Idag för 3 månader sedan låg jag inlagd på Lunds lasaretts förlossning. Högst ovetande om vad som snart skulle ske. Mötet med vår andra flicka Nike skulle snart äga rum. Två timmar senare var jag förlöst och Nike fick vakna upp tillsammans med sin pappa.
Tiden har sprungit iväg. Hon är fortfarande väldigt liten och späd då hon föddes förtidigt men hon tar sig fram med stormsteg.
Jag är tacksam. Tacksam över att Nike ville komma ut fyra veckor för tidigt. Jag kan se att vi har fått extra tid tillsammans med henne och samtidigt tacksam att hon lät min graviditet upphöra. Sista tiden var nästan outhärdlig. Det fanns så mycket ångest som snurrade som ett grått ilsket moln med åska och regn över mig.
Första 6 veckorna tillbringade vi mest i sängen. Hud mot hud. Tätt intill. Allt eftersom tiden gått och Nike utvecklats och blivit större kan hon idag ligga ensam i sängen. Hon har vant sig. Det är skönt att faktiskt kunna lägga ifrån sig henne. Min oro och ångest över plötslig spädbarns död har lugnat sig. Ändå vaknar jag flertalet gånger under natten för att lyssna till hennes nätta små andetag. Jag kan länge ligga stilla i mörkret för att höra dem utan att se henne. Hennes värme intill mig gör att jag lätt somnar om.
Älskade lilla knapp. Jag kommer inte låta det hända dig något. Du är vårt allt.
Vi fick en heldag på Österlen. Skånes fina sommarsida. Här befann vi oss för nästan exakt ett år sedan utan hopp och utan levande barn. Idag satt vi på samma restaurang i Skillinge och livet ser idag lite annorlunda ut.
Tack mina fina för en fantastisk dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar