Tänk om...

En av Lykkes pappa Kalles närmaste vänner blev pappa för första gången 4 veckor efter det att Kalle blivit det. Deras graviditet närmade sig ett slut som liknade vårt. Mamman till barnet blev igångsatt efter någon veckas havandeskapsförgiftning. De fick däremot behålla sin flicka. En liten fin tjej som var pigg och frisk. Men framförallt var hon levande.

Vi träffades för andra gången nu sedan hon föddes. Hon hade blivit knappt 1 och ett halvt år. Mötet med henne var fint men framkallade många och hårda besvikna känslor. Bitterhet och sorg. Hon var ett levande bevis på vad vi hade förlorat. Det kändes tufft att se henne göra allt det som vår flicka också förhoppningsvis kunnat göra.

Nu finns istället lillasyster Nike levande vid vår sida. Det gör ont att inte Lykke får träffa henne.

I vårt umgänge finns familjer med flera syskon. Syskonbråk och syskonkärlek. Det slår mig att aldrig Lykke fick uppleva sin mammas växande mage som lillasyster så gott vaggade i. Hon fick inte hålla henne i famnen på BB som andra storasyskon gör med sin nykläckta syster eller bror. Likaså att Nike aldrig få göra saker tillsammans med sin äldre syster. Sådana bus och äventyr som jag själv minns att jag som lillasyster fick göra med min storasyster. Konstigt och tacksamt nog kommer aldrig Nike behöva uppleva eller känna den smärtan som förlusten efter Lykke medförde. För oss är den nästan outhärdlig. Tårar som inte kan beskrivas utan att varit med om det.

Det hade varit en mysig tid tillsammans. Mamma, pappa Lykke och nyfödda Nike. Tänk om...