Moments.

Det finns stunder då jag verkligen känner total lycka. Stunder där all smärta och saknad just för tillfället är helt borta. De stunderna är när Nike ler och skrattar. Åt livet, åt att få upptäcka den blå himmeln, att se löven fladdra i grenarna och när hon vaknar efter en natts sömn. De är viktiga stunder. Oerhört viktiga och jag får vara med om dem. Underbart.

Nike lär sig känna igen oss. Våra rutiner, våra smekningar, våra lukter och våra alldeles egna stunder. Det är ljuvliga. Hon är en lugn bebis. Snäll och glad. Njuter och känner i sin egen takt. Ibland kan jag känna att hon är just på det här viset för att hon någonstans vet vad vi gått miste om. Att hon håller igen bara för hon vill skona ännu mera elände. Att hon istället tiger och bara finner sig. Hon är enkel. Kanske är det bara för tillfället. Eller vad vet jag? Jag passar på att bara vara i nuet och myser vidare tillsammans med min vunna familjemedlem.

Det slår mig nästan dagligen vilket under det är att bära ett barn i magen. I en vaggande växande livmoder. Det är svårt att förstå att barnet som ligger framför mig har legat i just min mage. Den kopplingen går inte ihop i mitt huvud. Jag lever någonstans fortfarande kvar i min graviditet. Som om jag inte har fött barnet jag har framför mig. Det är mitt och Kalles lilla flicka. Hur gick det till? Att vi kunde göra ett syskon till Lykke som är minst lika fin som sin syster är obegripligt.