent fysiskt. Hon är en stark liten tjej. Jag kan inte få nog av att bara titta. Jag finner nya saker varje dag. Hon har ett litet skärsår i nacken. Ett skärsår som tyder på att hon fått skalpellen snuddad i huvudet under kejsarsnittet. Lilla kompisen min.

En dag ska vi berätta. Berätta om vilken resa vi gjort och vilken oerhörd lycka hon bidragit med. Ännu är hon bara en ovetandes men nöjd lillasyster.

Regnbågen.

Jag trodde jag nu skulle stå stadigare. Nu när lyckan äntligen infinner sig trodde jag att det skulle ske per automatik. Att tiden efter förlusten och livet i sig skulle gjort mig starkare. Ja, så är det givetvis. Jag är starkare. Men jag är inte redo att kliva över gränsen till det lyckliga och sorglösa livet. Inte helt och hållet. Kanske jag aldrig blir det, kanske är det just helt enkelt omänskligt. Det gör nämligen fortfarande lika ont. Den där smärtan som ständigt ligger där revbenen delas. I mellangärdet. Jag vill fortfarande falla till marken i fosterställning när den smärtan vrider mig ut och in. Hur mycket lycka det än finns är den känslan och smärtan den samma. När den kommer.

I detta gränsland där jag befinner mig är det sol och regn samtidigt. Jag är ganska trygg här. Det bildas en regnbåge mellan. Mellan mig och mina barn. Och den är vacker, eftersom mina barn är det.

Sorgen är hänsynslös. Jag vill gärna inte väcka den men jag hejdar den inte när den dyker upp ovälkommen. Den får komma och gå som den vill. Det är då jag låter det regna även fast solen är framme. Utan kontroll. Det är då jag kan ventilera mig med ord och meningar, som har blivit så oerhört viktiga i mitt liv. Då råder ingen press utan bokstäver som bildar mina innersta känslor, kommer spontant. Jag kan inte tvinga fram dem.

Nike har framkallat många känslor hos sin mamma. En av dem är värdefull och det är att mammahjärtat rymmer mycket kärlek. Fina lilla magiska liv. Vad hade vi gjort utan henne. Hon tillför oss hopp om framtiden. Älskade lilla gryn.

Limegröna allén.

Vi kryper fram i snigelfart in i våra nya roller. Mamma, pappa och lillasyster Nike. Jag hämtar förlorad energi av ett par pigga ögon som stundtals visar sig. Bedjande och nyfikna små klara ögon. Det är magiskt att se dem lysa ett par centimeter från mina egna. Vi har fått en kärleksfull kontakt. En sagolik och alldeles underbar relation.

Vi har vandrat i den långa allén utanför husknuten där träden fått tusentals musöron och fantastiska blomknoppar. Det har blivit vår och det är en välkommen sol som nuddar min panna.

Våren. Den kom även detta år. 2010.Så vacker. Förra året gick jag och slet mitt hår och skrek ut min ångest för att jag inte jag fick vara den nyblivna lyckliga mamma som vandrade gata upp och gata ner med mitt nyfödda barn i barnvagn. Det blev en vår och sommar med tunga tankar och mörka fallgropar där ljuset slocknat. Där existerade inga krokusar och vitsippor. De fanns säkert där någonstans mitt framför mig men jag valde att krypa under mitt eget skinn och isolera mig från den första värmen. Det var det enda som gällde. Att överleva dagens vakna timmar.

Eviga band.

Jag offrar min nattliga sömn. Jag tar mina dagliga vakentimmar och gör det möjligt. Jag är alltid tillgänglig. Jag är ju hennes mamma. Det är det största ansvar jag åtagit mig. Jag är mamma på heltid och hon är helt beroende av mig. Det är jag som får henne att växa och känna trygghet. Men det finns även en pappa som beundrar denna lilla varelse och gör gärna mer än allt för att få ha henne tätt intill sitt bröst. Att se pappas kärlek ger värme. Jag är förälskad i dem båda. Vi har skapat eviga band. Vår lilla fina familj.

Tålamod. Det är något som måste finnas när man får en ny medlem till sitt hem. Det är ingen uppoffring utan snarare än välsignelse. Jag har längtat så och nu ligger den här tiden mitt framför mig. Jag svävar i min nya roll och vi lär känna varandra för varje timma som går. Jag blir starkare rent psykiskt och kan även tillåta mig att somna för några minuter. När jag vaknar och åter få känna hennes andetag mot min kind får jag rysningar. Det är på riktigt, ingen overklig påhittad dröm.

Nike är sin syster upp i dagen. Hennes nätta lilla ansikte speglar en flickas kön. Liten men naggande god. Hon tar sig, Hon ammas och växer. Hon är frisk och hon visar tydliga tecken på liv och gnista. Det är det viktigaste.

Hjärtan.

Det slår mig varannan timma.

Tacksamheten. Fina tacksamhet. Och kärleken. Kärleken till mitt nyfödda barn. Vår lilla flicka är idag 11 dagar. Det är stort. Samtidigt som jag helst av allt vill att denna stundande förälskelse ska bestå så vill jag även skynda iväg till hon blir något större. Än är hon en liten kattunge, som sover och äter. Tittar lite skonsamt och försiktigt med sina små mörka ögon. Lyssnar och grimaserar. Blundar igen och somnar. Vi myser mycket. Hon lämnas inte ensam ens för några minuter. Värmen mot bröstet, hud mot hud gör både henne och oss tillfredsställda. Vi börjar lära känna varandra men ännu är det långt kvar tills vi hittar våra rutiner. Det får ta sin tid. Jag har all tid i världen. Jag har inte bråttom. Jag är bara tacksam att jag äntligen får uppleva det som jag missat.

För exakt ett år sedan var vi på väg till Växjö från Stockholm. Den bilfärden som blev den tyngsta och värsta av dem alla. Någonsin. Vi var på väg till en planerad urnsättning. Vår flicka Lykke skulle få frid och vila. Kristi himmelsfärd. 22 maj. Just då var det svart och tomt. Barntomt. Ingen pågående graviditet och vetskapen om att få ha Nike, lillasyster, hos oss ett år senare var ingenting som ens gick att tänka på då. Just då var det svart. Bäcksvart...

Idag får jag möjligheten att älska och få bekräftelse. Idag har jag ett barn som ammar mitt bröst och som möter min blick. Det värker i hjärtat av kärlek för att jag kan ge henne det. Ge Nike mitt stora hjärta av värme som fanns där även för hennes syster. Nu blir det dubbelt upp.

Låt mig få vara hönsig. Jag har så mycket att ta igen. Alla dessa stunder med mitt första barn som lämnade mig när jag var som mest redo.

Jag funderade just innan Nike tittade ut. Om jag verkligen redo för det här. Att bli mamma. Och jag har kommit fram till att jag var mer än redo. Tänk vad man kan offra för ett nytt litet liv. Sömn, måltider och framförallt sig själv.

Ja, Jag kommer att bli årets hönsmamma, men det är det värt. Låt mig få vara det!

Mina hjärtan...

Nike, vår segers gudinna.

Det finns många ord som inte räcker till när man mest behöver dem. Meningar blir stumma och känslor väller fram.

I söndags, 2 maj, föddes vår andra dotter efter ett urakut kejsarsnitt. Nike har varit så efterlängtad och det är en omtumlande känsla att återigen blivit förälder. Denna gången är det på riktigt. Det finns en verklighet när vi lämnar BB. Det finns en framtid. Vår flicka mår bra och huvudsaken är att hon faktiskt tar egna andetag. Hon andas samma luft som vi och hon är stark nog att överleva. Det kommer ta lång tid att förstå. Förstå att det är verklighet. Det är en dröm som jag tills idag trodde var nästintill omöjlig att uppnå.

Jag spricker nästan av lycka. Lycka och tacksamhet väller fram som ett kraftigt vattenfall. Det är svårt att beskriva i ord. Men vi vet. Jag och Kalle. Vi vet vad glädje och sorg innebär.

En lillasyster så välkommen in i vår sköra familj. Vi har segrat och jag är så oerhört själaglad att denna oroliga tid är över. Äntligen. Äntligen kan jag tänka framåt igen.

Nike, vår segers gudinna. Lilla älskade lilla fina kattunge. Nu börjar det. Så underbart.